Misshandel - Det finns inget mer att säga.

Varje år genomförs i Sverige cirka 20 000 anklagelser om både barn- och kvinnomisshandel mot män. Av dessa leder ca 2 000 till åtal. Preskriptionstiden för misshandel är tre år. Det går därför att anta att större delen av de övriga 18 000 anklagelserna i verkligheten saknar grund. Antagandets riktighet styrks även av den undersökning som Aftonbladet presenterade fredagen 10 november 2000, där det visade sig att cirka 95% av den granskade gruppens anmälningar inte resulterade i fällande dom. Detta resultat ligger också i nivå med liknande internationella undersökningar.

Jag är en av de anklagade på grund av att jag försvarade mig med en örfil när Lena med våld angrep mig. Anklagelserna haglade över mig i jämn ström. Lena anklagade mig för "Barnmisshandel" till de sociala myndigheterna och till dagispersonal sa Lena att jag var alkoholist och därför inte skulle få hälsa på Kalle i förskolan.

Däremot blev jag slagen "gul och blå" och Lena spärrade vårt gemensamma bankkonto och tog pengarna själv. Detta samtidigt som hon berättade att hon varit mig otrogen fem gånger med en annan man, i min egen säng. Inget av det här anmälde jag, och de sociala myndigheterna var inte intresserade av höra det i samband med deras utredningar. Under denna tid hade Lena kontakt med sju olika "kuratorer". Istället fokuserade utredningarna på att visa hänsyn till "Lenas oro" som skulle kunna vara skadlig för Kalle. Vad utredarna tydligen omedvetet faktiskt skrev var att:

1) Det var Lena som hade egna problem.
2) Att det var Lena som påverkade Kalle negativt med sin "oro".
3) Att jag därmed skulle ställas ansvarig för Lenas känslor, som påverkade Kalle.

Totalt var det cirka 13 stycken olika socialsekreterare och kontaktpersoner inblande. Av dessa inblandade var 2 män som båda var gifta. Samtliga av kvinnorna levde ensamstående som skilda. I de tre utredningar som genomfördes var samtliga utredare skilda ensamstående kvinnor. Med lång erfarenhet av socialtjänsten. Följande konstateras:

De övergripande slutsatser som kan göras avseende de sociala myndigheternas utredningar blir:

Av alla de domstols förhandlingar som genomfördes med olika domare med lång erfarenhet konstateras följande:

Under hela den tid frågan fördes i domstolar (1996 - 2002) handlades ärendet av 4 kvinnliga och en manlig domare. Skillnaden i hantering av ärendet är väsentlig. Under ett förberedande möte uttryckte en skild kvinnlig domare empati för Lena, just därför domaren själv var skild ensamstående moder. En annan kvinnlig domare konstaterade, att ett umgänge inte är bra mellan far och son, trots att hon själv kunde läsa/höra om hur bra vi hade det. En tredje kvinnlig domare tillät ensidig partframställan och tog beslut och förbjöd umgänge, utan ett enda skäl, mer än vad mamman önskade och utan tillstymmelse till saklig argumentation eller bevisföring. Jag gavs inte ens möjlighet att få föra min talan. Den fjärde kvinnliga domaren visade prov på att hon avsåg att följa lagen, och ändrade inte tingsrättens beslut på begäran av Lena, som ville ställa in sommarumgänget mellan far och son.

Den manliga domaren kunde ibland visa prov på att han avsåg att följa lagen, men jämkade och kompromissade med modern, när modern så önskade.

Det visade sig vara ytterst sällsynt att domstolarna var medvetna om "Att vårdnadshavaren också har en laglig skyldighet att tillgodose umgänge mellan barn och umgängesföräler". Av alla domstolsprotokoll framkommer detta endast en enda gång. Inte en enda domare gav någonsin eftertryck åt denna skyldighet.

Däremot hände det till och med att en kvinnlig domare till och med ändrade ett domslut för att passa med vad mamman önskade för att sen en tid efter ändra tillbaka till den första ursprungliga domen, utan motivering.

