Separationsbarns boende vid skilsmässa

I framtiden kan man räkna med att socialarbetare i ökande utsträckning kommer att få delta i rådgivning och vägledning beträffande separationsbarns boende. Man räknar med att den ökande andelen separationsbarn i gemensam vårdnad förskjuter vårdnadstvisterna från frågan om den juridiska vårdnaden till frågan om var barnen skall bo. I denna forskningsöversikt granskas undersökningar som jämfört effekterna, vad gäller anpassning och utveckling, av skilda vårdnads- och boendeformer för barn till separerade föräldrar. Undersökningsresultateten pekar tämligen entydigt på fördelarna med det som på svenska kallas hälftenboende, dvs. att föräldrarna inte bara i juridisk mening är gemensamt ansvariga, utan också delar det dagliga praktiska ansvaret genom att barnet bor växelvis hos dem.

Med barnets bästa som ledstjärna har man i många länder utvecklat en policy och ett regelsystem som möjliggör för separerade föräldrar att ha gemensam vårdnad om sina barn. En statistisk återspegling av detta är att av de domar/beslut om vårdnad (där föräldrarna tidigare varit gifta) som förekom vid tingsrätterna i Sverige år 1992, blev det gemensam vårdnad för 79% av barnen, medan modern fick ensam vårdnad om 19 procent av barnen och fadern om 2 procent (Vårdnadstvistutredningen, 1995).

I Sverige är också en ny lagstiftning om vårdnad av barn i tillblivelse. Tidigare har domstolarna inte kunnat besluta om gemensam vårdnad om någon av föräldrarna motsätter sig det. Av de nordiska länderna har domstolarna i både Finland och Norge redan den möjligheten. Trenden är dock otvetydigt den att allt fler beslut om gemensam vårdnad kommer att fattas, och detta kan, som den svenska Vårdnadstvistutredningen (1995) påpekar, leda till att föräldrarna i fortsättningen kommer att tvista om barnets boende istället för om den juridiska vårdnaden.

Desto viktigare blir då att alla, som skall delta i rådgivning och/eller beslutsprocesser om separationsbarns boende, baserar sin verksamhet på vetenskap och beprövad erfarenhet inom området. Lassbo (1994) hävdar att, vad beträffar familjestrukturens inverkan på barns utveckling, finns allt för litet empirisk kunskap och allt för mycket antaganden och/eller teoretiska härledningar.

För att undersöka var vetenskapen och den beprövade erfarenheten står vad gäller separationsbarns boende, och då i synnerhet frågan om hälftenboendets respektive "helboendets" konsekvenser, har därför en sökning efter vetenskapliga undersökningar i ämnet företagits. Sökningen, via biblioteksdatabaser och sökmaskiner i Internet, gav mycket magert resultat vad avser Nordisk forskning i ämnet. Huvuddelen av den forskning som här sammanfattas kommer från Nordamerika. Mot detta kan invändas att förhållandena i andra länder är så olika de Nordiska förhållandena att några slutsatser inte kan dras. Lassbo (1994) anser t.ex. att länder med väl utbygd socialpolitik, som de Nordiska, inte kan jämföras med i socialpolitiskt avseende mindre utvecklade länder. Välfärdssystemet skapar t.ex. goda yttre förutsättningar för att också enföräldersfamiljen skall komma att fungera väl - vilket är ett huvudbudskap i Lassbos (op.cit) artikel.

Om man trots ovan nämnda invändningar antar att att barns psykosociala behov och utveckling är förhållandevis likartade på de flesta håll, bör vi dock inte bortse från de utomnordiska studierna, utan inse att vi kan ha något väsentligt att lära av dem.

Distinktioner och metodologi
Det måste påpekas att huvudtemat i denna översikt är jämförelsen av hur separationsbarn utvecklas och mår beroende på om de bor hos den ena föräldern (helboende) eller om de bor växelvis hos mamman och pappan (hälftenboende). Huvudsyftet är inte jämförelser mellan separationsbarn och barn i sammanhållna familjer

I det engelska språket motsvarar sole custody vårt "ensam vårdnad", och joint (eller shared) custody det vi menar med "gemensam vårdnad", dvs båda föräldrarna har i juridisk mening bestämmanderätt över barnet. I många tidiga (1970-talet) arbeten, men ocskå i en del senare, använder man också termen joint custody för att beteckna det vi kallar hälftenboende, dvs att barnen i fysisk mening bor omväxlande hos mamman och pappan.

