Iris: Ja, Lena jag skall ställa dig samma fråga som alla får. Vad har du för yrke?
Lena: Jag är legitimerad Sjuksköterska och jag har en vidareutbildning som, Jag är alltså vårdlärare. Gymnasielärare med vårdämnen.
Iris: Har du erfarenhet av både sjukvård och friskvård?
Lena: Ja
Iris: Det studerar du?
Lena: Ja
Iris: Då vill jag fråga dig om du kan berätta. Hur stor av Kalles skötsel har Jan tagit på sig på den tiden ni har varit sammanboende och Kalle fanns till. Då menar jag Kalles första fem månader?
Lena: Jag flyttade då från xxx tillbaks till min lilla lägenhet då när Kalle var fem månader. Och jag tycker att jag i princip har tagit om Kalle helt själv. Jan etablerade aldrig någon rutin med Kalle. Jag upplevde det som att han deltog i, av skötsel och umgänge med Kalle när han hade lust. Men jag menar, med ett barn måste man alltid finnas där och ta hand om det, oavsett ens egna känslor och behov. Bland annat då så sov Jan i ett eget rum, inte tillsammans med Kalle. Vi hade då på Jans inrådan separata sovrum. Han la sig att sova på kvällen med öronproppar och stängde dörren.
Iris: Varför tror du att han gjorde det?
Lena: Det var väl för att han måste få sin sömn! Och även någonting som jag tycker är. Som gjorde ont så att säga, var att även under semestern då så ville inte Jan sova tillsammans med Kalle. Jag vet att vi första sommaren Kalle hade föddes, så var vi och hälsade på svärföräldrarna i deras sommarstuga. Och då var det mycket bråk om det här att Jan inte ville sova i samma hus som vi sov utan Jan föreslog att han skulle sova hos sin moster som bodde en ganska lång bit därifrån, och det slutade med att Jan sov i tält ute i trädgården. Och samma sak när vi var ute med båten, det var den där första sommaren då vi fortfarande var tillsammans, och sommaren juli 1996, så sov Jan i bakre ruffen så att säga. Kalle och jag sov på den andra sovplatsen. Och jag vet att jag föreslog till exempel för Jan att han skulle kunna ta ansvar för Kalles kvällsbad. Jag badade Kalle då varje kväll. Så att de skulle kunna bygga upp en, ha en återkommande stund tillsammans vilket ju skulle vara bra för Kalle. Men då ansåg alltså Jan att jag kommenderade honom och, ja motsatte sig det här förslaget. Så jag. Slutsatsen tycker jag är att Jan, alltså han. Det var när han hade lust alltså.
Iris: Kan du berätta på vilket sätt har Jan visat intresse för Kalle efter er separation? Från november 1995 och Kalle är fem månader. Vi har hört tidigare att Jan påstod att du har förvägrat honom att träffa Kalle. Har du det Lena?
Lena: Det är ju inte min version. Därför för det första så vill jag säga en sak att den här separationen gick i två omgångar. Först så flyttade jag den 23 oktober och då får jag alltså hjälp av akutteamet att flytta, därför dem var allvarliga oroliga för min situation och följde mig till lägenheten i xxx. Såg till att jag packade väskan med det nödvändigaste och flyttade till där jag bodde med kartonger i en tältsäng. Och då hade Jan alltså kvällen innan den 22 oktober 1995 sagt till mig att ''Att om jag inte flyttade så samma kväll så skulle han döda mig'', och då låg alltså Kalle och sov. Morgonen därpå så tog jag kontakt med, ringde jag till akutteamet och jag ansåg då att jag behövde hjälp och flyttade. Sen den 3 november så bestämde vi oss för att försöka igen då, så jag flyttade tillbaks till xxx, men slutligen då den 15 november flyttade jag definitivt. Och då vill jag bara säga det att dom som verkligen fick mig att inse att jag måste flytta, det var igen akutteamet. Därför den 14, dagen innan, den 14. Jag kan säga den här mellanperioden så hade jag daglig kontakt med akutteamet via telefon.
Iris: Hur går de här 10-12 dagarna?
Lena: Det var ju bråk alltså. Och jag hade alltså kontakt med. Vi hade bestämt att vi skulle ringa och checka av varann varje dag. Och den 14 så får de alltså inte tag på mig på telefonen därför att Jan har alltså stängt av telefonen och de kommer då ut till mig till xxx och ringer på dörren och undrar om någonting har hänt.
Iris: Vad menar du att Jan har stängt av telefonen?
Lena: Han gjorde så vid några tillfällen.
Iris: Varför ?
Lena: Ja, för att jag inte skulle kunna använda den. Vid ett tillfälle drog han ut alla telefoner i lägenheten och låste in i sitt rum. Och vid några tillfällen, via televerket så stängde han av telefonen.
Iris: Har han motiverat eller någonting. För telefon är ju nödvändigt, speciellt när man har ett litet barn.
Lena: Det var alltså hans sätt att agera
Iris: ?
Lena: Jag vet inte vad det står för.
Iris: Är det en ekonomisk fråga?
Lena: Han kanske var rädd att jag skulle ringa min syster i Grekland.
Iris: Men han sa ingenting utan bara stängde av telefonen
Lena:
Iris: Det var alltså så allvarligt att de kom ut.
Lena: Ja. Sen vill jag ju säga det att som ni alla har förstått så har vi haft en långvarig konflikt. Jag var i det här skeendet. Kalle var alltså 5 månader och jag var i det här skedet helt slut. Jag hade tagit hand om Kalle själv. Jag ammade. Jag menar, som alla vet att hur det är med småbarn, sömnlösa nätter och så vidare. Så jag var väldigt slut och väldigt, vad ska jag säga. Det är alltså ganska dimmigt för mig. Kan jag väl säga. Men, och jag vill också säga det att under hela den här tiden så hade jag kontakt oxå med Eva på familjerätten som ett stöd till mig då och även akutteamet har även tagit kontakt med dem och uttalat sig om oro över min situation
Iris: Jag skall snart återkomma till dom här kontakterna, men jag har inte fått ett riktigt svar på min fråga. Hur var umgänget mellan Jan och Kalle?
