Ett barn blir till
För att skapa ett barn behövs en mamma och en pappa. Det är lika självklart, när det gäller den psykologiska tillblivelsen av ett barn som när det gäller den fysiska. Barnet är en produkt av sina föräldrar. Biologiskt lämnar de sina gener, sina ärftliga förutsättningar till barnet, och miljö, livslopp, omständigheter modifierar och utvecklar dessa genetiska förutsättningar till den enskilde individens unika biologiska varelse.

På samma sätt utgör föräldrarna psykologiskt barnets ursprung och ger det dess psykologiska grundförutsättningar. Den klassiska utvecklingspsykologin visar hur detta sker i ett samspel mellan barnet och i första hand modersgestalten, varefter så småningom fadersgestalten blir allt viktigare. Via modersgestaltens närande-varnande funktion får barnet grundtrygghet som är avgörande för de utmaningar, det sökande sig utåt, som fadersfunktionen stimulerar. I ett ständigt samspel mellan trygghet och utforskande, mellan närhet och separation och med sin unika genetiska uppsättning som förutsättning, utvecklar barnet sin grundläggande personlighet och sina grundläggande erfarenheter av och modeller för kvinnligt och manligt och av relationer mellan generationer och mellan könen.

Barnets upplevelse av sig själv, av självbild och identitet får sin ursprungliga form under de första levnadsåren upp till skolåldern och utvecklas vidare, nyanseras och fördjupas under pubertet och tonår. I mycket skapas identitet genom upplevelser och erfarenheter av likheter och skillnader. Den lilla flickan får veta och ser att hon liknar sin mamma och skiljer sig från sin pappa, men också att hon har sin pappas näsa, sin storebrors sinne för rytm, sin mammas temperament. På samma sätt ser pojken likheterna med pappa men också att han har sin mammas hårfärg o s v. De första spåren av identitet och könstillhörighet skapas. När barnet härmar den vuxne, konkurrerar med den vuxne och söker den vuxnes bekräftelse och kärlek är detta också delar i identitetsutvecklingen. Barnet konstruerar på så sätt successivt bilden av sig själv, av likheter och skillnader, nyanser och kontraster så att ett jag framstår allt tydligare. Och i detta jag finns för alltid, fast integrerat, barnets upplevelse, erfarenheter och minnen av båda sina föräldrar. Detta gäller oberoende av om föräldrarna lever tillsammans eller inte, för även det barn som inte träffar en förälder har inom sig föreställningar och fantasier om både sin pappa och sin mamma, även om dessa bygger på mycket knappa erfarenheter.

Utan kärlek överlever inget barn. Det har äldre tiders grymma experiment visat och det framgår tydligt i många modernare vetenskapliga studier. Att vara älskad som den man är, utgör grunden i ett gott självförtroende - inte att få beröm för framgångar eller förmågor. När barnet upplever att det duger och att dess särart respekteras, att dess olika drag och fasetter ses som en helhet som inte i grunden ifrågasatts, då växer barnets självtillit och en positiv självbild skapas. Ett gott självförtroende är en av de viktigaste faktorerna för en god psykisk - och sannolikt också fysisk - hälsa.

Vad skapar då ett dåligt självförtroende, en negativ självbild, en negativ identitet? Om barnet upplever att föräldrar och viktiga andra vuxna mer eller mindre förkastar eller tar avstånd ifrån det eller från delar av barnets personlighet, så är det stor risk att barnet självt tar över dessa värderingar av sig själv. Det kan givetvis ta sig olika uttryck. Barnet kan nedvärdera sig, inte tilltro sig saker. som det borde klara, inte våga satsa, men det kan också resultera i att barnet förnekar väsentliga delar av sig själv eller projicerar sådana delar på andra som sedan blir måltavla för barnets ovilja, kritik, aggressivitet.

Orsakerna till att sådant sker kan vara många och sammansatta, men i skilsmässosituationer och när föräldrar strider om ett barn är risken större. Då befinner sig föräldrarna i konflikt och är kritiska, arga och förkastande gentemot varandra. Barnet kan då lätt få känslan av att den kritik de hör en förälder rikta mot den andra, också gäller barnet i de avseenden som barnet upplever att det liknar den andre föräldern. Oftast varseblir föräldrarna barnets situation och förmår skydda barnet, förklara för det, prioritera dess intressen. De flesta barn går oskadade ur sina föräldrars skilsmässa, även om alla barn lider av den och önskar sina föräldrar sams igen. Men stundom dras barnet djupt in i föräldrakonflikten, används och spelas ut, offras i striden, och utsätts för ibland fleråriga dragkamper och lojalitetskonflikter, och de barnen riskerar, beroende på ålder och var i sin psykologiska utveckling de är, olika typer av skador och svårigheter. Förutom sorg och smärta är det självbild och synen på och tilltron till relationer, som hotas. Om min mamma anser att min pappa är skurkaktig och ondsint, vad anser hon då om det hos mig som liknar honom - och hur ser jag mig, när den som betyder mest kanske ser mig sådan?


Barn behöver båda
Föräldrar har olika roller i förhållande till sina barn. Främst beror de olika rollerna på att föräldrarna är olika som människor. Deras olika personligheter, olika sätt och stil, intressen och värderingar ger barnet ett rikt spektrum att ta till sig och spegla sig mot, införliva, förkasta, modifiera. De olika rollerna är naturligtvis också förbundna med könsroller och andra specifika sociala roller. Den ene kan alltså inte ersätta den andre. Barnet utvecklas i ett kontinuerligt växelspel med både sin mamma och sin pappa och kan därigenom hitta sina egna förhållningssätt och roller. Givetvis sker detta också i förhållande till andra, alltifrån syskon, vuxna släktingar och bekanta, lärare till idoler och mytfigurer. Men föräldrarna är och förblir i centrum.

