Jans ombud: Jan. Först och främst. Berätta kort var arbetar du idag och vad sysslar du med.

Jan: Jag arbetar som xxxx och vi är en grupp på fyra personer som har till uppgift att X och vårt material ligger som grund för xxx för att ta xxx beslut. Det är kärnan i verksamheten men vi arbetar även med xxx och så vidare. Även på nationell nivå.

Jans ombud: Du arbetar även som övervakare?

Jan: På fritiden har jag gjort det ett antal år ja.

Jans ombud: Okej. Om vi går framåt, eller rättare sagt backar i tiden så träffas ni, du och Lena sommaren 1994, och Lena blir gravid redan september 1994. Berätta lite om ert förhållande under den här perioden.

Jan: Man kan väl säga så här. Det var som vilken relation som helst i ett inledningsskede. Vi gjorde en del trevliga saker tillsammans. Vi var ute och seglade. Vi gick på bio. Det var början på en vanlig normal inledning, kan man säga. Och så blev Lena gravid fort oxå.

Jans ombud: Ja. Och diskuterade ni? Hur levde ni då? Var det harmoniskt närmast efter graviditeten, om vi talar om tiden närmast graviditeten nu?

Jan: Det var relativt normalt bortsett från små konstiga incidenter som jag bara noterade i förbifarten. Annars var det väl ganska normalt:

Jans ombud: Ja, det är riktigt och jag vet att du har berättat för mig tidigare att Lena i ett tidigt tillfälle har uttryckt att du inte skall få träffa din son.

Jan: Efter graviditeten ja, Det skedde ganska snart. Det har under den här resans gång i början där så skedde det flera gånger och en gång fick jag det på band också

Jans ombud: Vad säger hon då?

Jan: Hon säger att hon skall göra allt för att jag inte skall få träffa Kalle på grund av att hon inte vill att han inte skall umgås med någon som mig. För att vara så ganska exakt som möjligt. Fast då visste vi inte att det var en pojke, förstås.

Jans ombud: Nej. Sen flyttar ni ihop december 94. Var det något enkelt beslut att flytta tillsammans med Lena?

Jan: Nej det var det inte. Det var. När Lena blev gravid så upplevde i alla fall jag. Man kan säga att där började problemen. Det hade ju innan skett, som jag uppfattar det, signaler som att det kanske inte var rätt det här förhållandet och när Lena berättar att han hade blivit gravid så efter ett kort tag så framförde jag att jag vill att vi kanske skulle diskutera huruvida vi eventuellt skulle ha barn och detta tog Lena, vad jag förstår, väldigt illa vid sig och samma dag som jag framförde detta. Det gjorde jag muntligen per telefon. Vad jag sa var att jag ville att vi diskuterade huruvida vi verkligen skall ha barn och huruvida vi eventuellt skall flytta ihop. Det var ganska exakt vad jag sa eftersom jag skrev när vad jag sa. Och Lena rasade väl ihop då känslomässigt och sökte upp xxx, har det framkommit i efterhand, som var mödravårdscentral, chefen där. Och hon kom till arbetet och var. I ett senare skede kom hon till arbetet och var tämligen arg på mig och jag ville inte ta den diskussionen på arbetet utan försökte få ut Lena från byggnaden genom att själv gå ut. Och jag framställde igen då öga mot öga precis samma sak som jag hade sagt per telefon att vi kanske skulle diskutera om vi skall ha barn eller inte. Och då brast det förmodligen inom Lena och hon slängde sig på grusplan utanför entren på arbetet och slängde ut alla sina skolböcker som jag samlade upp och skrek åt mig på grusplanen och då sprang jag där ifrån för att, ja, det var en ganska otäck situation Och Lena kom efter på gatan och jag stannade och Lena kom ikapp mig och vi blev vänner. Men sen så gick vi till Louise och hade ett möte och jag förklarade hur jag såg på situationen att det var kanske inte var någon ide att vi skulle ha barn tillsammans och det var en smärt full diskussion. Kan jag säga. Den diskussionen resulterade i ..

Jans ombud: Ni flyttade ihop senare!

Jan: Vi flyttade ihop och jag framförde faktiskt flera gånger till Lena att vi skulle avvakta med att flytta ihop. Det var definitivt uteslutande Lena som puschade genom den här ihopflyttningen på olika sätt ??

Jans ombud: Vad var det som gjorde dig tveksam?

Jan: Det var att det var så mycket bråk helt enkelt. Det hade hänt så många konstiga saker som, små flaggor som hade poppat upp under tiden som fick mig att höja ögonbrynen helt enkelt. Det var bråk och jag upplevde. Att man flyttar ihop skulle man kunna säga att jag upplevde det som en hotsituation om jag inte gjorde detta, va. Jag hade ju fått höra. Jag är för mig att jag hade fått höra att. Jag kände ett hot över mig att jag inte skulle få träffa Kalle om jag inte gjorde detta kan man säga. Det var flera gånger som den här hotsituationen, det här hotet kom fram. På den tiden noterade jag inte någonting om det, men sen skrev jag ner det när det hade inträffat.

Jans ombud: Lena känner ju oro för din, för dig hur du uppträder. Hur ser du på Lenas så att säga, psykiska stabilitet eller instabilitet. Hur ser du på henne i det avseendet?

Jan: Nu när man tittar tillbaka och gör en resumé över allting så är min bedömning av Lena att hon saknar i alla fall tre viktiga komponenter. Och det är att hon saknar hänsyn, omdöme och respekt. Det är tre grundfunktioner som jag betraktar vara klart eftersatta hos Lena.

Jans ombud: Ni har bråkat en del. Berätta någonting om dom tillfällena. Du har kanske rent av gått på henne rent fysiskt?

Jan: Ja, tyvärr får jag ju faktiskt erkänna det. Jag har, kommit i ett sånt läge att jag har faktiskt inte haft något annat alternativ än att ge Lena, och det är vid max tre tillfällen.

Jans ombud: Berätta om dom här tre tillfällena. Vad som framkallade dom situationerna. Du berättar att ni åkte i någon bil vid ett tillfälle.

Jan: Vi hade under. Det var under vintern här .

Jans ombud: När befinner vi oss i tiden nu?

Jan: Januari 1995. Någonstans där. Vi skulle ut och åka skidor, skridskor och vi bestämde i bilen att nu bryter vi upp och vi var väl tämligen överens om detta uppfattade jag det som och jag fick tillbaka den förlovningsring som Lena fått. Och vi åker väl ut på isen. Åker hem kommer ner i garaget och då vill Lena ha tillbaka den här förlovningsringen, och det vill jag inte ge henne och då tar hon tag i min arm och så att jag inte kommer ut ur bilen förrän hon skall få tillbaka sin förlovningsring. Och där sitter vi då fastlåsta i bilen och Lena skriker ''Jävla horunge'' till mig. Och det förloppet och det skrikandet pågår kontinuerligt i cirka 10 minuter och hon håller fast mig med båda händerna. Jag kommer alltså inte loss från bilen och då vet jag att jag slappade till henne med vänsterhanden och gav tillbaka henne förlovningsringen.