Lena: Nej, jag skall gärna fortsätta och berätta för att. Det var ju på det här sättet att i ett sådan här skede mellan ett barn och en mamma så är det ju så här, att om man gör mamman illa så gör man ju indirekt sitt barn illa därför att jag ammade och jag menar, min stress och oro och det jag utsattes för gick ju naturligtvis över på barnet. Och det här tog Jan inte någon hänsyn till. Jag tyckte att vid de tillfällen han, sen var det några andra tillfällen som Jan oxå har berättat om när vi var ute och åkte pulka och ett annat när vi var och simmade och så. Men alltså vid många tillfällen han tog kontakt med mig så gjorde han mig alltså samtidigt illa. Jag vet vid ett tillfälle så lämnade han ett brev på köksbordet som han hade skrivit till olika förläggare i syfte i att ge ut det här så kallade litterära verket som han har kallat ''Du tyckte aldrig om mig'', och det bygger alltså på Jans dagboksanteckningar. Då vet jag att jag tyckte så här: Att då har han inte förstått någonting om man titulerar en bok så!. ''Du tyckte aldrig om mig''.
Iris: Tyckte du om Jan?
Lena: Naturligtvis. Jag var kär i Jan. Och även under den här tiden, framför allt under jan, feb 1996- så skickades den här boken till alla mina vänner och släktingar. Och det här kallade Jan för referensgrupp tillsammans med följebrev om att jag, att dom här skulle kommentera det här brevet då. Och det här vet jag att jag till exempel berättade för A, och hon sa till mig så här. Och det var hon som sa till mig så här att jag skulle bara retunera det här tillsammans med ett brev att, liksom, och som jag mycket väl skrev. Jag så här ''Gör vad du vill men lämna mig utanför''.
Iris: Var det om erat samliv?
Lena: Ja. Det var ju om hela vårat. Även mycket intima detaljer från vårt samliv och .
Iris: Har du gett ditt godkännande för att skriva ner det?
Lena: Nej. Och jag kan ju säga det att jag blev ju rådd, alltså att polisanmäla Jan för det här bland annat. Men jag valde att inte göra det för att vid det skedet orkade inte jag med mera så att säga. Sen har det. Jag har skrivit upp vissa datum när Jan ringde till mig under den här tiden då. Bland annat var det den 27 december 1995. Så ringde. Jag menar att jag hade skickat ett julkort från Kalle till Jan. Och sen ringer Jan upp, i det här samtalet så säger han bland annat att vi skall skriva Fader okänd på de här faderskapspappren som ännu inte var påskrivna. Han ringer oxå den 16 mars 1996 och säger så här: '' Jag kan kasta dig i fängelse i 6 månader om du inte ändrar stil. Dra åt helvete din jävul''. Och jag minns ju inte orsaken till det här men jag tycker det är i alla fall en mycket aggressiv reaktion. Sen ringer han bland annat oxå i mars 1996 och påstår att han talat med Bahmann som är en förre detta manlig vän till mig. Och han påstår att den här Bahmann och sagt att jag är psykiskt sjuk och då ringer jag upp Bahmann och frågar honom om det här samtalet och han är som ett levande frågetecken. Han hade varit vid den tidpunkten utomlands under en längre tid och är det fortfarande. Och den här Bahmann figurerar ju fortfarande i Jans, för Jan i bland annat i brev som är skrivet så sent som i maj 1997. Han ringer även ytterligare vid ett tillfälle, det har jag inget datum, ''Jag har ringt polis men jag skall döda dig din jävel''. Han har ju oxå skriftligt oxå sagt vid flera tillfällen att han inte skall träffa Kalle och så där, va. Jag kan ju säga det sammantaget av allt det här, och då skall ni veta då att jag hade hela tiden stöd av den här Eva på Familjerätten. Så min slutsats till slut alltså va. Det är att jag bad Jan att lämna mig och Kalle ifred, och det har jag ansett för mig, för att jag måste orka ta hand om ett barn i det här skedet alltså.
Iris: Du menar att det här som idag tolkas som att du har förvägrat umgänge?
Lena: Ja. Och det var ju inte så för att man hela tiden fick det här till sig då hade jag faktiskt flyttat ifrån Jan. Och på något sätt så så , han fortsatte alltså med dom här trakasserierna
Iris: Efter separationen Jan skulle bara ha tagit kontakt med dig och fått lite till träffa Kalle och utveckla en bra kontakt med honom. Vad skulle vara din inställning?
Lena: Min inställning har alltid varit att, att. Jag menar Jan är Kalles pappa. Jag är mycket väl medveten om en pappas betydelse.
Iris: Jan har berättat idag om att ni har haft 4 eller 5 olika kontakter hos myndigheter eller personer.
Lena: Ja
Iris: Kan du berätta om vilka personer eller myndigheter ni varit tillsammans hos, och vad gällde det hela och hur slutade det?
Lena: Jag skall berätta så gott jag minns, dåra. Jag kan ju säga så här. Jag ville ju naturligtvis göra allt för att det här förhållandet skulle liksom hålla. Jag menar, jag ville naturligtvis att Kalle skulle få växa upp med en familj, så där. Och jag tyckte också det och det vet jag att sa till Jan flera gånger att, jag menar att, Vi hade kännt varandra en kort tid. Jag blev gravid väldigt hastigt och med alla dom påfrestningar så är det inte så konstigt att man har konflikter och då kanske man måste söka hjälp utifrån att försöka lösa dom. Och då är väl familjerådgivningen ett bra alternativ. Och vi hade ju då kontakt med, några samtal med L på, som oxå förestår mödravårdscentralen. Och där vill jag då säga, de anmälde ju sedemera det här till familjerätten i xx. Det har framkommit tidigare. Ja så att de anmälde det här för att de hyste ju. De gjorde en anmälan därför att de hyste oro för Kalles..