Enligt Barnombudsmannens (BO) undersökning, gällande barnets bästa i verkställighetsmål, "Ta hänsyn till barnets bästa i verkställighetsmål. En studie av länsrättsdomar avseende verkställighet av domar, beslut eller avtal om vårdnad, boende eller umgänge, Stockholm 2001", visade det sig att det endast var 18 % av de undersökta domarna som redovisade en individuell och självständig bedömning av barnets bästa i domsmotiveringen.

Det framgår av både portalparagrafen i 21 kap. föräldrabalken (FB) samt artikel 3 i Barnkonventionen att en dom som rör ett barn alltid skall redovisa hur barnets bästa har beaktats. Det kan vara slarv eller bagatelliserande från domstolens sida att inte närmre precisera sina tankegångar eller också kan det bero på okunnighet om hur principen om barnets bästa skall tillämpas.

De övergripande slutsatser som kan göras avseende domstolarnas insatser blir:

Domstolarna fungerar inte (18 - 40% funktiongrad) eftersom de inte är följer den svenska lagtext de skall bruka.
Svenska domstolar efterlever heller inte de internationella åtaganden regeringen åtagit sig.
Kvinnliga domare dömer inte som manliga domare, utan till fördel för andra kvinnor.
Pappor blir inte lika behandlade som mammor i en domstol. De får helt enkelt inte lika hög grad av tilltro, och mammor premieras av att de inte behöver vara ansvariga inför lagen.
Domstolar motiverar sällan sina beslut. Men i den stund en domstol pressas till att motivera sitt beslut måste den börja "Tänka logiskt och kunna stå för sina ställningstaganden".

Totalt genomfördes under år 2001 cirka 2.972 mål gällande vårdnad m.m bara hos tingsrätterna. Kostnaden för ett enda tvistemål, exkl gemensam ansökan om äktenskappsskillnad, beräknas till cirka 13.200 kr, enligt Domstolsverket. De övergripande slutsatser som kan göras avseende kostnaderna blir:

Samhällskostnaden orsakad av föräldrars oförmåga att samarbeta kring frågan vårdnad och umgänge och samhällets oförmåga att hantera frågan om "barnets bästa" är minst en miljard kronor per år.
För advokater är vårdnadstvister en mycket stor och lönsam industri.
För socialtjänsten är vårdnadstvister om barnen en förutsättning för deras ekonomiska överlevnad med bibehållen personalstyrka.

Personligt:

Den psykiska misshandeln som Lena utsatte mig för kan inte beskrivas och var mångdubbelt värre än alla rivsår och slag. Det tog mig flera år att komma över sviterna. Till exempel kunde jag inte under lång tid se ett teveprogram där någon skrek högljudt och jag fick nervösa skakningar i kroppen om någon person var högljud.

Till slut tvingades jag att alltid bära bandspelare när jag träffade modern till min son, för att överhuvudtaget känna mig trygg och bli trodd av de som avgör umgänges- och vårdnadsfrågor, nämligen socialsekreterarna. Inte ens det hjälpte och när en socialsekreterare förfalskade sin egen kostnad i fakturan till Länsrätten så brydde sig domstolen inte om att de betalt en överdebiterad faktura, trots påpekanden. Stockholm stad brydde sig heller inte om att deras socialpersonal arbetade med egna privata projekt under arbetstid och mörklade vidare undersökningar.

Detta var historien om hur ett umgängessabotage, enligt mina ögon, uppmuntrades av de svenska myndigheterna tills det inte fanns någon möjlighet för mig och min son att träffas längre. Eftersom modern inte ville det. Myndigheterna kallade det för "Barnet bästa".

Detta var också historien om den enda kontakt min son Kalle och jag fick med varandra. Enda anledningen till att det överhuvudtaget blev några möten berodde på de tre proffessionella kontaktpersoner som fick i uppdrag att hämta Kalle hemma och gå femtio meter till mig i bilen. Utan deras hjälp hade vi aldrig träffats. När deras uppdrag var slut, gick det heller inte längre att fortsätta.