Jans ombud: För att komma loss?

Jan: Ja. Det var ett tillfälle. Ett annat tillfälle jag känner till det är hemma hos mig Mormor var också med. Jag hade kommenterat Lenas tidigare älskare och fällt en kommentar om dom varvid Lena får ett vredesutbrott och tar barnvagnen som då också Kalle ligger i och springer genom hallen och kör in barnvagnen i ryggen på mig och skriker hela tiden. Sen. Det går så fort det här händelseförloppet. Jag får den i ryggen och sen springer hon fram och sen slår hon mig i bakhuvudet med knytnävarna. Då vänder jag mig också om och ger henne en örfil och säger till henne att sluta. Då var mormor med. Hon stod bredvid och såg detta. Sen finns det ett tillfälle till och det är i köket och då hade vi också tjafsat och jag försökte gå ut från köket och Lena tar i mig. Hon tar tag och skriker och skjortan rivs sönder på mig och då ger jag henne också en örfil.

Jans ombud: En fråga som jag kanske skulle inlett med att säga så att vi slipper så att säga slipper ställa alla frågor till dig rörande din sakframställan. Du hörde vad jag sa iför ett par timmar sedan, i min sakframställan. Var det en riktig beskrivning från början till slut.

Jan: Ja. Det var korrekt.

Jans ombud: Okej. Vi behöver inte gå in på alla dom detaljerna igen då. Hur har det varit med dagiskontakt för din del?

Jan: Den har ju varit obefintlig då kan man säga bortsett från vid ett tillfälle. Där har jag ju framställt en möjlighet därför att jag. Personligen tycker jag att det skulle vara väldigt roligt att få komma och hälsa på Kalle på dagis. Och det där har jag försökt dryfta och framställa dels till Iris men jag har aldrig fått något svar från henne i princip. Jag har tagit upp på olika sätt för att få hälsa på honom där. Jag har ringt till dagis direkt också. Och där har jag då fått besked att dit var jag inte välkommen. Men av en händelse. Vi hade ett tjänsteuppdrag. Vi skulle kolla utrustningen på bron och då tog jag mig faktiskt friheten och åkte dit. Jag ville bara prata med personalen faktiskt om några saker och då frågade jag om en viss pojke var Kalle. Och det fick jag reda på.

Jans ombud: Sedan, och det var

Jan: Och sedan har det inte varit någon kontakt. Varken mormor eller jag har tillåtelse att besöka Kalle på dagis och motiveringen till detta skall då vara att detta stör rutinerna på dagis, i dagisverksamheten. Det är tydligen anledningen till att vi inte får göra det. Och som motåtgärd kontaktade jag Barnomsorgschefen för att få detta vedimerat om detta är korrekt och det har dom svarat då att verksamheten sker oftast i samarbete med föräldrarna.

Jans ombud: November 1995 flyttar ni isär och mars 96, fyra fem månader senare så ger du in en stämningsansökan till tingsrätten. Hur många gånger hade du träffat Kalle då under den perioden?

Jan: Tre gånger?

Jans ombud: Tre gånger?

Jan: Jag tror att det var tre gånger.

Jans ombud: Sen träffas ni i samband med tingsrättsförhandlingen i april 1996. Det är tre tillfällen som...

Jan: Det är tre tillfällen innan den första muntliga förberedelsen i tingsrätten

Jans ombud: Hur var det mötet efter så lång tid?

Jan: Dramatiskt

Jans ombud: Berätta!

Jan: Lite svårt.

Jans ombud: Jag förstår. Du hade inte sett honom på länge då ja. Du beskrev för mig att du satt och grät under hela förhandlingen då ja. Kom han till dig Kalle då eller?

Jan: Iris kan ju berätta hur det gick till. Du såg ju.

Jans ombud: Vi kan lämna det då. Vi vet också nu att du vid åtta tillfällen har träffat Kalle i närvaro av Dick, kontaktpersonen. Jag tänkte bara be dig. Jag har ju gått igenom dom under min sakframställan, men i ditt helhetsintryck efter dom träffarna. Hur är kontakten med kalle?

Jan: Den har varit fantastiskt bra. Vi fick. Det var första gången som inte gick bra därför att det. Det var ganska oturligt också , det . Här hade man haft århundradets finaste sommar i princip och så första gången vi skall träffas så spöregnar det. Det är ju typiskt, men då ville Kalle hem med en gång och han blev uppriktigt sagt rädd när han såg mig. Så att vi Michael och jag kom överens om att kör hem honom direkt och sen träffades vi gång numer två då. Då var det solsken och jag hade tagit med mig leksaker och en kasperdocka och som jag försökte avleda hans . Jag försökte fånga hans uppmärksamhet med. Genom denna så kallade nyckel så fick jag Kalle, så fick vi en ganska spontan bra kontakt direkt. Vi fick bort det här orosmomentet med att. Sen var etableringen av vår relation jättebra efter detta. Det fanns ingenting att anmärka på.

Jans ombud: Var tiden mogen då enligt din uppfattning att gå vidare i umgänget ?

Jan: I vilket avseende då?

Jans ombud: Att gå vidare med längre tillfällen eller övernatting rent av?

Jan: Det hade man kanske kunnat göra. Det var nog klokt att ligga kvar på fyra timmar där. Det var en ganska lagom period får jag säga. Vi hade kanske kunnat ligga kvar på åtta timmar, men han blev ju trött sen där. Det hade gått att vara längre. Det hade det gjort. Övernattning, tveksamt. Jag vet inte. Jag har inte varit i den situationen.

Jans ombud: Nej. Om jag ställer den här frågan till dig. Om tingsrätten bestämmer ett visst schema nu med kontaktperson, med successiv upptrappning och sedan övernattningar längre fram i tiden. Hur kommer du att reagera om Kalle på något sätt känner sig till tveksam till upptrappningar? Kan du berätta lite?

Jan: Ja. Vill han hem till mamma så är det bara att köra hem honom, va. Det är väl inte mer med det. Om det är det du tänker på.

Jans ombud: Ja.

Jan: Svårare än så är det ju inte. ??

Jans ombud: Vi har ju sagt att du är flexibel. Vi har ju framställt yrkanden men att du är flexibel när det gäller yrkandena. När det gäller antal tillfällen med kontaktperson

Jan: Ja, absolut. Jag menar man kan säga så här. Hade kontatpersonens närvaro behövts så kan det vara motiverat med 100 gånger om det fanns ett behov utav det. Behovet upplever jag inte har funnits från första stund därför att Kalle och jag som hela tiden umgicks. Dick som då är kontaktperson. Han har ju professionellt, mycket professionellt klivit åt sidan och befunnit sig i pereferin långt borta. Han har ju inte alls deltagit i relationsuppbyggnaden mellan mig och Kalle. Han har ingen funktion. Utan han skulle man kunna koppla bort redan efter första gången, helt klart. Det är ju inte någon fördel att ha en person närvarande när man skall. Man blir ju distraherad i koncentrationen med Kalle. Jag menar, du skall ha en person där också.