Inte minst behövs föräldrarna som relief och korrektiv i pubertetens och ungdomsårens intensiva psykologiska utveckling och identitetsbildning. Föräldrar behövs som bekräftelse och då behövs båda, eftersom jaget består av båda. De behövs inte nödvändigtvis sammanboende, inte kvantitativt lika mycket, inte i samma sorts relation, men jaget behöver spegla sig i dem bägge, känna igen sig och få veta att det duger, men behöver dem också för att kunna korrigera kursen i utvecklingen, för att kunna kontrastera och inte vara lik.


Om vårdnad
Det biologiska föräldraskapet är inte förändringsbart. I stor utsträckning gäller detsamma för det psykologiska föräldraskapet, och så även i de fall då de psykologiska och biologiska föräldrarna inte är identiska. Att skapa ett barn - biologiskt såväl som psykologiskt - medför således ett ansvar, som inte kan frånträdas men givetvis misskötas, negligeras eller förnekas. I den psykologiska meningen är vårdnad om ett barn alltså alltid gemensam och inte förhandlingsbar. Barnet har dessa sina föräldrar, och det gäller oberoende om de är gifta eller inte, om de sammanlever, är särbo eller inte har någon inbördes vuxenrelation. Ur ett barnperspektiv är det de, som har att ta hand om, ge kärlek, trygghet, stimulans, har att vårda oberoende av vilka juridiska förhållanden som råder. Men - återigen ur barnets synvinkel - detta gemensamma vårdnadsansvar är uppenbarare och lättare att uppfatta, mindre ifrågasatt och mindre osäkert, när föräldrarna lever samman, kanske också när de är gifta. Ur detta barnperspektiv är det därför troligen mer angeläget att formellt reglera den gemensamma vårdnaden, när det uppenbara föräldraskapet är mindre tydligt, som t ex när föräldrar inte lever samman och inte är gifta.

Barn uppskattar gemensam vårdnad. De tycker om att bägge föräldrarna är aktivt involverade deras liv, att bägge tar på sig ett ansvar och att ingen har "vunnit" dem utan att de tillhör båda. Tvärt emot vad som gäller i den hittillsvarande lagstiftningen, talar detta alltså starkt för att regeln skall vara, att också ogifta föräldrar generellt skall ha gemensam vårdad. Det skulle på så sätt utgöra ett tydligt uttryck för lagstiftarens förväntan också på ogifta föräldrar att samverka och ta ett gemensamt ansvar för sina barns bästa. Undantagen återkommer jag till.


Om konflikter
Föräldrarna behövs också för att ha konflikter med, båda två. Från födelsen strävar barnet mot ökad självständighet. Samtidigt är behovet av trygghet ständigt närvarande. Närhet och distans är avgörande dimensioner i utvecklingen. Närheten ger trygghet men minskar autonomin, distansen innebär det motsatta. Konflikten är medlet att skapa distans, att våga sig ut på öppet vatten och möta utmaningen i att segla själv. Det framstår tydligt alltifrån tvååringens "Kan själv!" till tonåringens testande av varje upptänklig gräns och konflikt om varje regel.

Det viktiga är att konflikten får betyda just detta. Men om föräldrarnas inbördes konflikter är inflammerade, om skilsmässa hotar eller är ett aktuellt faktum, så finns risken att också barnets konflikter bedöms och uppfattas i detta perspektiv. Antingen det sker i barnets fantasi, eller det är föräldrarna som tolkar barnets konflikter som ställningstagande i deras uppgörelse, kan det resultera i att barnet håller sig tillbaka och undviker de naturliga konflikter som hör till ålder och utveckling eller blir indraget i en konflikt, som inte är deras egen, och som de vare sig kan påverka eller dra sig ur. Det kan ge skuldkänslor, barnet kan beroende på ålder uppfatta sig som skyldig till föräldrakonflikten eller känna skuld för att de hamnar på den ena eller andra förälderns sida, ta på sig skuld för att den andre föräldern kommer i underläge, blir övergiven, kritiserad. Barnet kan också utnyttjas i konflikten, som vapen, slagfält och segertrofé - och barnet kan hamna i den destruktiva situationen att det självt kan utnyttja en sorts maktposition i föräldrarnas skilsmässostrid.

Resulterar skilsmässokonflikten i att barnet under en viss period kanske inte alls får träffa en förälder, drabbar det barnet på flera sätt. Långt upp i åldern, även i tonåren i vissa situationer, har barn delvis ett mytiskt tänkande och ser sig själv som världens centrum på både gott och ont. De kan då komma att uppfatta att deras egna kanske mycket åldersrimliga konflikter med föräldrarna både åstadkommer skilsmässa, resulterar i att umgänget uteblir och är tecknet på att barnet självt inte är älskat just på grund av sin konflikt med föräldern - när det verkligheten är makarna, som använder umgänget med barnet i sin inbördes strid. Hos barnet skapar det sorg, skuld, osäkerhet och självanklagelser och kan sätta bestående spår.

Men även om barnet inte får träffa sin förälder finns bilden av denne inne i barnet och är en del av barnets självbild. Bilden av den andre är också bilden av mig. Och risken, när umgänget uteblir, är att bilden av den andre förvandlas från bilden av en verklig människa till en fantombild via omgivningens attityder och reaktioner. Den frånvarande kan bli ett helgon, eller en djävul beroende på omständigheter i skilsmässan och annat. Det påverkar hur jag ser mig själv. Om den frånvarande pappan blir beskriven som en skurk, så kan barnet komma att tro att det också har en skurk inom sig. Detta måste barnet hantera och det kan ske genom att nedvärdera sig själv eller rikta försvaret utåt, mot andra i t ex aggressivitet eller förakt.