Det innebär att man i en del studier, där man önskat undersöka effekterna av "sole custody (ensam vårdnad)" jämfört med "joint custody" bortsett från att det i den sistnämnda kategorin funnits allt mellan fall där reellt hälftenboende genomförts och fall där den ena av föräldrarna (oftast pappan), trots den legala medbestämmanderätten, träffat barnet mindre ofta. På likartat sätt kan, i en del fall, "sole custody" i realiteten mer likna hälftenboende, eftersom umgänget med den i juridisk mening icke-vårdnadshavaren varit mycket flitigt.

Om man gör det inte orimliga antgagandet att det är det faktiska umgänget med barnen, snarare än det juridiska sambestämmandet, som kan influera barnens utveckling och anpassning, innebär det ovanstående att de skillnader i jämförelsen mellan sole- och joint custody som man finner, tenderar att bli underskattningar.
Ganska snart uppmärksammandes definitionsproblemet och man började skilja mellan a) joint legal custody, dvs. föräldrarna fattar i juridisk mening gemensamma beslut om barnets skolgång, etc., och b) joint physical custody, dvs föräldrarna delar på den dagliga omvårdnanden av barnet.

I denna sammanställning används jag följande översättningar:
sole custody = ensam vårdnad
joint (shared) legal custody = gemensam vårdnad
joint (shared) physical custody, shared parenting = hälftenboende

De undersökningar som granskats är mycket heterogena vad avser när och hur man gjort sina mätningar, liksom vad avser barnens ålder vid tillfället för separationerna respektive undersökningarna. Undersökningarna innefattar barn som varit allt från nyfödda till 12 år vid tiden för separationen, och som varit allt mellan tre och 15 år vid undersökningstillfällena. I en del fall har undersökningarna bara gjorts vid ett enda tillfälle efter separationen, i andra fall har man följt de separerade familjerna upp till fyra år efter separationen. Urvalet av separationsfamiljer har också inneburit allt mellan slumpmässiga urval och systematiska urval av t.ex. familjer med hög konfliktnivå. Trots alla dessa olikheter visar undersökningsresultaten en hel del samstämmigheter, varom mer nedan.

Tidiga undersökningar om vårdnadsformer
Av litteratursökningen att döma, var det först under tidiga sjuttiotalet som forskningen om vårdnadsfrågorna tog riktig fart. Dessförinnan verkar ensam vårdnad, med mamman som självskriven vårdnadshavare ha varit oomtvistad.
Med ökande skilsmässofrekvens och ökat jämställdhetstänkande kom dock ifrågasättanden av den etablerade ordningen med mamman som självskriven vårdnadshavare. Gemensam vårdnad och hälftenboende (ibland också kallat delad vård eller växelboende) dyker upp som nya alternativ till det etablerade mönstret.

Varnande fingrar höjdes dock snart. I en flitigt citerad bok argumenterar Goldstein et.al. (1973) mot gemensam vårdnad och hälftenboende. Flyttande fram och tillbaka mellan föräldrarna kunde, resonerade man, inte gärna skapa annat än förvirring, rotlöshet, lojalitetskonflikter, etc. Argumenten var dock inte baserade på några undersökningar av olika vårdformers konsekvenser, utan på teoretiska och förnuftsmässiga resonemang, och senare handfasta undersökningar skulle visa att dessa farhågor inte var befogade. Steinman (1981) kunde t.ex. vederlägga antagandet om lojalitetskonflikter hos barn med hälftenboende. Luepnitz (1986 ) och Shiller (1986 a) har båda visat att hälftenboende inte orsakar osäkerhet eller förvirring hos barnen.

I en forskningsöversikt skriver Coller (1988):
... it is now clear that joint custody (som här närmast betyder hälftenboende) does not pose the kind of threat foreseen by Goldstein et.al., and in many cases it clearly offers substantial benefits to both children and parents (p 460)

Separationens effekter på barnen
Att barn far illa av separationer torde inte behöva ifrågasättas. Att de också får ett utvecklingshandikapp pekar också så gott som alla studier på. Lassbo (1994) presenterar en rad studier som visat hur barn från enförälderfamiljer i många avseenden står sig sämre än barn i tvåförälderfamiljer, men presenterar samtidigt en egen svensk studie som visar att skillnaderna kanske inte är så stora.