Jans ombud: För du satte ju stopp här sen också och sa att jag vill inte längre umgås med min son på ett sådant sätt med kontaktperson. Varför tog du det beslutet?

Jan: För det första. Det är ett onormalt umgänge. Jag hade stora, många funderingar kring detta. Det är ju ett umgänge som inte skapar , inga förutsättningar. Det känns som om förutsättningarna är borta.

Jans ombud: Ja. Men det du säger är att efter något tillfälle så var relationen så pass god att man kunde koppla bort kontaktpersonen?

Jan: Helt överlägset klart Ja

Jans ombud: Vi har ju diskuterat och jag tänkte att vi skulle kommentera det i någon mån. Dom här diskussionerna om att ni båda skulle då. Lena ville då kontakta din läkare. Du kontrade med att säga att säga att då skall vi undersöka Lenas tillstånd. Vad var det som hände egentligen? Varför uppstod den här situationen? Har du tidigare kontaktat läkare och?

Jan:: Ja, Lena och jag har ju sprungit hos ett antal olika instanser, terapefter bland annat tror jag att det var fem stycken totalt olika. Vi har diskuterat och ibland ?har Lena att den terapeften inte varit bra. Dom diskussionerna har inte resulterat i någonting konkret eller vettigt utan i princip har dom diskussionerna gått ut på en smutskastning och att Lena skall få gråta ut hos den här terapeften då som är bra vad och vad som är dåligt. Det är liksom inget som . Det har inte varit något som kommit ut direkt bra utav det. Och det är ju Lenas strävan att vi skall gå runt till alla dom här personerna och prata, prata, prata och prata. Det är mycket prat och lite ord. Det är mycket ord och lite handling så att säga.

Jans ombud: Och det var så att säga med det i bagaget som du inte var speciellt positiv till.

Jan: Jag menar, jag gick till en läkare. Jag hade en ganska tuff period våren 1996 där jag var ganska. Dels var det arbetsmässigt ansträngande. Jag valde frivilligt att hoppa av en bolagiseringsprocess där. Det var så här att på företaget, på hade man buntat ihop alla xxxx och xxx och bildade ett företag som hette xxx. Ett fristående företag inom xxxxxxxbranchen. Under den här tiden erbjöds vi anställda att hoppa av och jag hade stora våndor hur jag skulle göra så jag valde frivilligt att hoppa av och sätta mig i en så kalla de Jobbpool. Som kallades för xxxx. Det finns olika anledningar till att jag valde det beslutet . Det var den arbetsmässiga och sen var det en jobbig period det här med Kalle för då var vi i inledningen utav den sista fasen av. Vi hade just separerat och så kom det här att man ville etablera ett umgänge med . Lena skrattade åt mig när jag ringde. Skrattade i telefon och sa att du kan inte göra någonting förrän du har en dom på detta. Och då lämnade jag in en dom på detta. Den perioden gjorde att jag var ganska ledsen för att tala klartext. Och jag gick faktiskt till företagsläkaren först för att få sömntabletter. Jag fick sömntabletter och sen så gick jag till Solna, ringde till Solna Läkarmottagning och så fick jag tag i en psykiatiker. Egentligen så sökte jag faktiskt någon form av medicin för att bli gladare helt enkelt. Jag upplevde detta som någon form av svag depression eller depression. Och det sa han att jag inte var i. Du har det ganska tungt visst. Vad du behöver är att få sova ut så jag fick ännu mer sömn- tabletter. Jag har inte tagit särskilt mycket av det. Där ungefär var våran kontakt, sen hade vi någon kontakt efteråt. Han ringde upp mig hem och frågade hur det stod till och så vidare. Jag är för mig att jag gick till företagsläkaren också efteråt.

Jans ombud: Det är den här kontakten som utredarna har tagit upp och velat forska närmare i?

Jan: Ja. Just det.

Jans ombud: Läkarkontakten

Jan: Precis. Exakt. Det är riktigt och sen är det då den här umgängesutredningen. Första gången jag kommer dit till det här mötet så säg att man under 70% av den effektiva tiden diskuterade huruvida jag skulle vara psykiskt sjuk eller inte. Och .

Jans ombud: Vad kom det påståendet från att du skulle vara psykiskt sjuk? Vem är det som har?

Jan: Det är väl Lena som har lagt den grunden då. Hon hade ju träffat dom tidigare.

Jans ombud: Så hon hade träffat utredarna först och sen är det din tur.

Jan: Ja. Just det.

Jans ombud: Och då ställs frågan om ditt psykiska tillstånd?

Jan: Ja, och jag är inte psykisk sjuk. Jag är fullständigt normal. Jag tror att vi diskuterade, käbblade om detta i cirka 70% av tiden. Sen andra gången så fortsatte det här käbblet då om att jag skulle vara psykiskt sjuk. De sa ''Du har ju gått till en läkare''. "Jag har ingen läkare. Jag har en tandläkare", svarade jag. Och, men då skulle dom ringa den här läkaren för att höra efter om jag var psykiskt sjuk. Och då svarade jag, att jag tänker ju inte sitta här och friskskriva mig själv, så att, visst då får vi..

Jans ombud: Och det var då du kontrade med att efter vi varit hos..

Jan: Javisst och då sa jag att Okej, jag vet att jag tog upp det här med Lena att. Jag är fullständigt normal, men är det någon som är psykiskt sjuk i det här fallet så är det Lena. Och så talade jag om att, ett antal indcidenter på vad som hade hänt. Jag gav dem papper, bevisningar. Jag lät dem lyssna på band. Och frågade om ni tycker detta är normalt osv. Det var så mycket där så. I alla fall..

Jans ombud: Känner du till om Lena hade vändt sig till psykiatiker

Jan: Ja, just det. Det framkom redan under graviditeten. Och det har kommit fram mer nu efterhand då, kan man säga. Den här Barnmorskan blev nog ganska klart medveten om att det var fullständigt kris hemma. Hon ringde hem till mig och föreslog att vi skulle göra någonting åt det här och hon föreslog psykmottagningen och jag tackade Ja.

Jans ombud: Skulle båda gå dit då?

Jan: ja, just det. Vi gick dit båda två också. Och där träffade jag och Lena en man och en kvinna och vi diskuterade och jag redogjorde för vad jag ansåg hade hänt och Lena redogjorde för vad hon hade ansåg hade hänt. Jag kommer ihåg detta än idag. Då vände sig dom här två människorna mot Lena och så frågade dom; Varför håller du på så här mot Jan. Och Lenas svar var att ''Jag vill testa honom''. Det var det svaret som Lena lämnade. Ganska klart kan jag konstatera att Lena hade nog levererat en helt annan historia än vad jag lämnade. Dom tyckte nog att det var två olika bud. Sen så ringde barnmorskan , flera gånger hem. Det där med xxxx, dom här två människorna, det blev inget mer med sen. Sen var på ett besök hos barnmorskan och då när Lena så frågade barnmorskan igen om hur det stod till hemma. Och jag svarade att det var fullständig kris. Och jag vill bara hjälpa er, men då var Lena borta på toaletten, och då sa jag till barnmorskan att det här skall du ta när Lena är närvarande. Och det gjorde barnmorskan och hon tog upp det här och Lena sa vid det här tillfället att; Det här ordnar sig säkert ändå. Och nu när vi var på väg ut därifrån och kommer. Då gick vi och käkade någonstans på någon restaurang och jag föreslog då faktiskt att vi skulle gå till det här stället, men då berättade Lena att hon hade just samma dag hade varit på det här stället och pratat och att vi inte skulle gå dit.