Iris: Under graviditeten
Lena: Ja. Eftersom de visste att det skulle föregå våldsamheter då. Och sen så hade ju vi kontakter med. Sen blev vi rådda via mödravårdscentralen att ta kontakt med Västermalmsmottagningen, tror jag det var. Och då träffade mycket riktigt dom här sjuksköterskan B och sen en manlig person där också. Och jag tror att vi gick i ett samtal där och sen, tror jag, jag minns inte riktigt, men jag tror det var så här att sen de hänvisade oss. Dom skulle liksom remittera oss vidare till en familjerådgivning. Och jag hade där några fortsatta stödsamtal under graviditeten hos den här sjuksköterskan B därför att jag var i en så utsatt situation, dåra. Och sen vet jag att vi då var en gång i S på familjerådgivningen hos en kvinna. Jag har inte namn och så. Men sen ville inte Jan fortsätta.
Iris: varför blev det varje gång bara en gång och inte kunna fortsätta?
Lena: Därför att Jan ansåg att han behövde inte, behövde inte gå i samtal, va, utan han liksom allt var fel. Och jag vet att jag föreslog flera gånger att vi skulle gå i. Att ta upp det här igen med att gå i familjerådgivning och så, men det blev inte av. Man måste ju vara två om det då.
Iris: Ni hade samarbetssamtal
Lena: Ja. Två gånger på familjerätten
Iris: Hos A
Lena: Och M, ja.
Iris: Var familjsekreterare och jurist.
Lena: Jo det hade vi. Det är riktigt.
Iris: Hur gick dom samtalen? Kom ni fram till något bättre samarbete eller några lösningar?
Lena: Tyst
Iris: Kommer du ihåg om de har rekommenderat er att fortsätta att ha tredje fjärde samtal?
Lena: Ja. Det tror jag att de sa.
Iris: Det står i papperen att Jan har avböjt. Vi skall försöka gå vidare och jag frågar dig: Hur har umgänget varit efter 1:a tingsrättsförhandlingen 25 april? Vi har haft en förhandling i tingsrätten efter att Jan har stämt dig för umgängesrätten, och efter den förhandlingen så har det gjorts ett schema som ni har kommit fram till.
Lena: Ja
Iris: Hur gick det att hålla?
Lena: Det var ju den här helgen då den 4/5 maj och min bestämda uppfattning, övertygelse är att vi talades vid i Valborg innan den här helgen och då vet jag att Jan föreslog att vi skulle åka ut med hans båt eller att vi skulle vara vid båten och jag tyckte att vi skulle gå på skansen. Och det var nämligen så här att Kalle sov aldrig inne utan jag gick alltid ut, fick alltid gå ut och gå för att han skulle sova i vagnen, va. Och då vet jag han sov alltid vid den här ett-tiden och då vet jag att vi hade gjort upp att vi absolut inte skulle ses hemma. Utan det var ingen ide därför att vi skulle höras och bestämma oss vad vi ville göra. Och jag vet det här så väl för när den här lördagen kom, och mamma var hos mig den här förmiddagen och jag vet att jag berättade för mamma att, ja, jag skulle träffa Jan och så vidare. Och sen hör jag inget från Jan och ringer alltså till hans telefonsvarare precis som, ja. Jag ringer till hans. Ja klockan halv elva och tio över tolv. Och sen till slut då så går jag ut och går
Iris: Du trodde på..
Lena: Ja, jag var jätte. Jag visste inte ju inte vad jag skulle tro. Jag var jättekonfunderad och jag vet att jag gick ner till posten där på gatan och så gick jag upp igen och tittade och sprang upp. Och tittade om det var något meddelande på telefonsvararen och så där.
Iris: Jan säger att han kom klockan ett? Du var inte i närheten, du skulle inte ha sett?
Lena: Jo, det skulle jag ju ha sett naturligtvis då. Och sen så vet jag att jag bara gick ut och gick då och sen kom jag tillbaks och då hittade jag den här lappen där Jan då säger att han ''Nu åker han till polisen och gör en polisanmälan'' och jag ringde direkt upp Jan alltså och meddelade då på hans telefonsvarare och försöker förklara att det faktiskt är ett missförstånd. och säger att i morgon är en annan dag och vi kan väl träffas igen.
Iris: Du ville undanröja det missförståndet och precis fortsätta....
Lena: Javisst
Iris: Enligt överenskommelsen
Lena: Javisst
Iris: Och Jan ville inte det.
Lena: Nej, utan då ville ju inte Jan det utan liksom. Nej han ville ju inte ta den här chansen till den här söndagen då. Och sen efter den helgen så har ju ombuden då. Du och Jans dåvarande ombud haft kontakt med varandra vilket sen resulterade i
Iris: Vardagsumgänge
Lena: Ja, den 14 maj alltså
Iris: Sen var det resten som jag har berättat
Lena: Ja
Iris: Kan du kortfattat berätta med egna ord det här när du och Kalle skulle möta Kalle och han sprang iväg?
Lena: Ja, Jag vet att vi talades vid då på morgonen där och vi bestämmer att Jan skall komma och att vi skall ut och gå och sen skulle vi äta middag ihop igen som vi hade gjort på lördagen. Och anledningen till att vi sågs ute, tror jag var klockan ett, eller tolv var det. Och det här att jag alltid gick ut med Kalle då. Och vi bestämde att träffas på torget där. Och jag sitter där och väntar och så kommer Jan och så vet jag att han direkt frågade mig om jag träffar Hans, om jag har en sexuell relation med Hans. Och jag blir ju naturligtvis alldeles chockad och tänker ''Herregud vad liksom menar han?''. Och svarar att alla relationer behöver inte ha sexuell karaktär. Och sen så vet jag att vi skulle gå ut och gå så där. Som vi hade bestämt, men Jan allt tyder på att jag har en sexuell relation med Hans och han uttrycker att han inte orkar med det här och vänder på klacken och går. Och jag vet att jag står alltså, ja, mår ju inte så. Det är ju en chockartad upplevelse. Där står vi.
Iris: Hur slutade det här några umgängestillfällena? Har Jan fortsatt att träffa Kalle?