När det gäller de psykologiska effekterna av en separation har det visats att faderns partiella eller totala försvinnande, som det i realiteten oftast handlat om, har negativa effekter. Parish (1987) redovisar egna och andras undersökningar som belägger att faderns frånvaro har negativa effekter på barnen, bl.a. i form av bristande social anpassning, ångest, vacklande självuppfattning och skolproblem.

När det gäller de sociala effekterna har den amerikanska statistiken över barns förhållanden i "faderlösa familjer" har också varit alarmerande; Barn från "faderlösa" familjer löper 20 gånger större risk att uppvisa beteendestörningar, 9 gånger större risk att sluta skolan i förtid, 10 gånger större risk att bli missbrukare av narkotika, etc (Schildt, 1994). Lassbo (1994) menar att statistiken är överdriven och övertolkad, men det svenska forskarparet Öberg & Öberg (1992) har, genom djupintervjuer med "faderlösa" barn och "barnlösa" fäder, faktiskt visat de negativa psykologiska innebörderna i barns förlorade kontakt med sina fäder, som vi alltså inte kan bortse ifrån.

Både pojkar och flickor påverkas negativt vid skilsmässor, men flera studier har visat att skilsmässopojkar reagerar starkare på förlusten av daglig kontakt med pappan, jämfört med vad flickor gör (Wallerstein & Kelly, 1980; Kelly, 1981; Warshak & Santrock, 1983; Emery et.al., 1984).

Olika vårdformers konsekvenser för barnen
Pojkar och flickor
I studier där man jämfört fall med pappor respektive mammor med ensam vårdnad om barnen, har ett drag varit att könslikhet hos vårdnadshavare och barn sammanhänger med bättre anpassning hos barnen (Warshak & Santrock, 1983), dvs. flickor visar en mer positiv utveckling om vårdnadshavaren är mamman, medan pojkar visar en mer positiv utveckling om vårdnadshavaren är pappan. Dock är, enligt samma källa, utvecklingen i båda dessa fall mer problematisk jämfört med väl fungerande sammanhållna familjer.

Pojman (1982) har funnit att pojkar i hälftenboende visade lika god anpassning som pojkar i väl fungerande sammanhållna familjer. Pojkarna i hälftenboende visade också signifikant bättre anpassning än både pojkar i ensam vårdnad och pojkar i sammanhållna problemfamiljer. Också Shiller (1986 b) har rapporterat liknande resultat. Pojkar i hälftenboende hade färre känslomässiga och beteendemässiga störningar jämfört med pojkar där mamman hade ensam vårdnad.

Ensam vårdnad eller hälftenboende
I Sverige finns, av sökningen att döma, en enda studie där man granskat familjer som, efter separationen, valt olika vägar i boendefrågan. Det är makarna Bente och Gunnar Öberg (1985), båda psykologer och familjeterapeuter, som genomfört djupintervjuer med 60 slumpmässigt valda skilsmässofamiljer. Hälften av dessa hade valt hälftenboende, den andra hälften ensam vårdnad. Vid tiden för intervjuerna hade minst fem år gått sedan separationen, och barnen var då allt mellan 5 och 18 år gamla.

Eftersom detta rör sig om en kvalitativ studie, finns inga enkla mått med vilka man kan jämföra vårdnadsformerna. Från redovisningen av djupintervjuerna tonar dock bilden av hälftenboendets företräden framför ensam vårdnad fram. I ett senare arbete, som kan rekommenderas till läsning, (Öberg & Öberg, 1987) listar författarna för- respektive nackdelar med skilda boendeformer. Listan över fördelarna med hälftenboende blir den längsta och mest övertygande.

I de undersökningar där man med en komparativ, kvantitativ design jämfört effekterna av ensam vårdnad respektive hälftenboende, talar resultaten tämligen entydigt till hälftenboendets fördel.