Jans ombud: Vad hade hon pratat om?

Jan: Ja, hon hade alltså varit på det här stället tidigare under dagen innan vi kom till.

Jans ombud: Vilka var det på xxx?

Jan: Ja, det vet jag fortfarande inte vilka det är.

Jans ombud: Har de någon psykiatrisk mottagning eller?

Jan: Jag vet inte men Lena har i ett tidigare skede sagt till mig, eller jag har sagt att ''Du är inte normal'', Då svarade Lena att ''Jag vet att jag inte är normal men jag försöker gör någonting åt det''. Och det har jag förstått att Lena har gått på xxxx under många år och orsaken till det berättade Lena skulle, ja det har inte riktigt framkommit men en delorsak är i alla fall känd.

Jans ombud: Vi fick höra här också att det är du som har bestämt hur. Det är du som har bestämt när det gäller kontakten med Kalle. Vi fick ju höra det för en stund sedan. Hur vill du kommentera det?

Jan: Så är det ju inte alls. Jag har ju ringt och frågat när jag får träffa Kalle mängder med gånger och det svar. Då pratar vi alltså efter det vi separerade. När vi separerade så ringde jag många gånger och frågade om jag fick träffa Kalle. Lenas svar i princip var att hon skulle fundera på detta. Jag återkommer. Och vid dom här tre tillfällen, då fick jag med en dags varsel veta att . Vi kunde gå och bada på badet. Det var ganska kort varsel vid dom här tre tillfällena. Jag skrev brev till henne att och bad henne att jag skulle få träffa Kalle och jag fick ett brev tillbaka där jag skulle be henne om förlåtelse innan jag skulle få träffa Kalle och vid ett annat brev stod det att jag skulle betala ett underhåll. Principen gick ut på att jag skulle betala ett underhåll enligt hennes önskemål, att den frågan skulle vara avklarad innan vi skulle diskutera formerna för umgänget. Det var ungefär dom premisserna. var personliga villkor i utbyte mot att jag skulle få träffa Kalle. När jag fick träffa Kalle så skede det med kort varsel. Kort sammanfattat.

Jans ombud: Du. En sista fråga, i alla fall för tillfället. Du har ju levererat in en omfattande dokumentation till tingsrätten. Du har försett mig med oerhört detaljerat underlag. Vad är det som gör att du har dokumenterat allting på det här sättet?

Jan: För det första så har jag skrivit dagbok sen jag var ungefär 17 år. Det har jag gjort varje dag kontinuerligt. Jag har tidigare också skrivit en bok som finns ute i bokhandeln och när Lena blev gravid, så gav jag Lena ett förslag om att vi skulle skriva en bok om hennes graviditet. Och vi började storstilat bägge två skriva. Lena slutade efter någon vecka eller så, men jag valde att fortsätta att skriva hela den här historien.

Jans ombud: Kan man säga att du håller på att skriver en bok om allt..

Jan: Ja, just det. Jag skriver en bok som kommer att komma ut också. Den kommer att komma i bokhandeln. Det är klart nu.

Jans ombud: Tack. Jag har inga ytterligare frågor.

Domare: Varsågod.

Iris: Du alldeles nyss nämnde att Överläkare från xxx Psykiatriska ringde hem till dig en eftermiddag. Har jag hört rätt?

Jan: Jag är för mig att han ringde hem till mig och att vi snackade. Ja, jag är för mig det. Jag kan inte säga när det var för jag har inte gjort någon anteckning om det.

Iris: Nej. Vad har du för reflektion, varför ringer en läkare hem till dig eller ja, han måste ha tänkt. Varför ringde han till dig?

Jan: Svar, vet ej.

Iris: Vad sa han när han ringde?

Jan: Jag tror att vi hade en ganska allmän diskussion hur det stod till allmänt sett. Det var... Hade det varit något annat så hade jag säkert kommit ihåg det, men att....

Iris: Tror du att en sån läkare med den belastningen som i dagens läge finns har tid i onödan, ringa hem till en patient.

Jan: Jag betraktar mig för det första inte som en patient.

Iris: Är du hans vän?

Jan: Nej. Jag har inget personligt förhållande till honom alls. Nej, jag kan inte svara på den frågan varför han ringde mig.

Iris: Du gråter och berättar om ditt möte med Kalle den 25 april

Jan: Ja

Iris: Jag har försökt redogöra vad Lena har berättat för mig med det umgänge som du skulle påbörja den 4 maj.

Jan: Ja

Iris: Du får rätta mig om jag har fel. Du har träffat Kalle den 14 maj och sen lördagen 18 maj där ni ätit middag hemma och haft trevligt . Hur kommer det sig om du är så mån om att träffa ditt barn, att du 19 maj springer iväg och avbryter att träffa honom? Kan du berätta själv. Ge din version på det där mötet klockan 12 med Lena och Kalle. Det skulle vara bra att höra din version.

Jan: Det skall jag göra.

Iris: Kommer du ihåg det?

Jan: Ja, det gör jag. Det var det på parkeringsplatsen då när vi skulle träffas. Jag hade. Man skall ju komma ihåg här att det finns ett packet av ganska konstiga händelser som finns med i bakgrunden och Lena hade ju vid ett antal tillfällen sagt att hon varit mig otrogen och att hon hade älskare. Det är en bit. Sen kom det fram. Hade jag på omvägar fått höra att Lena hade fått stora ekonomiska bidrag av Hans och vid det mötet frågade jag. Jag frågade samma fråga som vi hade hemma diskuterat med vänner och bekanta; Har Lena en relation med Hans? Frågade jag henne.

Iris: Vem frågade du?

Jan: Jag frågade Lena det när vi kom. Är det det som du tänker på?

Iris: Ja, just det.

Jan: Just det. Då vet jag att jag frågade Lena om; Har ni en relation ihop? Den frågan hade vi, hade vi diskuterat på olika sätt tidigare för hon hade ju låtit honom träffa Kalle fullständigt och stängt ute mig helt, va. Och så hade ju Lena fått stora summor pengar.

Iris: Stora summor?. Vad talar du om summor och vad vet du om det egentligen?

Jan: Ja,

Iris: Har du sett när pengarna har överlämnats?

Jan: Ja, jag har ju ett bankutdrag när varenda inbetalning. Jag har ju ett bankutdrag på när varje inbetalning gjorts. Det har ju varierat mellan 1.500 kr och 4.000 kr per månad.

Iris: Bankutdrag på vems konto?

Jan: Kalles konto.