Vad behöver barn?
Mitt i den hetsiga skilsmässokonflikten är det svårt för föräldrarna att hålla barnens situation fokus. Och även om en skilsmässa alltid innebär en smärta och ett lidande för barnen, så tål barn i vanliga fall den stress och det trauma som en skilsmässa innebär. Människan utvecklas genom kriser, ålders- och utvecklingsrelaterade kriser men också via traumatiska kriser och en genomlevd kris medför ofta nya perspektiv, viktiga lärdomar och ny orientering. Men om krisen låses fast, inte kommer till lösning och kan utvecklas, så drabbas barnet och kan få psykiatriska symptom både på kort och lång sikt.

Att barn behöver båda sina föräldrar har den djupare innebörden att de behöver tillgång till, uppskattning av och möjlighet att utveckla alla sina inre delar, de delar som har sitt ursprung pappan såväl som mamman, och de behöver detta utan att det blir skuldbelagt, nedvärderat eller förnekat.

Barn behöver således att föräldrar - och om det blir aktuellt: myndigheter - löser skilsmässokonflikten relativt snabbt och utan att dra in, utnyttja eller skuldbelägga barnen. Barnen behöver förstå skeendena, behöver få uttrycka sin uppfattning och sina känslor och behöver kunna påverka sin egen situation utifrån den åldersnivå de befinner sig på. De behöver att deras föräldrar kan prioritera deras intressen mitt i konflikten sins emellan, och till detta hör att kunna ge barnen besked om praktiska ting som om var de skall bo, hur de skall träffa sina föräldrar, vad som skall ske med saker, som möbler, leksaker och annat som är viktigt för barnet. De behöver också få veta och ge sin syn på hur kontakter med mor- och farföräldrar och andra släktingar skall se ut liksom hur de skall kunna ha kontakt med kamrater de flyttar ifrån.


Var skall barnet bo?
Hur skall då barnet få tillgång till bägge sina föräldrar så att dess utveckling gynnas på bästa sätt, när föräldrarna inte bor tillsammans? Forskning, som finns på området utifrån svenska förhållanden, är inte omfattande, men vissa fakta finns att tillgå.

Barn tycker om växelvis boende. De data som finns, talar för att barn som bor ömsevis hos bägge föräldrarna, delar föräldrarnas vardag och som i vardagen blir föremål för bägges omsorger, uppfostran, intresse, gränssättning o s v mår något bättre än barn med det klassiska helgumgänget.

Men när detta är sagt, måste man konstatera att denna kunskap grundar sig på förhållanden som ligger en bit tillbaka i tiden, då lagstiftning och praxis var annorlunda. Gemensam vårdnad var inte förstahandsalternativet och var för inte så länge sedan undantag snarare än regel. Växelvis boende var ovanligt - och är det fortfarande - och praktiserades i första hand av föräldrar, som genomtänkt och systematiskt satte barnets bästa i centrum oavsett skilsmässa och konflikt sins emellan. När lagstiftaren nu säger att gemensam vårdnad vara regeln och domstolen t o m skall kunna döma till sådan vårdnad mot den ene förälderns önskemål, innebär detta att förhållandena ändras, så att man inte självklart kan utgå från att tidigare forsknings- och erfarenhetskunskap gäller fullt ut.

Lagen är normativ och lagändringen som trädde i kraft den 1 oktober 1998 avser att påverka separerande föräldrar på ett liknande sätt som t ex lagen mot aga. Det innebär att även föräldrar som finner det svårt att samverka med sin f d make/maka nu skall motiveras att göra just det. På sikt kommer det antagligen att innebära, att ett sådant förhållningssätt blir självklarare än nu för föräldrar som skiljs, men i ett första skede kan det också föra med sig att samverkan blir svårare och att en del barn kommer att komma i kläm p g a denna lagändring. Ett påtvingat samarbete har betydligt sämre förutsättningar än ett frivilligt valt. De svårigheter som kan förutses är att den gemensamma vårdnaden används i skilsmässokonflikten, om striden inte är förbi - vilket ju domstolen tyvärr inte har makt att få till stånd. Då kan den gemensamma vårdnaden utnyttjas för att bråka med den andre, obstruera, trassla, rättshaveristiskt söka sak för verkliga eller förmenta oegentligheter, allt för att komma åt den andre, vilket ju i verkligheten framför allt drabbar barnet. Den gemensamma vårdnaden blir då ytterligare ett vapen att användas i skilsmässokampen. Å andra sidan kanske skillnaden inte blir så stor: vill man bråka, hittar man alltid ett ämne och ett slagfält.

Lagens normativa och påverkande karaktär är ju speciellt riktad mot pappornas deltagande och ansvarstagande för barnets uppväxt, fostran och utveckling. Vi vet ju att pappornas abdikation från föräldraskapet är en viktig och bekymmersam faktor inte minst för pojkar. Mer eller mindre välunderbyggt har det bl a hävdats, att s k värstingar många gånger inte har positiva manliga förebilder och saknar pappor, som engagerar sig. Om lagändringen har möjlighet att påverka dessa förhållanden kommer kanske att visa sig, men det finns nog anledning att känna en viss tvekan. Att män har så pass lätt att strunta i sitt föräldraansvar har djupa och komplicerade orsaker, som möjligen delvis är biologiskt bestämda, men framför allt grundade i ett flertusenårigt patriarkaliskt system och djupt nedlagt i den manliga psykologin. Dessutom finns givetvis, och som den individuellt viktigaste förklaringen, den enskilda pappans situation. Vissa pappor tror inte de är viktiga, andra menar att mamman är omöjlig att komma överens med och det blir bara bråk, så därför är det bäst för barnet att inte ta kontakt. För åter andra är kontakten med barnet den smärtsamma påminnelsen om det äktenskapliga misslyckandet - eller den smärtsamma upplevelsen av förlusten av den täta kontakten med barnet, som man inte klarar av att hantera.