Lena: Nej, det är ju som du redogör för tidigare att jag på nyo ringer upp Jan och liksom försöker, säger att jag vill att han skall komma till torsdag och det är ju vid det tillfället som han ringer upp och säger ''Att om jag inte berättar om Hans så skiter han i mig och Kalle''. och kallar mig ''Dra åt helvete din jävla negerhora''. Och så slänger han på luren och cirka 30 minuter senare ringer han och säger adjö till dig och Kalle för alltid.
Iris: Lena. Hur kan man tolka att, trots efter alla dom här samtalen och händelser. Du väljer att fortsätta ringer och bedja till Jan att träffa Kalle. Varför gör du det?
Lena: Därför att jag är mån om att Kalle skall få träffa sin pappa, helt enkelt.
Iris: Kan du berätta om det har förekommit fysiskt våld i er relation
Lena: Ja. Det har det ju gjort. För att belysa det så vill jag berätta några exempel då. Först är det några exempel under graviditeten. Jag var alltså gravid med Kalle. Kalle låg i min mage. Och när jag inte alltså tar av mig ett par innerskor som jag tyckte om att gå inne, när Jan säger åt mig, så tvingar han alltså ner mig. Det här var i vardagsrummet. Tvingar ner mig alltså på mattan på rygg och drar av mig skorna. Vid ett tillfälle så drog han ner mig, jag ligger i sängen, och drar ner mig och hela madrassen ner från sängen och ut från rummet. Och vid det här andra tillfället som egentligen var det slutgiltiga som ledde till den här anmälan från mödravårdscentralen så var det vid ett tillfälle när jag igen inte lydde Jan tillräckligt fort, eller vad man skall säga. Och jag släckte alltså inte lampan tillräckligt fort då och det var en sån här lampa som var fast skruvad i vägen ovanför min säng och då böjer sig Jan och sliiiiiiiiiter loss den här, va. Från väggen. Och hela lampan lossar och då är det ju ganska mycket kraft bakom. Och det resulterar alltså i att jag får ett jack i ögat. Sen har det ju också förekommit örfilar vid flera tillfällen. Jan har spottat mig i ansiktet flera gånger. Han har slängt kaffe på min morgonrock. Han har sprutat kaviar i mitt ansikte. Och vid sista tillfället då, det var i båten juli 1996, då Jan slår mig med knytnäven i ansiktet. Och då ligger Kalle och sover och sen vaknar han och jag går och tar upp Kalle och. Och då fortsätter han att. Då står jag inne i båten. Han kommer ner och står och ruskar mig så här och då har jag Kalle i famnen och jag vet jag hade aldrig sett Kalle så rädd alltså. Han kryper upp längst upp i ruffen på sängarna där. Och då vet jag att då sa jag till Jan så här att, för det var den här händelsen som jag skall återkomma till sen, va. Att när jag kommer till Dalarö så skall jag polisanmäla det här. Och om jag gjorde det så skulle jag ''Få smaka på vad riktig misshandel var''.
Iris: Kände du någon rädsla under, efter dom här händelserna?
Lena: Självklart. Och jag kan ju säga speciellt den här sista händelsen. Då
Iris: Under seglatsen?
Lena: Ja. Det var liksom. Det var då som jag insåg att det här är ju riktigt. Det här är ju livsfarligt. Jag menar att det här får jag inte utsätta mig och Kalle för. Och sen dess har jag ju. Vid de två tillfällen som senare som det var tal om att vi skulle ses så var förslaget att vi absolut ses utomhus. Och ja Det är det här jag menar va att jag kan ju känna så här. Jag har ju varit tycker jag själv med facit i handen, alltså. Hur skall jag uttrycka det, godtrogen eller jag vet inte hur jag skall uttrycka det, men alltså. Jag känner ju med mig själv liksom att nu handlar det om Kalle. Det handlar om Kalles väl. Och då får det absolut inte finnas en enda misstanke om att Jan inte kan behärska sitt humör, när det handlar om ett litet barn som är två år och åtta månader som absolut inte kan varken förklara för mig eller springa till en telefon eller springa därifrån.
Iris: Anser du att Jan har svårt att behärska sig?
Lena: Ja
Iris: Har du tagit kontakt med Barnpsykologen som är anställd på PBU's barnverksamhet på mödravårdscentralen? Hur kom du i kontakt med henne?
Lena: Jag kom i kontakt med henne genom Kalles barnavårdscentral. Och det var i samband med den här separationen så ville jag prata med henne om små barns behov. Vad som är bäst för små barn. Även berätta min oro kring Jans beteendemönster.
Iris: Så du har sökt hjälp eller kontakt med en barnpsykolog som har speciell utbildning för små barn?
Lena: Ja
Iris: Har du fått hjälp av henne? Har hon förklarat för dig?
Lena: Ja. Vi har haft ganska mycket kontakt. Dels hade vi ju det då våren 1996 inför den förhandling som var vid första tillfället och sen sommaren 1997. Och sen inför förhandlingen 1997 när jag sökte henne igen. Och sen efter förhandlingen 1997. Eftersom jag var väldigt undrande att Jan påstod att Cissi hade godkänt det umgängesförslag som Jan lämnade fram. Eftersom jag då en kort tid inför den förhandlingen igen hade tagit kontakt med Cissi och bett henne om råd så att säga. Och då hade hon sagt att vi åtar oss inte längre den här typen av uppdrag. Och sen har jag haft kontakt med henne senast januari 1998. Och då vill jag hänvisa till telefonsamtal med henne och jag vet att när vi samtalade så sa jag att nu skriver jag ner det här och det här kommer jag att redogör i rätten. Och då sa hon att det är okej.