Med olika psykologiska mätmetoder har rader av undersökningar funnit att barn i hälftenboende visar gynnsammare utveckling, högre tillfredsställelse, bättre anpassning, bättre jag-styrka och självkänsla etc, jämfört med barnen i ensam vårdnad (Nunan, 1980; Cowan, 1983; Pojman, 1982; Livingston, 1983; Noonan, 1984; Shiller, 1984, 1986; Handley, 1985; Wolchik, 1985; Bredfeld, 1985). Andra, som t.ex. Karp (1982) har, i logisk samstämmighet med dessa resultat, funnit att barn i ensam vårdnad har fler konflikter med sina föräldrar jämfört med barn i hälftenboende.

I några undersökningar finner man dock bara marginella eller inga skillander alls mellan barn i hälftenboende och barn i ensam vårdnad. Kline et.al (1989) studerade t.ex. 93 skilsmässobarn i åldrarna 3-14 år under en treårsperiod efter separationen och fann att det "endast" var beträffande den emotionella anpassningen som barnen i hälftenboende visade marginellt bättre resultat än barnen i ensam vårdnad. Barnen i hälftenboende hade också, vilket definitionsmässigt följer med hälftenboendet, men inte därför är mindre viktigt, bättre tillgång till båda föräldrarna. Beträffande beteendestörningar och social anpassning fann man inga skillnader mellan barn i hälftenboende och barn i ensam vårdnad.

Vad tycker barnen?
Både Abarbanel (1979) och Luepnitz (1986) har funnit att hälftenboende är vad barn själva föredrar, eftersom det är den "familjeform" som ger den bästa kontinuiteten med båda föräldrarna och som ligger närmast den hela familj de helst önskar.

I en jämförelse mellan ensam vårdnad och hälftenboende fann Luepnitz (1982) att barnen i ensam vårdnad i regel var otillfredsställda med graden av umgänge med den förälder som inte hade vårdnaden (dvs. i flertalet fall fadern), medan barnen i hälftenboende var nöjda med kontakten med båda föräldrarna.

I en forskningsöversikt sammanfattar Kelly (1988) barns egna beskrivningar:
Compared with children in sole maternal custody, joint [physical] custody youngsters were more satisfied with their arrangements (Handley, 1985; Luepnitz, 1982,1986) and did not struggle with the sense of loss and deprivation so characteristic of children i sole custody families (Luepnitz, 1982; Steinman, 1981). Most youngsters considered having two homes advantageous and the extra effort of making transitions between homes to be very worthwhile, because it enabled them to be close to both parents. (p. 131)

Besökspappor och pappor med hälftenboende
När det gäller barn i ensam vårdnad hos modern finns en välbelagd tendens till att papporna, trots de bästa föresatser, förefaller att dra sig undan och försvinna ut i periferin. Om detta säger Dr. Sanford L. Braver (1995), som under 25 år bedrivit forskning om separationens effekter, och som vid en konferens år 1995 rapporterade från en pågående studie om pappornas upplevelser;
... their experience was not one of 'withdrawing' at all. Rather, they felt expelled, kicked out, thrust out of their children's lives. They felt that the system, their ex-spouses, and society's attitudes in combination seemed to combine in such a way as to just get them out of the kid's lives, so they felt that the kids really weren't their's any more.

Irving et.al. (1984) kunde i en stor empirisk studie istället visa att pappor i hälftenboendearrangemang kom att ta större del i barnens dagliga liv än vad de gjorde före separationen. Det betydde att barnen i hälftenboende faktiskt fick fler dagliga kontakter med pappan än vad de hade före separationen.
Risman (1986) har också funnit empiriska belägg för att föräldrakönsrollen är strukturellt betingad och ändrar karaktär när förhållandena ändras. Papparollen är inte låst utan flexibel och avhängig omständigheterna. Pappor som får ett konkret och dagligt vårdansvar ändrar sitt rollbetende så att de inte bara tillbringar mer tid med barnen, utan också blir mer av både "pappa och mamma."

Mammor och hälftenboende
Luepnitz (1986) fann i en studie att mammor i hälftenboendearrangemang i mindre utsträckning drabbas av "burnout" jämfört med mammor med ensam vårdnad. Hanson (1985) fann att mammor med hälftenboende hade bättre psykisk hälsa än mammor med ensam vårdnad. Maccoby et.al. (1986) fann också mammor med hälftenboende vara mer tillfredsställda med sin situation än mammor med ensam vårdnad. Irving et.al (1984) fann att mammornas tillfredsställelse med hälftenboendet i regel ökade ju längre tiden gick.