Den omvända situationen finns också. Hustrun-modern kan vara fylld av agg och hindra kontakt, prata i barnet att det inte behöver, inte ens vill ha kontakt med sin pappa. Mamman kan också vilja klara allt själv - för att bevisa sin duglighet, att hon klarar sig lika eller väl så bra själv. Eller mamman kan vara rädd för varje kontakt med fadern, en situation som ju tyvärr inte är ovanlig och många gånger inte heller orealistisk, men som komplicerar situationen för barnet, och som jag skall återkomma till.

Det finns således ett flertal - givetvis fler än som nämnts - faktorer, som gör att påverkanskraften i en förändrad lagstiftning beträffande hur pappor har kontakt med sina barn, när de inte lever med dem, antagligen är ganska svag. Risken är väl att det för barnen till dessa försumliga eller förskjutna fäder inte blir någon särskild skillnad annat än på papperet.

En rimlig följd av ökad frekvens av gemensam vårdnad är antagligen att fler föräldrar kommer att överväga växelvis boende och delad vård. De föräldrar, som under en större eller mindre del av sitt barns uppväxt förmått att upprätthålla ett ömsevis boende och ett i vardaglig praxis delat ansvar, har nästan alltid därmed visat prov på en samarbetsförmåga och en insikt barnets behov utöver det vanliga. Sannolikt är det dessa faktorer mer än den praktiska boendeformen, som givit utslag i att dessa barn både uppskattat och farit psykiskt väl av arrangemanget. Utifrån sett kan det ju verka både krångligt och uppslitande ur en mängd olika aspekter, att flytta fram och tillbaka, att inte ha ett hem, att glömma ta med sig, byta kamrater och rutiner e t c. Sådana saker klagar också de barn som har ömsevis boende på ibland. Om fler föräldrar börjar praktisera delat boende som en konsekvens av lagförändringar, så kommer antagligen också fler föräldrar med sämre samarbetsförmåga, eller med andra motiv än barnets bästa för sitt val, att välja denna boende- och vårdform. Krav på millimeterrättvisa, prestigeskäl, oginhet, revanschbehov ligger då kanske nära till hands - känslor och reaktioner samband med skilsmässor är ofta hetsiga, primitiva och djupt egoistiska. I sådana situationerna kommer knappast själva boende- eller vårdformens goda, att uppväga dess nackdelar, och det goda samarbetet, som antagligen är förutsättningen för att boendeformen skall lyckas, kommer inte att kunna etableras.

Ändå är det givetvis en stor fördel om fler barn kommer att ha två föräldrar, som tar ett gemensamt ansvar, om fler barn kommer att ha pappor som finns kvar som aktiva föräldrar och om fler barn får träffa bägge sina föräldrar frekvent och i vardagen. Och även om man kan känna sig tveksam till kraften i lagens normpåverkan, så skall inte den faktorn negligeras - inte minst lagen mot aga visar det tydligt. Idag är det ganska få föräldrar som hävdar att aga behövs, och de flesta ser det som ett misslyckande om de använt sig av fysisk bestraffning, nästan alla vet att det går bättre på andra sätt.


Behoven ändras
Att prioritera barnets behov före sina egna är en av de grundläggande ting vi begär av goda föräldrar. Det innebär naturligtvis inte att ständigt göra barnet till viljes eller att ständigt ställa sig själv eller de vuxnas behov åt sidan. Barn behöver trygga, nöjda, tillfredsställda vuxna, barn behöver vuxna som gör mogna, ömsinta, framsynta och kloka bedömningar. Barn behöver inte bara fest och godis utan både spenat och god nattsömn. Att prioritera barns behov betyder framför allt att se barnperspektivet, se situationen med barnets behov och barnets upplevelse för ögonen.

Barns behov skiftar genom åren. Det lilla barnets behov av trygghet, närhet, omhändertagande och skydd förvandlas successivt till tonåringens behov av förtroende, gränssättning, utmaningar, krav och ansvar, stöd och råd. Enkelt kan det uttryckas så att det lilla barnet behöver moderlighet och det större barnet behöver mer och mer av faderlighet utan att behovet av moderlighet någonsin helt försvinner.

På samma satt förändras barnets behov i skilsmässosituationen. Det barn vars föräldrar skiljer sig då barnet är i späd ålder, behöver framför allt kontinuitet, närhet, förutsägbarhet. Det behöver att rutiner och bemötande inte alltför drastiskt förändras, att såväl den psykologiska situationen som den fysiska är sig lik från dag till dag och över tid. Det lilla barnets upplevelse av tid och av tillvarons brist på konstans, gör att vanliga umgängessituationer kan tyckas vara mindre gynnsamma. Två veckor är i späd ålder en oändlighet och den som man inte ser på så lång tid kan för barnet nästan ha försvunnit ur medvetandet. Två dagar är å andra sidan en kanske alltför kort tid för att återuppväcka den trygga relationen. Ett kontinuerligt boende hos en omhändertagande, varnande och närande förälder är viktigt. Täta byten, skiften i vanor och rutiner kan vara förvirrande, svårförståeligt och otryggt.