Och då vill jag alltså framhålla det att hon hävdar, den här Cissi, att det förslag som Jan lämnade in till tingsrätten i oktober 1997 och sa att det här har Cissi godkänt. Just det förslaget har Cissi sett i efterhand och det är inte det förslaget hon har godkänt. Hon har tittat och godkänt ett annat förslag, som jag inte vet hur det ser ut. Och hon sa att nu han har också missbrukat mitt namn. Och det här samtalet som hon och Jan har haft gick alltså ut på att istället på att förklara vikten av täta umgängen, av långsam successiv upptrappning av umgänget. Och hon försökte berätta för Jan om hur små barn fungerar i syfte att hjälpa Kalle. Och hon menade att hon inte kunde bedöma hur umgänget skulle utvecklas, vilken framfart det skulle ha så att säga. Utan det gjordes bäst av kontaktpersonen. Och hon tyckte också att det är viktigt med en PBU-utredning. Och sen vill jag också säga det att Jan har ju i, ganska nyligen, anmält Cissi inför hennes chef angående det brev hon skrev till mig, som jag fick använda i första tillfället i tingsrätten och det är väldigt konstigt att han anmäler henne samtidigt som han liksom hänvisar till henne. Det tycker jag är lite konstigt. Så det är min kontakt med henne.
Iris: Du har berättat för mig att Jan i varje situation sätter sig själv i första rummet. Hur kan du dra den slutsatsen?
Lena: Jag tycker det med tanke på vad jag nyss har berättat. Att fast även den här barnpsykologen säger, säger en sak så lyssnar inte ens Jan på det. Jag tycker ?det här också att när en trygghet håller på att byggas upp för Kalle så har han avbrutit umgänget då. Maj 1996 när Kalle var ett år. Juli 1996 då Kalle var drygt ett år. Hösten 1997 då Kalle var två och ett halvt år utan som jag tycker ha förstått. Vi har inte fått något svar på det vad det faktiskt innebär. Utan att liksom förstå vad det innebär för Kalle. Ja. Jag tycker att han agerar utifrån sina egna känslor.
Iris: Efter den här förhandlingen november. Tingsrätten har fattat ett beslut som Jan inte ville acceptera. Kan du berätta för rätten vad du har gjort för att överhuvudtaget få information vad Jan tänker göra; om han tänker sluta träffa Kalle?
Lena: Jag kan ju säga det att jag har tagit kontakt både med Dick. Jag själv alltså fick ta kontakt med Dick för att få reda på vad som hände. Den 17 oktober klockan 17 ringde. Dick ringer och han har inte hört något inför den helgen ifrån Jan angående helgen
Iris: Det här helgen direkt efter beslutet?
Lena: Ja. Men i tidigare samtal så hade Jan sagt till Dick sagt att han inte ställer upp längre. Onsdag den 29 oktober
Iris: Det var nästa..
Lena: Ja, inför nästa helg. På onsdag.
Iris: Hoppas du att Jan kommer att ändra sig och bara hoppa över en helg?
Lena: Javisst. Jag tycker att så här gör man inte mot ett litet barn. Och då ringer jag Dick att höra inför helgen. Och han säger att han skaffat sig nya uppdrag, lördagar. Han har inte hört från Jan eller Jans ombud. Och han har inte sett det nya beslutet från tingsrätten. Och inte skrivit något nytt kontrakt. Alltså det Sociala har inte skrivit något nytt kontrakt med honom. Sen på fredagen den 31 oktober, så ringer jag familjerätten Anette som vikarierar för Ann som håller i det här nu då. Jag pratar alltså med henne och hon har alltså inte fått några besked. Och då har hon inte tid att prata med mig utan hon skall prata med mig nästa vecka. Onsdag den 5 november går jag upp till familjerätten och söker Anette. Hon var inte där utan hon ringer mig sen hem på eftermiddagen och så säger att nu har hon faxat till Jan och frågat om han vill eller kan söndagar och föreslår den 16 november. Då frågar hon mig om jag kan eller vill söndagar. Och jag pratar ju med dig också då och går med på söndagar för att inte tappa för annars förelåg det hot om, att det skulle bli en ny kontaktperson.
Iris: Eller inget umgänge
Lena: Ja, eftersom Dick inte kunde på lördagar, va. Hade jag då sagt nej till söndagar vilket beslutet var lördagar, så förelåg det hot. Det hade blivit en ny kontaktperson.
Iris: Vem tänkte du inte på då?
Lena: Jag tänkte naturligtvis på Kalle. Jag menar att Dick var ju då....
Iris: Trots att det för dig hade det varit bättre lördagar? Men för dig är det självklart att tänka på Kalle?
Lena: Ja. Absolut.
Iris: Vi har...
Lena: Jo, sen vill jag säga det att. Och då, då beslutas det i alla fall att första umgängestillfället. Eller det umgängestillfälle som Jan då hade ångrat sig igen skulle vara den 16 november. Först på fredagen där ringer Dick till min telefon. den 14:e måste det vara och säger ''Att nu är det grönt. Nu är alla papper påskrivna''. Och jag förbereder alltså Kalle inför den här träffen på söndag. Jag menar att jag pratar med Kalle ''Att nu kommer Dick igen'' och ''Du skall få träffa pappa'' och så vidare. Och sen på lördag . Vi satt och tittade på barnprogram klockan sex så ringer Dick att Jan har dragit sig ur igen. Och
Iris: Anser du att du kan lita på Jan?
Lena: Naturligtvis inte.
Iris: Du har ventilerat frågan idag vad tror man hur Kalle har reagerat efter ha haft kul med sin pappa och plötsligt pappan är borta. Har du funderat eftersom du är tillsammans med Kalle hela tiden. Du har ju sett?