Lena: Kalles konto??

Jan: Ja

Lena: Kalle har ett konto. Där har han ett sparbelopp.

Jan: Ja, nu har han det. Men då hade han två konton och det fick jag en bankutskrift på. Jag har det med mig. Så dom pengarna är ju hans.

Iris: Har du dispositionsrätt till dom bankböckerna?

Jan: Nej. Jag fick hjälp på banken av en man som printade ut exakt in- och utbetalningarna på skrift.

Iris: Det är väldigt tråkigt att banksekretessen endast är värt så mycket. Nu vet jag inte. Det är inte så intressant.

Jan: Nej. Men jag har det med mig ifall du vill se det.

Iris: Nej tack men hur vet du att det var ifrån Hans?

Jan: Ja, Jag skulle vilja ställa frågan tillbaka; Är det inte från honom?

Iris: Jag frågar dig; Hur kom den misstanken upp?

Jan: Jo. Därför att han själv har gått och sagt till flera personer att han gör dessa inbetalningar. Det är liksom ingen hemlighet, va. Han betalar detta. Det är ingen hemlighet. Det har alla liksom vetat om. Jag råkade få det på papper och kan verifiera insättningsdag och när Lena tar ut pengarna. Det är ingen större grej.

Iris: Om det här skulle vara så.

Jan: Ja, det är ganska sannolikt ja.

Iris: Nu. Jag har ingen aning om det för jag hör det första gången nu. För om det är sant; Är det inte fint att Kalle skall få pengar?

Jan: Jo, fast man kan ju..

Iris: Dom här miss.... Vad har det med sexuella realtioner att göra? Kan man inte älska?

Jan: Jo men jag ställde i alla fall frågan eftersom den misstanken hade dykt upp. Den hade dykt upp och jag ställde en fråga; Har ni en relation? Lena tittade på mig och svarade inte, kommenterade inte. Och jag frågade ; Har ni en sexuell relation? Och då log Lena mot mig och då sa jag att då skiter jag i detta och då går jag därifrån. Det är väl inget att göra någon större grej utav det.

Iris: Kom du inte till det mötet för att träffa Kalle? Kalle var ett år gammal och du påstår att du har haft så svårt att få träffa honom.

Jan: Du måste ju separera detta.

Iris: Hur kom det sig att du kommer att tänka på något annat än Kalle som ligger där i vagnen och förmodligen ler mot dig?

Jan: Jovisst, men du måste ju separera det här. Det finns ju två situationer. Du har ju dels min relation till Kalle och så har du dels spelet som sker mellan Lena och mig. Jag försöker ju koncentrera mig på spelet till Kalle men jag får ju hela tiden ''Knuffar'' av Lena från det hållet, va.

Iris: Hur har Lena knuffat dig till den där misstanken? Kan du tala om det?

Jan: Ja. Om man säger så här till dig när du, om ni som , att hon har flera älskare och sådana här grejer och det fanns ju ett antal incidenter som styrkte och som skulle kunna ligga som grund för att dessa påståenden faktiskt skulle kunna vara sanna.

Iris: Men vem har påstått att Hans och Lena hade en sexuell relation?

Jan: Det är ingen som har påstått det. Det var bara en fråga. Och det är en helt annan skillnad.

Iris: Tycker du att det här är en vanlig tanke hos människor att misstänka Hans?

Jan: Nej, det är ingen vanlig tanke, men mot bakgrund mot alla dom incidenter

Iris: Vilken bakgrund?

Jan: Låt mig tala till punkt. Mot bakgrund mot dom incidenter som hade hänt så var den, blev den en vanlig fråga som kom ut. Och jag ställde den. Jag tycker inte att det är något fel i det. Jag menar, det finns ett paket av incidenter med bråk, en gång talar hon om att nu är jag otrogen, det genomförs faderskapsundersökning, Lena skrattar och ler åt mig, pengar hit och dit. Ska man inte kunna ställa en fråga då rakt upp och ner? Är det du säger till mig?

Iris: Jamen Lena har inte svarat och då skulle du inte umgås med ditt barn?

Jan: Det var precis det hon inte gjorde, utan

Lena: Jag svarade

Iris: Hon svarade inte på frågan direkt.

Lena: Jo

Jan: Du svarade ; Alla relationer behöver inte vara sexuella och det kan man tolka som en bekräftelse på att ni har en relation och att den inte är sexuell.

Iris: Nu tror jag att du krånglar in dig själv.

Jan: Nej, inte alls.

Iris: Men jag återkommer till att du skulle träffa Kalle.

Jan: Ja. Just i det ögonblicket.

Iris: Varför är ett leende eller en mening från Lena

Tingsrättens band slut.

Jan: Jag skall svara på din fråga. Lena kan sitta och säga en sak med munnen eller bara uttrycka vad hon vill på olika sätt och hon skickar dubbla budskap. Det är ett av hennes sätt att kommunicera med sin omgivning. Hon kan sitta och säga; Ja, precis vad som helst men ha ett leende på munnen. Detta har jag sett flera gånger. Det är inget ovanligt

Iris: Men jag förstår inte varför det skall vara fel på att ha ett leende

Jan: Jag skall ge dig ett tydligt exempel som väldigt tydligt beskriver det. Det är när Lena säger att jag gick på Kalle när han hängde i dörren när hon ringde i telefon. Det här är ett tydligt exempel. Då stod jag och diskade och då står Lena och pratar i telefon och säger ''Nu går han på Kalle, pojken också'', och Lena tittade på mig och jag lovar dig. Hon hade ett leende som slutar här upp. Den bilden glömmer jag aldrig. Och jag frågade henne; Detta finns på band också. Vi kan gärna höra på det i eftermiddag. Då frågade jag henne; Vad är det du säger? Och Lena hade ett leende som slutar här uppe.

Iris: Leendet syns inte på bandet.

Jan: Nej

Iris: Men jag vill återgå till ditt klagomål...

Jan: Jag ville bara beskriva vad jag själv har sett.

Iris: Jag förstår. Men du påstår att Lena hindrar dig att träffa Kalle?

Jan: Ja, helt klart.

Iris: Helt klart, trots all

Jan: 100% säkert.

Iris: Trots att när Kalle ligger där och väntar på dig, du springer iväg? För att du har fått en tanke.

Jan: Helt korrekt. Det finns vid ett tillfälle där jag har gått därifrån när jag har blivit känslomässigt störd, ledsen eller påverkad. Helt korrekt.

Iris: Vem har du tänkt på då? Vem ställer du i första rummet, dig eller Kalle?

Jan: Ja, det krävs ganska mycket ibland också. Det var en spontan reaktion. Jag gick därifrån. Jag sökte mig bort ifrån en konflikt.

Iris: Och sen blev det inte mycket mera umgänge.

Jan: Nej

Iris: Jag skall bara ställa dig en fråga. Du har stämt för umgänget för andra gången inom sex månader och du har påbörjat umgängesrätt juli 1997 med Kalle. Du själv berättar att den var helt underbar, om jag hörde rätt. Du valde att avbryta den kontakten den 7 oktober. Kan du berätta varför. Hur kunde du välja det om du vill bygga upp en kontakt med din son?