Karen DeCrow, förutvarande president för The National Organization for Women i USA, skrev den 1 maj 1994 följande i The Syracuse New Times:
Shared parenting is not only fair to men and to children, it is the best option for women. After observing women's rights and responsibilities for more than a quarter-century of feminist activism, I conclude that shared parenting is great for women, giving time and opportunity for female parents to pursue education, training, jobs, careers, professions and leisure.

Det finns dock en studie där bilden inte är fullt lika ljust tecknad för kvinnor med hälftenboende. Leff (1995) intervjuade åtta kvinnor, fyra år efter det att de, efter domstolsbeslut, mot sin vilja, påbörjat ett hälftenboende. Det förefaller som om det mot deras vilja påtvingade hälftenboendet förstärkt den konflikt som ursprungligen varit orsaken till att makarna inte själva kunde komma överens i vårdnadsfrågan, så att ett domstolsavgörande blev nödvändigt. Den mindre ljusa helhetsbilden till trots, skriver Leff (op.cit) i sin sammanfattning att:
Yet, four years later [dvs fyra år efter hälftenboendets påbörjande], all of the participants admit deriving some benefits from it. Each woman agreed that the periods of "time off" from their children provided them with great peace and freedom. All participants were pleased with the new, more powerful self that had emerged.

Policyrekommendationer och praktiska råd
Coller (1988) skriver, efter en genomgång av aktuell forskning inom området, att hälftenboende är den vårdnadsform som bör ges högsta prioritet och vara normalfallet. I den händelse det föreligger starka kontraindikationer mot hälftenboende bör, i andra hand, gemensam vårdnad med ?helboende?, och som sista utväg ensam vårdnad rekommenderas. Kontraindikationer mot hälftenboende kan vara en så hög konfliktnivå mellan föräldrarna att upprepade medlingsförsök misslyckas, med ett mönster där föräldrarna driver ständiga rättsliga processer mot varandra med barnen som tillhyggen. Mentalsjukdom, drogmissbruk och social missanpassning hos endera föräldern kan likaså vara kontraindikativt.

När det gäller att realisera ett hälftenboende framhåller Friedman (1994), som är psykoterapeut med klinisk erfarenhet av hälftenboendebarn och deras föräldrar, att föräldrarna vare sig kan eller behöver vara konfliktfria för att lyckas med hälftenboendet. Däremot måste man lära sig att kommunicera öppet om det man anser vara bäst för barnet. Man bör också bli ense om att det är tillåtet att vara oense.

Beträffande boendeschemat menar Friedman att det för barn under sex år är bäst att börja med "split weeks", för att senare övergå till vecka/vecka eller längre tidsintervall hos var och en av föräldrarna. För att undvika för mycket flyttande av kläder och annat fram och tillbaka, med åtföljande glömda ting (potentiella konfliktorsaker), rekommenderas att till en början ha dubbla uppsättningar kläder, leksaker etc.

I den svenska studien av 60 skilsmässofamiljer (Öberg & Öberg, 1987) hade hälftenboendeparen oftast bestämt sig för en modell med barnet boende en vecka hos vardera av föräldrarna. Några barn bytte dock hem oftare än en gång i veckan. Barnen var måndag-tisdag hos den ena föräldern, onsdag-torsdag hos den andra och fredag-till söndag varannan gång hos vardera föräldern. Öberg och Öberg skriver om denna modell:

I realiteten betyder detta att man är fem dagar i sträck hos var förälder under en fjortondagarsperiod. Schemat kan verka mer splittrat än det i verkligheten är.
Fördelen med detta system är att både barn och föräldrar har fasta återkommande dagar med varandra. En mamma kan gå på kurs varje onsdag och veta att hon altid är barnledig den kvällen. Ett barn kan spela cello på tisdagen och inte behöva släpa instrumentet mellan hemmen varje vecka.
En annan fördel formulerades av en 7-åring: "När man byter så ofta, så hinner man inte längta efter någon, och då känns det nästan som att man bor ihop med båda hela tiden." (s. 74-75)