Utifrån sådana teoretiska överväganden grundade på kunskap om barnpsykologi, har man sagt sig att det rutinmässiga varannanhelgsumgänget kanske inte är det ur barnets synvinkel bästa. Det har t ex hävdats att det för små barn, bl a med tanke på objektkonstans, skulle vara att föredra att ha längre intervall mellan umgängestillfällena, men låta varje umgänge vara över längre tid. Barnet skulle då t ex vistas stadigvarande hos modern men kanske en gång per kvartal vistas under två till tre veckor hos fadern. Detta grundar sig i teoretisk barnpsykologisk kunskap, och har på så sätt fog för sig. Samtidigt kan sådana umgängesformer ställa höga krav på social anpassning för föräldrarna avseende arbetsliv, barntillsyn m m, och därmed utgöra en belastning, som försämrar föräldraförmågan och uppväcker irritation mellan föräldrar. Man måste dock vara medveten om att det inte finns några forskningsmässiga belägg från praktisk verklighet, för att den modell, som här skissats utifrån teoretiska ståndpunkter, skulle innebära de fördelar, som man tänkt sig. De långa separationer som en sådan umgängesmodell skulle innebära är såväl ur teoretisk synpunkt som från empirisk kunskap mycket tveksamma. Att ta med dessa olika perspektiv, när man funderar över de för barnet bästa lösningarna, gör ändå att förståelsen för barnets behov ökar och kanske bättre tillgodoses.

Det äldre barnet, t ex femåringen, börjar tå ett uttalat behov av en nära relation med den likkönade föräldern. Detta gäller inte minst pojkar. Små barn vistas i kvinnodominerade miljöer alltifrån hemma hos den ensamstående mamman, till barnomsorgen och sedermera lågstadieskolan. Manliga förebilder är det ont om och pojkar behöver sina fäder. Då borde vård, boende och umgänge kunna vara flexibelt på ett odramatiskt sätt, så att den moderliga kontinuiteten och närheten kunde växla över till mer av faderlighet. Flickor behöver naturligtvis, och sannolikt i precis lika hög grad kontakt med sina fäder, behöver hjälp till profilering, nyansering och komplettering av sin utveckling genom ett ökat inslag av manlig princip. Framför allt behöver alla barn kontakt med sitt ursprung. För att det skall kunna bli fallet för barn till skilda föräldrar eller föräldrar, som aldrig sammanlevt, krävs att barnets behov av hur umgänge och vård utövas kan tillåtas förändras med åldern, och att under mellantiden ingen förälder stiger av ansvar och engagemang. Det behövs alltså dels en flexibilitet i det formella systemet som beslutar om de legala ramarna och en motsvarande flexibilitet på det personliga föräldraplanet. Föräldrar med god samarbetsförmåga klarar ju detta på egen hand utan att anlita socialförvaltning och domstol. För de andra borde samhällsinstanserna tydligt stödja en sådan flexibilitet. Också här kan lagarna vara normpåverkande. En möjlig väg skulle kunna vara att beslut eller kontrakt om vårdnad, boende och umgänge i domstol respektive socialförvaltning gällde för viss tid och omprövades i takt med att barnets behov förändrades.


Att samarbeta
Föräldrars samverkan är således en viktig hälsofaktor för barnet. Det inte bara visar barnet att föräldrarna värnar och intresserar sig för barnet, att de bägge fortsätter att ta ansvar och visa omsorg. Minst lika viktigt är att barnet blir varse att föräldrarna respekterar varandra och kan se varandra som resurser och värdefulla tillgångar för barnet. Därigenom får barnet signaler om att både det manliga och det kvinnliga är värdefullt, att de olika delar och aspekter, som finns inom barnet är bra och behövs. Det bidrar till att barnets personlighet, identitet och självförtroende utvecklas gynnsamt.

Förutsättningarna för ett gott samarbete är självfallet en ömsesidig respekt och tilltro mellan föräldrarna. Bägge måste se och erkänna den andres värde, vad den andre kan bidra med och att barnet behöver den andre. Att respektera varandras gränser, kompetens och integritet är föräldrasamverkan lika viktigt som i varje annat samarbete, men givetvis många gånger extra svårt, när konflikter, slitningar, besvikelser och förödd kärlek färgar så många aspekter av relationen. Att så många föräldrar klarar det är ett gott tecken på hur svenska föräldrar gemen oftast förmår prioritera sina barn.

De svåraste situationerna uppstår när det funnits - och kanske fortfarande finns - våld och hot om våld inblandat i relationen. I debatten omkring den nya lagstiftningen som trädde i kraft den 1 oktober 1998 har från kvinnojourers och feministiskt håll påpekats de risker, som kan finnas förbundna med att gemensam vårdnad skall vara förstahandsalternativet, och att enskild vårdnad skall kräva särskilda motiv. Det har understrukits att slagna, hotade kvinnor här riskerar att hamna i ytterligare ett underläge, eftersom hoten kan vara mycket svåra för en utomstående att upptäcka. En kvinna kan därför känna sig tvingad att acceptera gemensam vårdnad med en man, som slagit henne, och alltså vara tvingad till att samarbeta med någon hon på goda grunder är rädd för, och som på intet sätt visat henne respekt, aktat på hennes integritet eller hennes gränser. Dessa synpunkter och farhågor är värda att ta på stort allvar, och socialförvaltningar och domstolar måste lägga ner stor nit i att söka motverka att sådana situationer uppstår. Ett gott samarbete kan givetvis aldrig ske under tvång eller hot. Dessutom innebär misshandel av en förälder, en mamma, automatiskt att barnet är misshandlat, och är föräldern rädd för misshandel, så finns den rädslan också hos barnet oavsett om barnet blivit slaget eller inte.

Om samarbetet gnisslar, kan barn komma i kläm på många sätt. Det ligger nära till hands att föräldrarna använder barnet i en kamp mot den andre. Då kan barnet hamna i en koalition med en förälder, d v s gå en förälders ärende genom att ständigt satta sig i konflikt med den andre, eller det kan trianguleras till en situation där alla barnets handlingar tolkas som uttryck för ställningstagande i konflikten mellan föräldrarna. Föräldrar kan använda barnet och umgänget med det som straff- och belöningsverktyg mot varandra eller barnet kan bli syndabocken som får klä skott för att makarna inte kan samverka. Det kan bli den enes eller bägges tröstare och beskyddare. Allt detta är roller, som barnet hamnar i och ikläder sig mot sin egen vilja och med små möjligheter att välja bort, men som skadar barnet, om situationen blir bestående. Risken för att barn hamnar i sådana roller är säkerligen påtagligt mycket större om gemensam vårdnad har fastslagits mot den ene förälderns önskan.

