Besjälad av en tanke att stjäla
Natten svepte ljumma vindar mellan benen. Den korta kjolen dansade troskanten synlig. Tryggheten hade lagt sin arm över axlarna. Lite vingligt tog de sig fram tillsammans med pubens syrliga doft av öl och unken rök. En barnvagns entoniga gnisslande hördes mellan höghusen.
Tanken blixtrade till och försvann lika snabbt som den kommit.
.....
Vi gav vårt barn namnet Jan Kalle. Jan var efter mig. Kalle efter min farfar, som jag aldrig fått träffa. Det berodde på någon släktfejd, hade faster sagt. Mamma ville visst inte att jag, hans ende sonson, skulle ha någon kontakt med honom. Inte förstår jag varför.
Dopet var en fars, något annat kan det inte kallas. Solen kastade sig in i det öppna kapellet i Hagaparken. Lenas mor drunknade snabbt i spriten och var dyngrak. Hon hojtade och skrek av förtjusning när hon öppnade alla doppresenter, innan Kalle ens fått vatten över huvudet. Lena blev kissnödig och visade rumpan för både präst och alla gäster.
Men det var inte det jag tänkte berätta om, det kan jag skratta åt idag, det är om Lena.
.....
Jag vaknade av en barnvagns gnisslande mot asfalten. Jag ville somna om men ljudet från ett ooljat barnvagnshjul ekade i mitt dunkande huvud. Han hade varit riktigt söt, mjuka läppar hade han också. Var det Jan han hette. Betalat taxin hade han också.
Han ringde mig redan samma dag, Jag åkte med honom ut till Djurgården och lekte i gräset. En massa ungar sprang omkring. Det var kul. Jag berättade om min dröm att sluta jobba. Tänk att få ha sovmorgon jämt. Han kunde försörja mig. Pengar betyder ju inget.
......
Första gången hon kissade offentligt inför allas ögon, tyckte jag hon var häftig, ett härligt naturbarn. Andra gången tittade jag mig nervöst omkring. Tredje gången skämdes jag, tog åt mig på något sätt.
Hon var alltid pank, jag betalade allt. Allt. Nåja, kanske är det normalt, tänkte jag.
Vi for till Marstrand. Hon var betagen av havet, klipporna, aldrig hade hon sett något så vackert. Har du varit här med någon annan kvinna, undrade hon. Självklart, svarade jag. Här hade jag tillbringat varenda sommar i trettiofem år.
Hon blev vansinnig. Rösten stänkte stenskott. Folk tittade mot oss. Jag gled ner i vattnet. Måtte folk inte tro att det var åt mig hon skrek. Det var något om att hon skulle skaffa en yngre man, som hon skulle lära upp ...... Jag skakade i kroppen, sa åt henne att plocka ihop och vi gick iväg, inga ord blev sagda.
Det hände lite för mycket. Jag ville inte längre, det var inte roligt.
.....
Gnisslandet av barnvagnen återkomständigt. Jag slutade jobba. Min karl ska försörja mig, sa jag till chefen. Han begrep inte att någon man ville ha en sån som mig, sa han. Men det här passade mig.
Jag berättade för Jan att jag väntade barn. Ljudet av gnissel från en barnvagn försvann. Jag var faktiskt rätt nöjd. Jag skulle flytta in i hans lägenhet. Två veckor fick han på sig att måla om hela lägenheten. Vitt, måla vitt överallt, och kom ihåg att slänga ut alla dina möbler, sa jag och gav honom IKEA-katalogen, där jag prickat för allt han skulle köpa.
Herregud, vad förbannad jag blev när han inte gjorde som jag sa. Men barnet började splattra i magen, det var det viktigaste. Snål var han också. Visserligen betalade han allt, men jag tycker inte om när människor gnäller på mig.
.....
Telefonsamtalet kom till jobbet, strax innan jag skulle gå hem. Testet var positivt, sa hon. Marken rämnade. Jag ville inte, det fick inte vara sant. Hon måste göra abort. Vi passade inte ihop. Den natten blev aldrig till sömn, ölglasen staplade sig.
Men jag kunde inte göra annat än flytta ihop med henne. Hon väntade vårt barn. Alla hennes önskemål kunde jag bara inte tillfredsställa. Det var inget roligt längre. Mitt tålamods gummiband smärtade.
Hon skulle alltid sova med sänglampan tänd. Jag minns en gång när trötthetens ankare slöt mig till sömns. Hon nöp mina snarkningar till vakna. Snälla, snälla, släck lampan, jag måste få sova. När ohörsamheten högljutt skrek, sträckte jag mig upp och slet tag i sladden för att släcka. Med ett brak föll lampan ner, ner rakt på henne, En droppe blod sprang fram på pannan. Hon tog ett skutt ur sängen, tittade i spegeln och började skratta. Nu har jag något att visa upp, sa hon. Jag hyperventilerade av skräck. Vad var det som hände. Jag trodde jag skulle dö.