Öberg & Öberg (op.cit.) poängterar att föräldrarna måste bo nära varandra, så att barnen slipper långa resvägar vid "byten" och skolgång. Geografiskt sett är idealet att föräldrarna bor inom samma skolområde anser Friedman (1994). Furstenberg et.al. (1985) har visat att ju kortare avståndet är mellan föräldrarnas bostäder, desto större är sannolikheten att hälftenboendet skall fungera väl.
För oss som tar för givet attt barnen skall ha sitt ord med i laget är Friedmans (op.cit.) uppfattning i denna fråga tänkvärd. I strid mot det vanliga förfarandet i flera länder, varnar Friedman (op.cit.) för att, i synnerhet vid vårdnadstvister, fråga barnen var de vill bo:

... it puts him or her in a no-win situation that lasts a lifetime. A child is made up of both parents. Sometimes the guilt of this decision does not set until the child becomes a parent, but it almost always causes a deep sense of betrayal and the nagging "I should've been able to deal with it" when referring to the parent they did not choose.

Också i Sverige har Öberg & Öberg (1987) kommit till en liknande insikt:
Vi tycker principiellt att frågan om var barnet ska bo ska avgöras av föräldrarna ... Att låta ett mindre barn välja hos vem det ska bo kommer i de flesta fall att betyda att man sätter barnet i en svår lojalitetskonflikt.

Öberg & Öberg menar dock samtidigt att barn som kommit upp i tonåren kan få vara med och diskutera frågan, även om beslutet också här, av samma skäl som ovan, bör fattas av föräldrarna.

Sammanfattningsvis pekar underökningsresultaten tämligen entydigt på fördelarna, för både barn och föräldrar, med hälftenboende. Detta, förtutsatt att inte synnerligen svårbemästrade konflikter föreligger mellan föräldrarna. En kanadensisk dokumentärfilm, Dad's house - Mom's house, från The National Filmboard of Canada, som också dök upp i sökningen på Internet, sammanfattar och illustrerar kunskapslägetläget rätt väl, utan att rada upp alla studier som ligger till grund för de intervjuade forskarnas, föräldrarnas och barnens uttalanden. Filmen, som är på engelska, kan rekommenderas till den som i lättsmält och levande form önskar sätta sig in i frågan.

Problemet är nu förstås hur stora växlar man skall dra på den i huvudsak Nordamerikanska forskning som redovisats ovan. Man kan, som t.ex. Lassbo (1994), vara så försiktig att man i princip lämnar den praktiskt verksamme socialarbetaren utan råd i frågan. Man kan också, vilket jag förespråkar, välja att beakta den forskning som finns och komma till samma slutsats som Coller (1988). Det man i de konkreta fallen då i första hand bör försöka åstadkomma är ett väl fungerande hälftenboende.