Mot dessa risker måste ställas, att barn givetvis lider och förlorar mycket på att föräldrarna inte samarbetar. Gemensam vårdnad är implicit en uppmaning till samarbete. Lagens och det offentligas normgivande kraft innebär troligen att en del föräldrar, som inte självmant skulle gjort det, tänker efter och då finner det möjligt att samarbeta om barnen trots skilsmässan. På sikt kommer antagligen denna goda effekt av lagen att överväga. Det viktiga är att se till att skyddsfunktionerna mot negativa effekter av lagstiftningen är tillräckligt välutvecklade och alerta.


Riskfyllt umgänge
I FN's konvention om barnets rättigheter stadgas i artikel 9 barnets rätt till regelbundet umgänge med bägge sina föräldrar och i artikel 18 båda föräldrarnas gemensamma ansvar. I artikel 19 tillförsäkras barnet skydd mot fysiskt och psykiskt våld, vanvård eller utnyttjande av föräldrar eller annan vårdnadshavare.

När den ene föräldern allvarligt åsidosätter barnets bästa kommer dessa artiklar - och vad viktigare är - dessa behov hos barnet i konflikt med varandra. Det sker t ex, när den ene föräldern har misshandlat eller sexuellt utnyttjat barnet eller slagit den andre föräldern, men det kan också vara aktuellt, när en förälder lider av svårare psykiatriska störningar eller missbrukar alkohol och/eller narkotika. Om föräldrarna då är skilda, kommer vårdnads-, boende- och umgängesfrågor att bli komplicerade och många olika sorters hänsyn och övervägande aktualiseras.

Det förefaller ganska självklart, att barnets behov av skydd och trygghet måste komma i första hand. Det behovet ser olika ut och kan tillförsäkras på olika sätt beroende på vilken ålder barnet befinner sig i. För tonåringen är det naturligt att ett större mått av eget bestämmande blir aktuellt, och skyddet kan bestå i möjligheten att välja och vetskapen om var skydd och hjälp finns och hur det kan nås. För det lilla barnet måste den vuxna - föräldern eller sociala myndigheter - gå in och arrangera, begränsa och kanske finnas med som fysisk person.

Skall då en misshandlare ha umgänge med sitt barn? Skall den som kanske är en farlig våldsverkare och har slagit både mamman och barnet vid många tillfällen, eller den som sexuellt förgripit sig på sitt barn, verkligen tillåtas träffa sitt barn? Har han inte förverkat sin föräldrarätt?

I artikel 3 i Barnkonventionen står att barnets bästa skall komma i första hand. Det innebär bl a att barnet inte skall användas för aldrig så lättförståeliga behov av att bestraffa och hämnas på en förälder som förbrutit sig. Även när det gäller våldsamma, farliga föräldrar måste vi se till vilket behov av kontakt barnet har. Och oftast har barnet det behovet. Barnet behöver ha en relation till sitt ursprung, det behöver en verklig pappa att relatera till, inte en monsterbild - eller en i hemlighet uppbyggd hjältefigur. Barnet behöver jämföra sig, finna likheter såväl som skillnader. Det behöver kanske möjligheten till konfrontation, till att anklaga, skälla ut. Ur ett barnperspektiv är det alltså inte den vuxne som skall ha rättigheten att träffa sitt barn, utan barnet som, under trygga skyddade former skall ha rätten att träffa och ha en relation till sin förälder. Och inte ens en mördare eller den som förgripit sig är bara detta - 24 timmar om dygnet, 365 dagar om året. Barnet har rätt att se att det finns en annan förälder också.

Umgänge i sådana situationer kan se ut på olika sätt p g a omständigheter, riskbedömning, tidigare traumatiska upplevelser e t c, och kanske skall vara så glest som några gånger om året och under bara några timmar. Även ett så glest umgänge är dock bättre än inget alls, för det tomrum som annars uppstår, fylls kanske ut av det som är sämre eller blir just ett tomrum också i barnets själ.

Umgänget med en farlig förälder, eller med en psykiskt sjuk förälder, en missbrukare är inte lätt för barnet. Förutom skydd, behöver barnet också möjlighet att med en trygg vuxen förbereda sig och i efterhand bearbeta umgänget, och de vuxna runt barnet måste klara av att barnet kan reagera med oro, ilska, sorg eller smärta. Känslor är inte farliga och inte ett tecken på att umgänget är skadligt, men barnet kan behöva hjälp att härbärgera sina känslor, inte att stoppa undan och förneka dem. Om den vårdnadshavande föräldern p g a egna erfarenheter av hot, våld, rädsla har svårt att hjälpa barnet med detta, eller med att vara den trygghet, som behövs i samband med umgängestillfällena, så måste andra, privatpersoner eller professionella, finnas tillgängliga.


Ståndpunkter
Barn behöver bägge sina föräldrar och behöver att de har en vettig inbördes föräldrarelation och kan se och prioritera sitt barns behov: Detta ger barnet förutsättningar att utveckla en stabil grundtrygghet och det är viktigt för dess personlighetsutveckling, identitetsutveckling, mognad och självförtroende. Barn som inte har två samverkande föräldrar kan naturligtvis också utvecklas positivt och gör ofta så, men deras förutsättningar är osäkrare och deras väg knöligare.