.....
Nu var det dags att börja. Jag visste precis vad jag skulle göra. Jan hade rivit ner en sänglampa. Jag ville ha tänt på natten. Det ville inte han. Lampan ramlade ner i huvut på mig. Jag kunde inte låta bli att skratta. Det här var perfekt. Jag grät när jag gick in till barnmorskan. Hon tog mig till socialtjänsten och jag fick visa upp blåmärket med sårskorpan i pannan och lämnade samtidigt in en anmälan. Jag visste redan nu att jag skulle vinna.
Väl hemma kom jag på ytterligare ett sätt. Jag ringde till Anders. Du vet hur Jan är, sa jag till honom och hulkade av gråt. Kan du inte komma till Stockholm. Sedan åt jag semlan jag köpt till kaffet. Den var god. Anders kom. Han la armen om mig i soffan. Jag mådde bra. Min mage var ganska stor nu.
.....
Det hade gått för långt. Jag försökte tänka klart. Tre alternativ såg jag framför mig. Ett. Sparka ut henne fort som helvete, men då skulle jag mista umgänget med min son. Två. Jag väntar till bristningsgränsen är nådd. Vid det här laget äcklade hon mig som människa. Tre. Att i framtiden visa att jag gjort allt för att få Kalle.
Jag vet inte idag vad som gjorde ondast. Hennes påhopp eller Anders sätt att lägga sig i. Något hade de för sig. Jag begrep bara inte vad. Vad hade han här att göra. De två satt och kucklade i soffan när jag kom hem från jobbet. Ska den jävlen blanda sig i än en gång och ta andras parti mot mig, tänkte jag trött. Jag sket i det.
.....
Kalle är född. Jag blev mest irriterad på sköterskorna och ungen skrek hela tiden.
Snart var vi hemma i lägenheten. Det skulle inte bli långvarit. Det hade jag bestämt redan tidigare. Men än kunde jag inte vara säker.
.....
Jag fick gå omkring med Kalle, som jag kallar honom, hela natten. Lena var ilsken och skällde på sköterskor och mig. Det var underbart att hålla honom i famnen. Han tittade på mig och ångade av barnavärme mot mitt bröst. Jag blev trött men vad gjorde det, han låg ju där i min famn. När de skar av navelsträngen skar de i mig.
Livet hemma var ett elände. Jag omväxlande grät och skrattade hysteriskt på jobbet. Hon lät mig sällan byta på honom. Tog honom ofta ifrån mig när jag gick och bar på honom.
Så kom det slutliga sveket. Det dubbla sveket.
.....
Jag hade bestämt mig. Nu skulle det ske. Jag lyfte telefonluren och slog numret till socialen. Kalle satt i gungan. Jan sköt på. Jag småpratade först lite tyst, sedan höjde jag rösten: Nu misshandlar han Kalle, han misshandlar Kalle! Jan sprang ut ur lägenheten som en rädd hare. Jag skrattade gott. Nu hade jag vunnit.
.....
Jag var rädd. Jag stack. Jag vågade inte längre vara kvar i lägenheten. Hon var ju inte klok. Jag hade inte rört Kalle. Hon log mot mig när hon talade med tjänstemannen på socialkontoret. Hon stod och hånlog mot mig.
Det enda jag kunde tänka på var att ringa till mamma och min styvpappa. Pappa svarade. Hon har anmält mig för barnmisshandel. Min röst bröts sönder.
Då har du väl gjort det, sa min far. Förstummad tittade jag in i telefonluren. Jag måste tänka klart, jag måste tänka klart, intalade jag mig. Med lugn röst bad jag honom att hålla sig utanför det här. Det respekterar jag inte. Jag gör vad jag vill.
Dra åt helvete hade jag sagt. Vid den stunden visste jag exakt hur det skulle sluta.
Men Du förstod nog aldrig hur illa han har behandlat dig. Orden kommer från moster. Klart jag blev ledsen när jag hörde det.
Lena gav mig ingen chans att träffa Kalle. Jo, några få gånger, trots att jag hade dom på umgänge. De kallar mig rättshaverist. Jovisst, men Kalle kommer att förstå en dag.
Idag har jag ingen son. Efter fyra års helvete ger jag upp. Det enda jag har kvar är underhållet.
.....
Jag har sagt till Kalle att hans far inte vill veta av honom. Jag fick som jag ville. Ingen, ingen kan ta Kalle ifrån mig. Anders kommer ner till oss med mat, pengar och .......
YK