Lena: Jag skulle faktiskt bara vilja passa på att ställa en fråga där va, som Jan berättade till exempel att han var på dagis och hälsade på Kalle och Kalle inte kände igen Jan. Men sedan redan då vid andra umgängestillfället, alltså första söndagen, på lördagen gick det ju inte. Andra.. på hade Jan varit ju så glad och ropat Pappa, pappa och kallat honom pappa och så vidare. Tror ni att det är så
Iris: Har du förberett Kalle så bra som du berättar och visat foto på pappa
Lena: Vi har tittat på mycket foton och så. Du frågade mig om hur du tror att jag uppfattar det här. Det var ju precis som jag sa till Dick inför det här sista umgängestillfället så sa jag ''Undrar hur Kalle upplever det här?''. Och då kom vi fram till att det var tur att han inte är större därför att Dick sa att han har förhoppningsvis glömt det här tills i morgon. Så är det väl när man är liten, va? Han har väl glömt det, men det är svårt att säga på Kalle hur han reagerar. Jag kan ju bara säga så här alltså. Kalle är en jätteglad harmonisk, trygg och social liten kille. Det kan jag säga. Det kan ni fråga vem som helst om. Och Jan tycker att det här är så. Det är jätteroligt att ni har roligt ihop och trevligt och att Kalle är glad tillsammans med dig. Det tycker jag är jätteroligt. Men det är inte så konstigt. Kalle är sådan. Kalle är jättesocial, jätteglad, tycker det är roligt med människor och äventyr och så vidare. Och jag tycker att Kalle som jag kan bedöma. Och enligt dagis så, som är proffs på barnen, så mår Kalle bra. Jag kan inte svara på hur han har reagerat på det här. Det är klart att Kalle på något sätt känner av allt det här.
Iris: Det är en sak att råka pappa och en sak att känna pappa. Den här känslan..
Lena: Jag menar också att..
Iris: Att det blir försenat genom avbrott efter avbrott efter avbrott.
Lena: Det är klart att det här påverkar Kalle på, men sen hur det påverkar honom, det..
Iris: Vad anser du är en viktig förutsättning för umgänge utan kontaktperson?
Lena: Nr 1; är ju att jag vet till 210 procent höll jag på att säga att Kalle är i trygga händer då. Att inget ont händer honom psykiskt eller fysiskt. Och sen också det här naturligtvis med kommunikation då, och vilja. Samarbete tycker jag är en klar förutsättning. Jag menar alltså. Kalle är idag två år och åtta månader. Han kan ju inte tala för sig själv, va. Kommunikation och samarbete är ju viktigt. Och jag menar, det är ju så här att när det handlar om ett sådant här litet barn så är det ju inte statiskt på nått sätt, va. Och jag menar mycket kan ju inträffa när det gäller barn. Jag menar, kan ju bli hastigt sjuka, kalas eller så där. Gud vet allt liksom. Och alla behov och vad som händer med ett barn sådär, att. Föräldrarna måste ju kunna liksom att kommunicera.
Iris: Varför anser du att umgänge skall ske i närvaro av kontaktperson?
Lena: Får jag återkomma till den förra frågan? Och jag tycker det här alltså till exempel att polisanmälan den x maj 1996 där Jan direkt polisanmäler mig. Där hade vi ju klart missuppfattat varandras budskap inför umgänget och jag tar omedelbart kontakt med Jan och vill prata och förklara, men han vägrar tala med mig, utan då får ombuden tala med varandra och på så sätt sker ju allt det här. Och sen, jag menar det är ju faktiskt så här att Jan har ju alltså skrivit otaliga brev till Kalles dagis. Och vid ett tillfälle så har han hotat med att polisanmäla dagis när de inte gör som han vill. Jag menar att. Det tycket jag tyder på brist på kommunikation. Jag menar, han har polisanmält mig så sent som december 1997, igen.
Iris: Han har dig också till Socialförvaltningen.
Lena: Ja, han har anmält mig till Socialförvaltningen. Ja det var det sista brevet som kom här, igår klockan 17. 00 tydligen, tydligen. Från Henric. En öppen anmälan.
Iris. Strax före jul.
Lena: Ja
Iris: Hade han bett att få utreda om Kalle inte far illa och varför gjorde han det?
Lena: Det är ju med bakgrund av att jag har uttryckt mig till domaren angående det här med avlastning och tankar om det. Det är i alla fall det som Jan hänvisar till.
Iris: Så när han fick läsa det brevet så gick han och anmälde dig
Lena: Ja, och jag menar jag tycker ju att det är rimmar illa när det är någon som är angelägen om, orolig för barnets väl. Det rimmar liksom illa att vara orolig för barnet väl och samtidigt, att mamman inte längre orkar och så vidare. Och att jag självklart behöver avlastning. Det är uppenbart. Det behöver ju alla småbarnsföräldrar. Så rimmar det illa att man inte utnyttjar det umgänge som man faktiskt har.
Iris: Jag återkommer till frågan som du inte hunnit besvarat. Varför anser du att umgänge skall ske i närvaro av kontaktperson?
Lena: Ja, Det är ju. Det här har ju varit alltså en lång process tycker jag det här men att. Jag kan säga det att det är min erfarenhet av Jans beteende gör att jag är, känner mig alltså orolig och osäker. Jag menar alltså att Jan är våldsam, opålitlig. Han har svårt att kontrollera sig, aggression som är okontrollerad. Han har svårt att kontrollera sig. Oberäknelig, ambivalent, och han tycker jag i mina ögon sakna helt insikt om sina egna brister. Alltså, alla andra gör fel men inte Jan. Jag menar han anmäler och polisanmäler till höger och vänster. Jag menar han har anmält mig flera gånger till polisen. Han har anmält Iris till advokatsamfundet. Han har anmält Cissi. Han har hotat polisanmäla dagis. Det är tydligen så att alla andra gör fel. Jag vet alltså att...
Iris: Vad har du för anledning till att vara rädd?
Lena: Jag vill gärna fortsätta. Jag tycker också så här att han ställer sina egna känslor och behov i första rummet. Och jag vet att jag många gånger undrat ''Var finns liksom barnet''. Man får inte svika ett barn på grund av egna känslor tar över. Som ett exempel kan jag ju bara ta det här med båten 19 maj 1996. När incidenten på torget, va.
Iris: Det här är anledningar till varför du inte vill lämna Kalle utan kontaktperson?
Lena: Ja. Det är alltså att jag är osäker på att Kalle är i trygga händer.
Iris: Och den rädslan kommer ifrån?