Vårdnadsfrågan och lämpligheten som förälder kan orimligtvis inte avgöras mot bakgrund av om jag och Lena hade varit gifta. I så fall hade jag till exempel blivit en ansvarstagande pappa om jag hade sagt JA till Lenas frieri, eftersom Kalle då automatiskt hade fått två föräldrar som gavs möjligheten att ta ansvar för honom, vilket han också behöver för sin utveckling. Tidsskillnaden mellan min lämplighet som fader versus olämplighet är cirka en sekund, vilket är den tid det skulle ta för Lena att skriva på äktenskapsintyget. Mina möjligheter att utöva det som ålagdts mig hade då kunnats genomföras. Sveriges regering har i sin ambition i att uppfylla sina internationella åtaganden kallat konsekvensen av denna tidsskillnad för "positiv särbehandling".

Men eftersom jag inte ville gifta mig med Lena, så blev jag automatiskt enligt lag, en pappa som inte Kalle har riktigt behov utav. Snarare någon som bara skall betala för något som man då kallar för ett föräldraansvar. Mina möjligheter att utöva det ansvar som borde åläggas mig, har modern inskränkt till att bara bestå av det underhåll hon önskar.

Kalles mänskliga rättigheter att få tillgång till båda sina föräldrar stipuleras både i FN's Barnkonvektion som Sveriges föräldrabalk. Det kan man säga är hans garantier för att han skulle få tillgång till både sin mamma och pappa, och de är tydliga i sin text. Men, om alla inblandade parter i en vårdnadsprocess helt enkelt struntar i Kalles garantier genom att inte aktivt arbeta för genomförandet av dessa, så kan knappast jag axla ett ansvar som jag dessutom förvägras ta på mig.

Jag accepterar den ologiken men tvinga mig då inte att vara en betalande pappa. För antingen är jag Kalles pappa, eller så är jag inte det. Så enkelt är det eftersom det inte finns något mellanting. Och är jag inte det, så skall jag heller inte betala för något som jag inte är. Men om är jag Kalles pappa, så är det dags att domstolar och vårdnadsutredare börjar arbeta för det som "är Kalles bästa".

Nu ställer jag inte längre upp på att vara pappa i detta land och avsäger mig faderskapet. Jag klarar inte det åtagandet.

År 2002, det vill säga nästan tre år efter det Kalle och jag träffades sist gjorde jag ett försök till kontakt med Kalle. Lena vägrade och meddelade skriftligen både till socialkontoret och mig, att hon inte var intresserad av att son och far skulle få etablera något normalt helgumgänge utan endast vid tillfällen det passade henne själv. Kalle och jag hann dock träffas två gånger innan en kvinnlig domare snabbt konstaterade att det skulle vara skadligt för Kalle att umgås med sin pappa på sommaren. Att Kalle som nu hunnit bli sju år och redan hunnit träffat sin pappa och dessutom bekräftade att han verkligen ville träffa pappa, vägrade hon att ta till sig. Hon tog inte ens till sig att Lena medgav att umgänget mellan far och son var bra.

I det läget inser jag att Kalles och mina mänskliga rättigheter kommer aldrig att verkställas av en svensk domstol. Därför att den kvinnliga domaren valde att lyssna på mammans vilja istället för barnets bästa. Den kvinnliga domaren kunde nämligen själv bestämma längden på umgänget och hon förkastade därmed de möjligheter som stod till buds. Till exempel kunde hon ta beslut utan att parterna träffades. Det handlade nämligen om valet av tidpunkt, som inte passade mamman.

Problemet med segslitna vårdnadstvister är till stor del orsakat av att handläggare hanterar vårdnadsärenden ensamma och själva. Problemet blir därför slutligen en fråga om fördelning av resurser och jämställdhet eftersom de flesta handläggare är kvinnor. Det finns m.a.o alldeles för få manliga handläggare. Och jämställdheten mellan föräldrar börjar och slutar med deras gemensamma barn.

Till sist. Innan Du lämnar denna hemsida så ta dig en ordentlig funderare över vad Du själv är beredd att göra för Ditt eget barn och även varför.

Fundera även över hur fäder i Sverige skall kunna vara delaktiga föräldrar, när inte de juridiska förutsättningarna finns och när inte ens viljan från de sociala myndigheterna eller domstolarna finns att lyssna på pappor.

Och till Er som bestämmer i detta land vill jag säga att det finns riktiga småindianer. (wav-ljudfil 706 kb) .........för jag och Kalle har sett dem !!