Jan: Det är en bra fråga. Svaret är egentligen väldigt komplext. Man kan se det här från väldigt många olika sätt. Dels reagerar man ju känslomässigt som vanlig människa. På något sätt ska ju hjärta och hjärna vara överens för att man skall kunna utföra en handling. Jag och Göran hade intensiva diskussioner här i det skedet. Jag kände mig väldigt pessimistisk, jag kände att jag orkar inte längre, va. Det var för mycket mot, utförsbacke, va. Jag säckade väl ihop lite grann. Jag tappade tron helt enkelt på det här. Man säckar ihop lite grann. Det är ganska jobbigt att slita i uppförsbacke hela tiden och bli anklagad för det ena och det andra, va. Det är påfrestande. Det kan jag lova dig.

Iris: Har du någonsin under tiden när du bestämt dig för att avbryta tänkt på Kalle?

Jan: Ja, Jag har ju försökt att se det här i ett längre perspektiv. Man skulle ju kunna göra så här att. Okej, här är för jävla mycket bråk nu . Ett sätt....

Iris: Men det var ju inget bråk...

Jan: Men låt mig prata till punkt. Snälla. Låt mig tala till punkt. Någonstans befinner du dig i en uppförsbacke och det är bara en massa strul och tjafs hela tiden. Ett sätt att lösa det här är att säga; Nu tar man en paus , va. Man kan vänta ett år, man kan vänta två år. Det är ett sätt att betrakta. Man kan se det som ett annat sätt personligt så orkar man inte. Dom juridiska, den grund och det stöd man behöver för att etablera relationen saknas lite. Fanns inga förutsättningar för det här, tyckte jag.

Iris: Får jag fråga dig. Vad bestod strul och tjafs av när. Vi talar om dom här åtta umgängestillfällena, som du själv beskrev underbara.

Jan: Det är en annan del av det här. Bra fråga.

Iris: Det är ju det.

Jan: Jag förstår vad du menar Erika. Det är en annan infallsvinkel på det här kärnan, va. För det första; Det är inte ett normalt umgänge med en kontaktperson. Jag menar jag såg ingen lösning här på sikt. Vi hade ett beslut som gick fortfarande gick i Lenas linje. Det fanns ju inget stopp på detta någonstans. Det är också ett betraktelsesätt på det här.

Iris: Men det är ju ditt sätt att se på det här, men det har inget med Lenas linje att göra. Det är utredarnas förslag och det har med barnet att göra.

Jan: Det håller jag ju inte med om i och för sig.

Iris: Nej, Har du någon kontakt med Lena. Talat med henne, träffar du henne?

Jan: Jag skulle inte ens våga nysa åt hennes håll, ska jag säga dig.

Iris: Då vill jag fråga dig. Kan du berätta om dina framtida planer om eventuella kontakter och samarbete med Lena?

Jan: Bra fråga. Det här måste lösas på något sätt. Det bästa hade naturligtvis varit om vi hade kunnat träffats och fört en normal diskussion och komma överens om saker och ting. Av erfarenhet har jag nu lärt mig att det finns bara ett löfte som Lena har hållit till mig. Och det är det löftet att hon skall gör allt jag inte skall få träffa Kalle. Det är det enda löfte som jag vet att Lena har hållit till mig. Det är det enda löfte. Det finns inte ett enda löfte som Lena har hållit utan att brutit. Vi hade kommit överens om att vi skulle skicka kort till varandra, till exempel, på Kalle. Jag har inte fått ett enda kort. Sen får jag väl erkänna det. Jag har undvikit ?att ta kontakt med Lena. Jag, Helt riktigt. Ett sätt att lösa kommunikationen mellan oss skulle kunna vara vi brevledes skriver; Jag vill detta, vill det, och jag tycker det och vill det, och så försöker att matcha ihop det. Ett annat sätt är du och Göran snackar ihop er. Det finns ju många olika alternativ, va.

Iris: Vi kan inte stå kvar.

Jan: Nej, men jag bara gav möjligheter.

Iris: Jag kan inte stå kvar. Jag skall inte tala för

Jan: Nej, men jag bara gav exempel på möjligheter. Det finns alltså alternativ. Jag vet inte riktigt vad du är ute efter.

Iris: Jag är ute efter om du kan tänka dig att ha en framtida kontakt med Lena?

Jan: Ja, absolut. Vi måste ju gå framåt på något sätt, va. Frågan är bara formen för det.

Iris: Men jag talar om personlig kontakt och att det går att tala med varann.

Jan: Det vore ju önskvärt .

Iris: Inte bara vad som är önskvärt, utan vad du tänker eftersom du har skrivit tidigare att du tänker aldrig mer träffa eller tala med Lena.

Jan: Nej, det är helt klart. Det har jag faktiskt sagt.

Iris: Står du fast vid det?

Jan: Säg så här. Det kan du skriva just i det ögonblick. Det finns ju ögonblick där du skriver och säger det ; Nu vill jag aldrig träffa dig mer? Och det får jag väl säga, att det vill jag inte, men jag har också. För att lösa ett problem får man ju ta ett steg framåt i alla fall och föra den dialogen. Men uppriktigt sagt. Jag har inte någon större lust att se henne längre i mitt liv.

Iris: Har ni erbjudits gemensamma samtal under utredningen?

Jan: Ja. Ja, det har vi nog gjort. Det tror jag.

Iris: Och vad tyckte du om det?

Jan: Och jag vet att Ann framförde den frågan till mig per telefon och jag tyckte det var en bra ide och så skulle Ann ringa tillbaka till Lena. Och då sa Ann att Lena förkastade den iden och sen sa jag det också till Ann att det inte var någon bra ide. Samarbetssamtal är inte lösningen för vårt problem.

Iris: Men vad är lösningen enligt din uppfattning?

Jan: Mitt förslag på lösning som jag kan se det. Det kan hända att det finns andra förslag, men mitt förslag på lösning är att den dialog som behövs, sker skriftligen eller via fax eller per telefon. Det kan hända att det finns andra lösningar. Ni får gärna komma med förslag. Det är vad jag har kommit på spontant. Men jag förstår lite grann vad du är ute efter Iris; Du är ute efter att vi skall träffas och snacka ihop oss eller någonting. Jag har varit hos sex, eller fem terapefter med Lena och det har inte resulterat i någonting. Någonstans måste jag ju sätta mig ner och titta i bakåt; Vad har detta gett, vad är slutsumman av det här? Ingenting av det som vi kommer överens om hålls!. Då får man ju försöka finna andra metoder för att komma framåt. Samarbetssamtal kan jag konstatera är inte rätt metod för oss.

Iris: Men ni har aldrig påbörjat samarbetssamtal?

Jan: Jo. Det har vi gjort. Vi har gått på samarbetssamtal hos A två gånger.

Iris: Två gånger.

Jan: Ja

Iris: Och då har du avbrutit! Alltså den har inte fullföljts.