Lena: Det kommer alltså ifrån Jans agerande. Dels under min graviditet och sen fortsatt och jag menar. Jag kan gärna belysa dom här händelsen då tex den här båtresan som jag tycker var något fruktansvärt. Det var juli 1996. Det utspelade sig mellan 22- 25 juli. Kalle är då drygt ett år. Vi var ute med båten och hade legat en natt på den här klubbholmen som inte alls är något barn vänligt ställe. Och då föreslår jag att vi skall åka till Nåttarö som är en jätte barn vänlig ö, alltså med sandstränder. Ja, och vi åker iväg och vi kommer fram på kvällen och Jan är liksom uppenbart irriterad och så där, och vi får ingen kajplats utan vi ligger på svaj den här första natten. Och morgonen därefter så ordnar det sig och vi lägger till vid bryggan. Och sen så tillbringar vi dagen där och sen föreslår jag då att vi skall stanna ännu en dag.
Solen skiner och Kalle är glad och får krypa omkring där på stranden och så där. Och då säger Jan att han bestämmer på båten. Och jag menar att jag måste få någonting att säga till om. Eller jag menar, det är väldigt viktigt att vi skulle dela på alla kostnader, men. Jag tycker att jag också skull ha något att säga till om. Och då anklagar Jan mig för att vara tjuv och pengarna hade han aldrig räknat med att få se röken av. Och jag blir naturligtvis ledsen. Och Jan blir alltså argare och argare. Och liksom undrar om vi, Kalle och jag vill bli avsläppta på Dalarö eller Saltsjöbaden. Då svarar jag, att så här kan man faktiskt inte göra mot oss. Jan fortsätter att skrika. Att jag är en arabhora som spelar in porrfilmer med araber. Att Hans är pedofil. Han säger så här '' Vänta bara till han börja pilla Kalle på snoppen''. Han skall döda Anders och jag skall också ryka med. Han slår mig slutligen med knytnäven i ansiktet och säger att. Och när jag säger att ''Det här skall jag anmäla när jag kommer fram till Dalarö'', så säger han att då skall jag få känna vad riktig misshandel är för något. Och som jag sade tidigare så vaknar Kalle och Jan fortsätter att ruska mig och ja, sen blir vi avsläppta på Dalarö.
Iris: Jan nämnde någonting om att Anders har lagt in stora summor i ....
Lena: Vänta. Jag måste berätta en annan händelse som jag också tycker är så där. Jag menar verkligen har stannat på näthinnan. Det är. Det var när vi fortfarande bodde tillsammans och vi hade i alla fall bestämt att jag skulle flytta därifrån och jag håller på att packar. Då hade Jan några kuddar som jag hade sytt inne i sitt rum på sin säng som jag bad att få tillbaka. Och jag minns det här så väl. Kalle ligger på sängen på magen ungefär två meter från dörröppningen och då slänger Jan dom här kuddarna, stora sådan här kuddar. Mot sängen där Kalle ligger.
Iris: Kom de i närheten av Kalle.
Lena: De kom i närheten av Kalle, naturligtvis. De kom inte på Kalle men de kom i närheten av Kalle. Alltså det här är ett tydligt tecken på att han inte kan kontrollera sin ilska. Tänk om kudden hade hamnat på huvudet på Kalle. Och sen vill jag berätta en annan sak som är fruktansvärd och som också är en sak som har stannat kvar, alltså. Det här är en sak som Jans mamma sa till mig vid ett tillfälle när jag var och hälsade på farmor och farfar i oktober 1995. Då sa hon till mig så här att ''Jag är rädd att Jan skall ta Kalle med sig och hoppa ut från balkongen''. Jan bor på tioende våningen. Jan slängde vid ett annat tillfälle ut sin förlovningsring när vi bråkade. Den hittades ju aldrig. När vi bodde ihop så så hade jag två katter som jag senare och innan Kalle föddes gav bort. Dessa hotade han också att döda och kasta ut från balkongen. Det är ju liksom lite sådana där, ja, saker ?som jag
Iris: Du sa att Jan är mycket misstänksam. Dom här pengarna som Jan nämnde han tror sig att Hans som lagt in i. Och han har fått ytterligare utdrag som han inte har rätt till det. Hur ligger det till? Har Jan rätt?
Lena: Nej. Det var helt andra pengar. Det kan jag ju också säga. På tal om pengar så vet jag att det var ett tillfälle när vi bodde tillsammans så fick jag en del av våra, när vi bodde ihop, 600 kronor av Jan till matpengar och Jan anklagade alltså mig för att stoppa de här pengarna i egen ficka. Därför att Jans mat kostade frukost och den kvällsmat vi åt och helgmaten. Mindre än så då. Jan påstår sig att hans mat kostade 3 kronor om dagen. Det var mycket bråk om pengar.
Iris. Har du kontakt med Hans.
Lena: Ja
Iris: Känner du till om Jan har kontakt med Hans?
Lena: Nej. Ja, jag känner till att han inte har det.
Iris: Vet du varför?
Lena: Alltså som jag har förstått det så bröt Jan kontakten med honom. Han har ju trott att Hans och jag hade en sexuell relation. Han har också trott att Hans är far till Kalle, och det här är alltså efter fadersutredningen är gjord.
Iris: Finns det någon grund till den här misstanken?
Lena: Absolut inte. Jag kan säga så här alltså att. Jag vet att Jan, enligt Hans har skickat jättemycket brev och fax till Hans och mycket perversa saker där han utmålar den här relationen, va. Han kallar Hans för ''Horgubbe''. Han har påstått att Hans är pedofil. Han har vid flera tillfällen hotat att döda Hans. Han har uttryckt sig så här ''Jag har en yxa liggande i bilen. Du skall dö med en yxa i huvudet. Jag skall pissa på din grav''. Jag menar. Man kan vara arg eller besviken, det är jag på mamma nu också, på Hans. Att reagera så här. Fruktansvärt aggressivt alltså. Jag tycker inte det är normalt faktiskt. Och jag vet ju alltså att Hans har varit mycket rädd. Jag vet att han har talat med dig Erika om sin rädsla. Och jag menar så här att, och jag vet att han fortfarande är rädd. Och jag tycker så här om Hans är rädd. Hur skall jag lita på honom? Hur skall jag kunna lämna ut ett så litet barn?