Bäst tillgodoses givetvis barnets behov om föräldrarna sammanlever i en harmonisk relation, men även skilda föräldrar skapar oftast sådana trygga och utvecklande uppväxtförhållande för sina barn. Det centrala för barnet är inte formerna för föräldrarnas samliv eller samarbete, formerna för vårdnad, omsorg, boende eller umgänge. Det centrala är föräldrarnas ömsesidiga relation och deras relation till barnet. Goda respektfulla och stödjande relationer, samarbete präglat av omsorg om barnet och medvetandet av att bägge behövs och tillför barnet viktig psykologisk näring, är vad som utvecklar barnet och förebygger psykisk ohälsa.

Finns dessa förutsättningar i stabila och tillräckligt goda och ansvarstagande relationer, kan sannolikt de praktiska arrangemangen runt barnet ordnas på en mängd olika och för det enskilda barnet och dess föräldrar unika och tillfredsställande sätt. Det finns inga bestämda former för vård, boende och umgänge, som generellt kan sägas vara helt överlägsna eller helt förkastliga. Ingen forskning kan bestämma den bästa vårdnadsformen. För de flesta föräldrar faller det sig säkert naturligast med gemensam vårdnad och att eftersträva att barnet har god kontinuerlig tillgång till bägge föräldrarna i vardagen, utan att barnets liv blir sönderstyckat, kamratrelationer uppbrutna och rättvisefrågor ställs i centrum. Föräldrarna bosätter sig nära varandra, de deltar i alla praktiska göromål, går på föräldramöten tillsammans, är barnvakt hemma hos varandra, när det är bäst för barnet e t c. Men en rad andra arrangemang kan bli lika bra, när föräldrarna är överens och har barnets bästa för ögonen.

Men samverkan är svårt efter en skilsmässa, när en make/förälder burit sig illa åt eller när man kanske aldrig haft en djupare relation. Det ligger ofta nära till hands att vuxna använder barn. Krav på t ex umgängesformer, -täthet och -längd utgår då ofta mer från förälderns behov av rättvisa, av att den andre inte skall få vinna, av att ge igen eller straffa. Känslorna som ligger bakom sådana reaktioner och styr föräldrarna är ofta lätta att förstå. Det är inte desto mindre till skada för barnet att bli utnyttjat på sådant sätt.

Också hos de professionella i det omgivande offentliga samhället, som skall råda och besluta om barnens villkor, när barnets välfärd är i fara eller föräldrar inte förmår komma överens, kan liknande reaktioner och känslor uppstå. Barn kan användas för att skipa rättvisa åt en förfördelad förälder, för att straffa en som förbrutit sig, för att belöna en som lidit eller uppoffrat sig. Medvetandet om riskerna för sådana reaktioner och självreflektionen över egna känslor och ställningstaganden måste vara hög och levande bland dessa myndigheter.


Utifrån ovanstående resonemang kan sammanfattas och konkluderas;

1. Gemensam vårdnad är generellt att föredra ur barnets synpunkt. Visserligen är sannolikt de positiva effekter man kan förvänta sig vid generell gemensam vårdnad även för ogifta föräldrar eller föräldrar som ej sammanlevt, mindre än de man sett i materiel där föräldrarna aktivt valt gemensam vårdnad, men allt talar ändå för att generella regler är bra för barnet. Barnet får genom generell gemensam vårdnad många viktiga signaler som att samhället förväntar sig gemensamt föräldrautövande, att bägge föräldrarna är likställda, delaktiga och lika viktiga och att barnet kan vända sig till och använda sig av bägge sina föräldrar. Generella regler utgör också ett besked till föräldrarna att de ej kan/bör stiga av sitt föräldraansvar för att de separerar som makar eller har valt att aldrig sammanleva. Den viktigaste effekten av, men samtidigt den viktigaste förutsättningen för ett gott utfall av gemensam vårdnad, är givetvis föräldrarnas samarbetsförmåga och förmåga att prioritera barnet, och inte det formella vårdnadsbeslutet.
   
   
2. De situationer då gemensam vårdnad inte automatiskt bör bli aktuell är då en förälder utsatt barn för fara eller skadat barnet som vid sexuella övergrepp eller misshandel, eller då skadan varit indirekt, som när den andra föräldern blivit misshandlad eller allvarligt hotad. Dels är de nödvändiga förutsättningarna för samarbete då knappast för handen, dels är risken stor, att barnet uppfattar den misshandlande föräldern som ett hot och en fara, och att den gemensamma vårdnaden därmed utgör en stark otrygghetsfaktor för barnet. Gemensam vårdnad bör heller inte förekomma i de fall, då motsättningarna mellan föräldrarna är så stora att de inte förmår samverka om barnet utan använder diskussionerna om barnets vårdnad och om dess väl och ve för att bekämpa, kränka och såra varandra. Gemensam vårdnad skulle i dessa fall innebära att man gjorde barnet till föräldrarnas slagfält och vapen. Visserligen kan man argumentera att den gemensamma vårdnaden kan tjäna som påtryckning och uppmaning till föräldrarna att utveckla sin samarbetsförmåga, men i de fall då förutsättningarna är mycket dåliga, tar en sådan utveckling - om den alls sker - så lång tid och är så plågsam, att barnets psykiska hälsa och utveckling riskeras under förloppet.
   
   
3. Det är således inte de civilrättsliga förhållandena mellan föräldrarna utan deras inbördes relation och relationen till barnet, som skall avgöra när avsteg skall göras från den generella regeln om gemensam vårdnad. Därför förefaller det minst sagt osannolikt att gemensam vårdnad - eller växelvis boende - utdömt mot en förälders bestämda vilja, kan lända till barnets bästa. Tvärt om kan det bidra till ytterligare strid mellan föräldrar, vilket drabbar barnet negativt.
   