Lars Tornstam

Referenser
Abarbanel, A. (1979) Shared parenting after separation and divorce: A study of joint custody, American Journal of Orthopsychiatry, 49:320-329.
Braver, S. (1995) Paper delivered at Children's Rights Council 9th Annual Conference, Bethseda, MD, March 30-April 2, 1995.
G.M. Bredefeld, G.M. (1985) Joint Custody and Remarriage: its effects on marital adjustment and children, Doctoral Thesis, California School of Professional Psychology, Fresno. UMI No. 85-10926
Coller, D. (1988) Joint Custody: Research, Theory, and Policy, Family Processes 27:459-469.
Cowan, D.B. (1982) Mother Custody versus Joint Custody: Children`s parental Relationship and Adjustment, Doctoral Thesis, University of Washington. UMI No. 82-18213.
Emery, R., Hetherington, E.M., DiLalla, L. (1984) Divorce, children, and social policy, in Stevenson, H.W., Siegel, A.E. (eds) Child development research and social policy, Chicago: University of Chicago Press.
Friedman, R. (1994) Joint Physical Custtody Really Can Work, Michigan Bar Journal, pp 650-652.
Furstenberg, F.F.,Jr., Nord, C.W. (1985) Parenting apart: Patterns of childrearing after marital disruption, Journal of Marriage and the family, 47:893-904.
Goldstein, J., et.al. (1973) Beyond the best interest of the child, New York; Free Press.
Handley, S. (1985) The experience of the latency age child in sole and joint custody: A report on a comparative study, Doctoral dissertation. California Graduate School of Marriage and Family Therapy.
Hanson, S.M.H. (1985) Healthy single parent families, Family Relations 35:125-132.
Irving, H.H., Benjamin, M., Trocme, N. (1984) Shared Parenting: An empirical analysis utilizing a large data base, Family Processes, 23:561-569.
Karp, E.B. (1982) Children`s adjustment in joint and single custody: An Empirical Study. Doctoral thesis, California school of professional psychology, Berkeley. UMI No. 83-6977.
Kelly, J.B. (1981) Visiting after divorce: Research findings and clinical implications, in Abi, L.E., Stuarts, I.R. (eds) Children of separattion and divorce: Management and treatment, New York: Van Nostrand Reinhold.
Kline, M., Tschann, J.M, Johnston, J.R., Wallersttein, J.S. (1989) Children's Adjustment in Joint and Sole Physical Custody Families, Developmental Psycholgy 25(3):430-438.
Lassbo, G. (1994) Enföräldersfamilj - utvecklingsmiljö, Socialvetenskaplig tidskrift 2-3:130-145.
Leff, R. (1995) Joint Custody: Implications For Women, Journal of the Phillips Graduate Institute, Vol 4.
Luepnitz, D.A. (1982) Child custody: A study of families after divorce, Lexington, M.A.: Lexington Books.
Luepnitz, D.A. (1986) A comparison of maternal, paternal, and joint custody: Understanding the varieties of post-divorce family life, Journal of Divorce, 9(3):1-12.
E.E. Maccoby, E.E., Mnookin, R.H., Depner, C.E. (1986) Post-divorce families: Custodial arrangements compared, American Association of Science, Philadelphia.
Noonan, L.P. (1984) Effects of long-term conflict on personality functioning of children of divorce, Doctoral thesis, The Wright Institute Graduate School of Psychology, Berkeley. UMI No. 84-17931.
Nunan, S.A. (1980) Joint custody versus single custody effects on child development, Doctoral thesis, California School of Professional Psychology, Berkeley, UMI No. 81-10142.
Parish, T.S. (1987) Are They Affected by Parental Divorce and Remarriage, Journal of Social Behavior and Personality, 4:559-562.
Pojman, E. (1982) Emotional adjustment of boys in sole custody and joint custody compared with adjustment of boys in happy and unhappy marriages. Los Angeles: California Graduate Institute, Doctoral dissertation.
Risman, B. (1986) Can men mother? Life as a single father, Family Relations, 35:95-102.
Schildt, R. (1994) Fatherlessness, World Wide Web: Men's Issues Page.
Shiller, V. (1984) Joint and Maternal Custody: The outcome for boys aged 6-11 and their parents, Doctoral thesis, University of Delaware. UMI No. 85-11219.
Shiller, V. (1986 a) Loyalty conflicts and family relationships in latency age boys: A comparison of joint and maternal custody, Journal of Divorce 9:17-38.
Shiller, V. (1986 b) Joint versus maternal custody for families with latency age boys: Parent characteristics and child adjustment, American Journal of Orthopsychiatry 56:486-489.
Steinman, S. (1981) The experience of children in a joint-custody arrangement, American Journal of Orthopsychiatry, 51:403-414.
Wallerstein, J., Kelly, J.B. (1980) Surviving the breakup: How children and parents cope with divorce, New York: Basic Books.
Warshak, R.A., Santrock, J.W. (1983) The impact on divorce in father-custody and mother-custody homes. The childs perspective, in Kurdek (ed.) Children and divorce, San Francisco: Jossey-Bass.
Welsh-Osga, B. (1981) The effects of custody arrangements on children of divorce, Doctoral thesis, University of South Dakota. UMI No. 82-6914.
Wolchik, S. A., Braver S. L.,Sandler I.N. (1985) J. of Clinical Child Psych 14:5-10.
Vårdnadstvistutredningen: Vårdnad boende umgänge (SOU 1995:79).
Öberg, B., Öberg, G. (1985) Den delade familjen, Stockholm: Pedagogiska institutionen, Stockholms universitet, Forskningsrapport nr 26.
Öberg, B., Öberg, G. (1987) Skiljas - men inte från barnen, Stockholm: Natur och Kultur.
Öberg, B., Öberg, G. (1992) Pappa, se mig! Om förnekade barn och maktlösa fäder. Stockholm: Förlagshuset Gothia. Utgiven i samarbete med Rädda Barnen.

Läs från början.
Index