Jan: Det är helt korrekt, ja. Sen blev det precis som du sade tidigare domen, den första domen som vi fick i tingsrätten där vi kom överens om samarbetssamtal. Dom samarbetssamtalen hamnade mellan stolarna på något sätt som jag inte alls känner till

Iris: Eftersom du återkallade målet och domen har avskrivits så har man även avskrivet samarbetssamtalet.

Jan: Förmodligen är det korrekt.

Iris: Men ganska kort efter har ni erbjudits samarbetssamtal på hösten och då får vi höra vad Ann säger om din inställning var till det.

Jan: Min inställning till samarbetsamtal är i den formen är inte positiv, det får jag ju erkänna.

Iris: Aaaaaa, Jag har inga fler frågor.

Domaren : Jag vill anknyta till det här med samarbetet. Det är ju så att när man har ett barn ihop så måste man kunna samarbeta på något sätt.

Jan: Helt klart.

Domare : Du säger att du helst inte vill träffa Lena. Du har inte någon lust att träffa henne, men det måste ju ändå förekomma vissa kontakter.

Jan: En dialog mellan oss måste finnas.

Domare: I fråga om Kalle

Jan: Ja det är helt riktigt. Det inser jag också, va. Frågan är bara om man skall göra det under rubriken samarbetssamtal där den ena sitter och öser ut galla över mig. Sådana samarbetssamtal är jag färdig med. Det finns ingen anledning för det. Kan man få till stånd ett konstruktivt samarbetssamtal. Nu har jag inte sett något sådant hitintills. Kan man få till stånd ett konstruktivt samarbetssamtal, då är jag positiv till det. Jag har bara inte sett, någon gång, under alla dessa möten som vi har sprungit runt på att det har skett. Visst kan det ske och då är jag positiv till det under dom förutsättningarna.

Domare: Men skall jag tolka dig så att du tror att ni kan samarbeta om till exempel för tider av hämtning och lämning och sådana saker.

Jan: Jag hoppas att vi kan göra det. Tittar man i backspegeln så kan man dra vissa slutsatser men, Det får man väl hoppas. Javisst det får man väl hoppas att det går.

Domare: Sen hör du vi hör talas om från Lenas sida ett umgängestillfälle. Jag tror att det var en 4 maj. Det var alltså efter den överenskommelse som träffats i efter tingsrätt. Och då sas det, eller om det var den 5 maj. Då har Lena väntat på att du skulle höra av dig och du hörde inte av dig och så gick hon ut och sen hade du varit där och lagt en lapp och gått till polisstation. Kan du berätta om hur du ser på det där?

Jan: Det fanns ju en dom som hade sagt att vi skulle träffas klockan 13. Och på förmiddagen hade jag varit nere i båten och grejat. Och vi hade inte alls gjort någon överenskommelse att vi skulle ringa eller någonting. Hade vi haft det hade jag naturligtvis ringt. Jag var nere vid båten och grejade. Åkte dit. Det var ingen hemma. Jag ringde på flera gånger. Jag gick till en telefonkiosk. Jag ringde hem och lyssnade på telefonsvararen och då hör jag Lena säga, bandet det finns bilagdt här också, att hon ställer in helgens umgänge och efter det jag lyssnat på det bandet , skrev jag helt korrekt den lappen och sen åkte jag ner till polisen och gjorde en polisanmälan. Och sen åkte jag hem till min flickvän och så gjorde vi upp helt andra planer. Sen stämmer nog det som Lena sa tidigare, jag kommer inte ihåg riktigt, men vi hade nån form av dialog dagen efter för då skulle jag få träffa Kalle. Men då hade vi redan bokat in andra saker så att säga. Jag kunde ju inte sitta och vänta ifall Lena skulle ringa.

Domare: Det var på grund av att hon på telefonsvararen hade sagt att hon ställde in helgens umgänge.

Jan: Ja. Vi kan lyssna på bandet.

Domare: Men du menar att ni hade avtalat att du skulle komma klockan 13. Och det var ingen överenskommelse om att du skulle ringa tidigare?

Jan: Nej, nej.

Domare: Sen har jag en fråga om det här med ena sidan så säger du, eller åtminstone ditt ombud att du är flexibel om antalet umgängestillfällen med kontaktperson. Men jag kan inte riktigt förstå att du avbröt den här kontakten. Du sa ju att du hade fått kontakt med Kalle här i juni, juli, augusti, september. Jag vet att du försökt förklara det där men, det tyder ju inte på att du är flexibel i fråga om kontaktpersonstillfällena. När du då avbryter det där.

Jan: Jo, Jag ser det från ett annat håll. Jag ser det så här att om det finns behov av kontaktperson då så skall ju det närvara, men jag har ju väldigt svårt att förlika mig med ett beslut som jag inte kan förstå. När jag inser att det behövdes ingen kontaktperson. Att då sätta ut en tidsgräns som utan tidsgräns. Jag menar, jag försöker peka ditåt och säger, Javisst om det finns behov och så får jag ett intermimitistiskt beslut som inte tar hänsyn till detta utan bara slår fast. Jag kan inte förlika mig med det. Det går inte i linje med. Det är två separata saker.

Domare: Det innebär då att om tingsrätten till exempel skulle, om vi tar det som ett exempel, skulle föreskriva att du under 20 helger skulle ha kontaktperson. Då skulle du inte gå med på det. Då skulle du säga att det behövs ingen, efter ja, två gånger. Då skulle du avbryta kontakten med Kalle igen?

Jan: Nej. Det är så här va, Man måste ju förlika sig med domstolsbeslutet: Kan jag förstå bakgrunden till beslutet blir det ju lättare att vara delaktig i det. Kan jag inte förstå ett beslut så får jag ju svårt att vara delaktig i det.

Domare : Jo. det kan jag ju förstå. Men om du nu inte kan förstå tingsrättens beslut då avbryter du kontakten med Kalle igen.

Jan: Utgångspunkten måste ju vara Kalles behov så att säga, va.

Domare: Och om man också ser till Kalles behov, men nu har han träffat dig i juli, augusti, september och ni fick en bra kontakt .

Jan: Det finns en viss skillnad här.

Domare: Hur reagerar Kalle då när du plötsligt avbryter kontakten? Vad säger du om det?

Jan: Får jag återgå till den första frågan? Därför att det finns något som heter normal inskolning också, va. Jag är inte beredd på att jag skall särbehandlas eller att ha nån straffexpedition för att tillfredsställa Lenas, vad skall man beskriva det som: Jag är inte beredd att ställa mig under ett paraply där Lena dikterar villkoren och sen, jag skall försöka hitta på någon bra formulering: Vad jag accepterar det är en normal inskolning. Jag betraktar känslomässigt det som är utöver som en normal inskolning. Det känner jag i hjärtat det, faktiskt jag måste tillstå det, en kränkning. Jag har försökte jobba med det från det första gången jag tackade nej då, så försökte jag jobba med den biten och förlika mig med det beslutet. Jag hade svårt att känna att jag, ska jag säga, behandlas för att hon ville. Jag menar, Kontaktperson, det är någonting för mördare och alkoholister. Det har man ju läst i DN den senaste tiden. Jag kan inte förlika mig med det beslutet. Jag vet inte, det kanske är bättre att man. Det är en komplex fråga, va.