   
4. Det finns idag knappast någon forskning, som utvisar effekter av s k växelvis boende. De uppgifter som finns tyder på att sådant boende snarast har gynnsamma effekter och upplevs positivt av barnet. Det är dock rimligt att tro att detta, åtminstone till en del är effekter av att när det prövats, så har det skett med föräldrar som varit över hövan duktiga på att samarbeta om och prioritera sina barns behov. Å andra sidan finns inga uppgifter eller data som talar för att växelvis boende skulle vara negativt ur barnets synpunkt. Från barnpsykologisk-utvecklingspsykologisk och teoretisk utgångspunkt kan man dock föra vissa resonemang:

• Det mycket lilla barnet, d v s barn under tre års ålder, har ännu ej uppnått s k objektkonstans och är osäkra beträffande kontinuitet, konstans och varaktighet. I denna ålder är barn därför för sin utveckling beroende av att ha en stabil situation, återkommande och igenkännbara rutiner och trygga, stabila primära (föräldra)relationer. Detta talar för att växelvis boende ej är att rekommendera för de allra yngsta.
• Barn är under hela sin uppväxt beroende av sin omgivning, av sina kamrater, sin igenkända miljö, sina invanda möjligheter. Växelvis boende bör förutsätta att föräldrarna anpassar sitt boende så att de bor nära varandra och så att barnet kan behålla sin miljö, sina kamrater, sina vanor på ett för åldern naturligt sätt, när det byter bostad. Om olika arrangemang med skjutsningar e t c måste till för att det enkla vardagslivet skall fungera, så kommer detta att hämma barnets möjligheter och utveckling. För skolbarn är det givetvis en förutsättning att barnet går i samma skola oberoende av om det bor hos mamma eller pappa.
• För barn i förskole- och lågstadieåldern är hemmiljön och föräldra-kontakten mycket viktiga, under det att kamratrelationer och möjligheter att ta del av fritidsaktiviteter, föreningsliv och liknande, är av stor vikt för tonåringen. Ett växelvis boende som innebär byte av miljö är därför mer påfrestande för tonåringen.
• Växelvis boende skall vara till för barnets behov och inte för att skapa rättvisa mellan föräldrar. Om det senare skulle vara fallet, så drabbas barnet genom att det blir en bricka i ett spel, och barnets önskningar om flexibilitet i det växelvisa boendet blir lätt ammunition i detta spel.
• Ur ett barnperspektiv är det självklart att barnets boende och inte minst växelvis boende inte borde vara något som bestämdes en gång för alla, utan att det fanns möjlighet att förändra boendet i enlighet med de behov, som barnet har i olika skeden av sin uppväxt och utveckling.

5. Bra umgänge för barn är nästan alltid det umgänge som föräldrar kan enas om, eftersom barnet då upplever samverkande och nöjda föräldrar. I empirisk forskning finns inga hållpunkter för att en sorts umgänge skulle vara bättre än en annan, men givetvis kan man också här anlägga teoretiska aspekter. De synpunkter, som angivits ovan angående växelvis boende, är i de flesta avseenden giltiga också rörande umgänge. Det konventionella varannanhelgsumgänget är inte lämpat för små barn utan objektkonstans. Umgänge för de allra minsta barnen, de under två till tre år, utformas därför bäst om de har ett stadigt boende hos och daglig kontakt med en vårdare samt träffar den andre föräldern tätt, d v s flera gånger i veckan. Från teoretisk utgångspunkt har hävdats att umgängesschemat, som innebar längre tider hos modern, med ett glesare umgänge men över längre tid, hos fadern jämförelsevis skulle vara bättre. Det är viktigt att komma ihåg att dessa teoretiska aspekter långt ifrån är oemotsagda och dessutom inte utvärderats empiriskt. Sådant umgänge ställer ju dessutom stora krav på umgängesföräldern, och kan därför i sig bli en hindrande faktor för samverkan. Det är givetvis också så att barn tjänar på att träffa umgängesföräldern frekvent och i vardagen, så att relationen växer ur alla de naturliga situationer runt omhändertagande, tillsyn, uppfostran, stimulans och lust men också konflikt och trötthet, som hör vardagen till.
   
   
6. Det offentliga samhällets uppgifter beträffande barn i skilsmässosituationer bör vara;

• att främja god samverkan mellan föräldrar - att skapa förutsättningar för att föräldrar skall vara fria gentemot varandra, ge varandra respekt även om de inte tycker om varandra, visa öppenhet beträffande sina ståndpunkter, avsikter och reaktioner,
• verka för att föräldrar ser och prioriterar barnets genuina behov före sina egna,
• och att inom det offentliga samhället självt utveckla:
  - barnkompetens - kunskap om hur barn är och vad de behöver,
  - förmågan att inta barnperspektiv - kunna se sammanhang och situationer från barnets horisont och med dess upplevande och behov för ögonen,
  - samt förmågan att lyssna till barnet.

Barn måste på ett tydligare och mer genomgripande sätt själva bli tillfrågade, hörda, känna sig delaktiga i hur deras tillvaro formas, när deras föräldrar inte kan leva tillsammans och när samhället tar på sig ansvar för att skapa så gynnsamma villkor som möjligt. Men barn skall inte belastas med upplevelsen, att det är de som bestämmer eller har ansvaret för de beslut, som fattas och de åtgärder som utformas.

Jag kommer alltid att minnas den äldre och mycket korrekte lagman, som i ett LVU-mål avbröt förhandlingarna och vände sig till den unga osäkra mamman, som hade sitt späda barn med i rättssalen. Vänligt sa han: "Jag tycker det låter som om den lille behöver få torra blöjor." Han visade stor barnkompetens och satte barnets omedelbara behov i centrum och han lät barnet komma till tals.