Domare: Men om jag återkommer till vad du sa förrut. Hur tror du Kalle reagerar när han får träffa dig och så plötsligt så avbryter du kontakten? Och sen skall ni börja om igen, nu när ni inte har setts på flera månader.

Jan: Det är en intressant iakttagelse. Det noterades ju faktiskt att Kalle inte ville träffa pappa vid de sista tillfällena. Kan det bero på att det var kontaktperson närvarande? Kan det beroende på att vi hade ett onormalt umgänge? Jag vet inte heller. Vi kan ju i alla fall konstatera att umgänget med kontaktperson inte skapar en normal relation.

Domare: Det kan jag hålla helt med om. Det är vi alla medvetna om.

Jan: Visst och vi har i alla fall fått en indikation som inte pekar på, i alla fall pekar på att det skulle kunna vara sant.

Jans ombud: Jag tänkte bara så att vi får det här utrett. Jag har ju framställt Johns yrkande och som jag uppfattar Jan. Rätta mig om jag har fel, men jag tycker det är viktigt att få det här fullständigt utrett nu. Det du har beskrivit för mig är att det absolut viktigaste för mig nu är att det blir en slutpunkt , det vill säga en slutpunkt där det övergår till övernattningar och normalt umgänge.

Jan: Ja, det är riktigt.

Jans ombud: Sedan om tingsrätten beslutar umgänge med kontaktperson i fem, tio, eller tjugo gånger accepterar du och det godtar du. Det viktiga är att det blir ett slut så att inte Lena.

Jan: Det är det primära, alltså.

Jans ombud: Men det är viktigt att det är fullständigt klart nu. Att det är din målsättning

Jan: Det är min målsättning, fast jag får ju erkänna att jag får väldigt svårt att förlika mig med, att känslomässigt förlika mig med ett sånt beslut alltså.

Jans ombud: Vi har ju sagt, yrkat på att det skall vara umgänge nu under ett antal tillfällen, tio tillfällen har vi sagt här först, med kontaktperson. Jag tror att det är viktigt så att det inte råder någon tveksamhet på den punkten. Sen att du helst inte vill ha kontaktperson det är en annan sak.

Domare: Det har ju klart framgått, men samtidigt så säger du att om du inte förstår tingsrättens beslut så accepterar du det inte. Det är väl innebörden av vad du har sagt, tycker jag. Det rimmar inte riktigt med hur ditt ombud framställer saken.

Jan: Nej, det finns en känslomässig bit i det hela. Man kan se. Det är som sagt ett komplext svar. Om det finns behov för Kalle att vi skall ha kontaktperson, visst det är den ena biten. Behövs det 100 gånger då får vi ha det 100 gånger. Men att sitta och döma av att det skall vara ett onormalt umgänge för att tillfredsställa en annan persons lustar att puckla på mig. Jag har svårt att förlika mig med det beslutet. Jag måste erkänna det. Det är ett annat betraktelse sätt också. Visst, men säger man tjugo gånger så får jag väl jobba med det då. Men det skulle vara väldigt bra att få veta hur man kan motivera att det skall vara ett onormalt umgänge när man får signaler på att kanske ett onormalt umgänge kan vara orsaken till att Kalle inte vill träffa pappa. Jag får svårt att förlika mig med det. Jag kan inte hjälpa det.

Domare: Ja, några mer frågor.

Iris: Jag tycker inte att jag har fått något svar på vad du tror att Kalle känner när du flera gånger..

Ja: Ja. Det är en intressant fråga.

Iris: Det har du inte svarat på.

Jan: Nej, det kanske Kalles reaktion visar istället i och med att han inte vill träffa mig. Det kanske är effekten av att vi har haft kontaktperson. Där har du ju Kalles svar. Det är vad Kalle känner kanske.

Iris: Kommer du ihåg första gången ni skulle träffas. Hur reagerade han då?

Jan: Då blev han ledsen när han fick syn på mig.

Iris: Och hur reagerade du på det. Vad sa du till Dick?

Jan: Jag blev förkrossad av det.

Iris: Och vad sa du till Dick?

Jan: Är det något speciellt du tänker på? Vi pratade en hel del där.

Iris: Ja, din förkrossning. Vad var du beredd att göra redan första tillfället?

Jan: Jag vet inte vad du tänker på. Jag körde hem honom, eller.

Iris: Men varför var du förkrossad?

Jan: Jag hade ju stora förväntningar och sett fram emot det här oerhört länge. Och för första gången få träffa honom. Det är ju klart att jag hade enorma förväntningar och som om man känslomässigt lyfte, som en ballong som fylldes med luft och så kommer Kalle börja gråta när han får syn på mig. Det var ju som att sticka hål i den här luftballongen. Allting började rann ut.

Iris: Var du inte beredd på att han. Han har inte samma känslomässiga förberedelser för att han är ett litet barn.

Jan: Det inser jag också att han inte har. Jag kan bara svara. Du frågade mig hur jag kände och så kände jag.

Iris: Men kände du att det här går inte. Jag vill inte i morgon.

Jan: Det stämmer. Jag kände, jag var fullständigt förkrossad över det. Att han inte vill träffa mig: Det grep mig väldigt hårt alltså. Helt rätt.

Iris: Tycker du att du har förmåga att sätta dig in i ett litet barns reaktioner?

Jan: Jag tror inte att jag har onormal...

Iris: Vi talar inte om onormal ...

Jan: Nej, vi talar ju om förmåga och det kan ju vara ...

Iris: Att tänka på Barnet och inte bara tänka på dig själv.

Jan: Jag tycker att jag gjorde det när jag körde hem honom. Att jag försökte sätta mig in i hans situation och han ville ju hem och jag körde hem honom. Det var väl en åtgärd som i alla fall jag upplever ...

Iris: Du menar att du var beredd att säga att det blir inte fler träffar.?

Jan: Nej, jag var ju förkrossad och det kan hända att jag sa det. Det är riktigt, men. Det är riktigt vi pratade om det och sen ringde jag och....

Iris: Och Dick försökte övertala dig.

Jan: Han bad mig tänka på detta. Det stämmer. Det är helt korrekt och jag ringde till Dick och sa att jag känslomässigt få bearbeta detta.

Iris: Han bad dig att tänka noga.

Jan: Javisst. Jag är inte mer än människa. Jag har känslor också och jag återkom till Dick och sa att vi kör vidare.

Domare: Får jag anknyta här. Nästa gång du träffar Kalle då kanske han reagerar likadant. Börjar gråta. Och då kanske du också reagerar likadant. Nu kommer ni att få börja igen. Tycker du inte att det är tokigt?

Jan: Jo. Det är tråkigt. Det är synd. Jag kan bara beklaga. Jag önskar att det hade blivit på ett annat sätt.

Domare:: Då är förhöret avslutat. Vi får ta lunch

Läs från början
Index