Jans ombud: Arbeter du idag
Lena: Ja, jag har ett vikariat nu som, vårdlärare är ju svårt att få, men jag har ett vikariat som hemkunskapslärare.
Jans ombud: Du har berättat mycket ingående om händelser som har ägt rum. Och då undrar jag. Tycker du att du har någon del i de bråken?
Lena: Det är alltid två. Det är aldrig ens fel om två träter. Det är naturligtvis en kombination av en massa faktorer.
Jans ombud: Du är ju vårdnadshavare Lena. Hur ser informationen ut från din sida till Jan?
Lena: Jan och jag har idag inte någon kontakt. Eller hur. Jag känner inte att jag, som det ser ut idag, behöver inte jag lämna Jan någon information därför att Jan har valt att inte träffa Kalle.
Jans ombud: Men svaret på frågan är att du inte lämnar någon information.
Lena: Nej.
Jans ombud: Och du tycker inte att du har någon anledning att göra det? Du kunde ju ha skickat något kort om inte annat, men du tycker inte att du har anledning att göra det heller?
Lena: Inte som det ser ut idag, tycker jag det.
Jans ombud: Ditt ombud ställde ju ett antal frågor till min klient beträffande hur han tänker sig en lösning i framtiden nu på samarbete och så. Du är ju vårdnadshavare och det är ju ett tungt ansvar. Vad har du för ideer på hur det här skall kunna lösas?
Lena: Jag vill att Jan och Kalle ska träffas tillsammans med tredje person. Sen har jag hela tiden varit positiv till samtal. Jag tror på den möjligheten. man måste tro på den möjligheten faktiskt. Och framför allt ta hjälp av människor som är professionella på det då, va. Jag menar, Jag har bett om PBU-utredning och så vidare. Och den skulle ju bygga på samtal, så att.
Jans ombud: Vad är det som du vill skall utredas då? En PBU-utredning?
Lena: Hur umgänget skall se ut med tanke på hur situationen är.
Jans ombud: Men skall det ske inom ramen för en PBU-utredning?
Lena: Ja. Därför då tittar man på barnets. Barnets behov eller hur jag skall uttrycka mig.?
Jans ombud: Du nämnde kort att din kontakt med din mamma inte är särskilt god. Har du någon kontakt med henne?
Lena: Inte för tillfället. Och det är så här, va. Att jag har haft en bra kontakt med min mamma, en relativt bra kontakt med min mamma. Jag tycker så här att. Jag har vid flera tillfällen pratat med mamma om det här. För det här har ju Jan frågat min mamma vid flera tillfällen om hon skulle vilja vara kontaktperson. Och jag har alltid sagt till min mamma. Att det tycker jag inte är lämpligt därför en kontaktperson, tycker jag, måste vara objektiv, stark och erfaren människa. Mamma skall vara mormor. Farmor skall vara farmor. Mormor skall inte vara kontaktperson. Och det var vid ett tillfälle när mamma trots att jag då hade, verkligen pratat med henne och sagt till henne att ''Mamma , det här är inte lämpligt att du skall vara kontaktperson. Och då skriver min mamma i alla fall det här brev där hon intygar att hon vill vara kontaktperson. Och då blev jag besviken. Jag kände mig väldigt sviken av min mamma, så då valde jag att. Då kände jag att om min mamma inte kan liksom stödja mig, så vill jag inte ha någon kontakt med henne.
Jans ombud: Och då straffar du Kalle genom att säga att då får inte Kalle träffa sin mormor.
Lena: Jag tycker inte det är nåt. Jag tycker inte det är att straffa Kalle om min mamma bara skulle komma till mig och be om ursäkt för det hon har gjort så skulle hon jätte gärna få träffa Kalle.
Jans ombud: Men kontentan av det är att Kalle förbjuds träffa sin mormor?
Lena: Ja
Jans ombud: Det är vi överens om, okej!
Lena: Därför att mormor skall vara mormor och inte kontaktperson.
Jans ombud: Hon skall vara den mormor du har bestämt alltså att hon skall vara?
Lena: Ja.
Jans ombud: Sen när det gäller dagis så har ju Jan vid ett flertal tillfällen uttryckt att få komma dit och hälsa på. Och det har du förbjudit.
Lena: Det kan jag säga. Jag har pratat mycket med dagispersonalen och jag har helt deras stöd i det här. Det är så här att dagis är en plats där barnet är där när det inte är med sin mamma eller pappa. Dagis är inte ett ställe där föräldrarna droppar in, utan där man lämnar och hämtar sina barn vid fastställda tider. Och sen största orsaken till är. Dels tycker jag eftersom Jan och Kalle har den relation de har idag. Att den ser ut som den gör och som Jan till och med påstår att Kalle kände inte ens igen Jan på dagis. Jag vill alltså att inför umgängestillfällena så skall Kalle alltså vara förberedd på att han skall träffa pappa. Pappa skall inte bara dyka upp på dagis, för jag tror att det blir förvirrande för Kalle. Det är alltså med Kalles väl i tankarna och med stöd ifrån dagispersonalen som jag tycker det. Däremot har jag ju, jag menar vid upprepade tillfällen och även idag sagt att jag tycker alltså att Jan och Kalle skall ha ett vardagsumgänge också. En kväll i veckan. Och då får Jan en naturlig kontakt med dagis. Den kontakt föräldrar har med dagis. Att man hämtar sitt barn på dagis.
Jans ombud: Jag förstår vad du menar.
Lena: Ja.
Jans ombud: Du har sagt vid något tillfälle att ''Lämna mig och Kalle'' ifred. När uttryckte du dig på det sättet?
Lena: Ja, det var under våren 1996. Av den anledning som jag berättat tidigare. Och med stöd av Eva på familjerätten.
Jans ombud: Ja. Det är möjligt. Det är så att. Om vi tar något helhetsgrepp här så kan man sen konstatera att sen separationen november 1995 fram till idag så har Jan av dig tillåtits träffa Kalle vid ett tillfälle på egen hand. Är vi överens om det?
Lena: Vilken gång menar du då?
Jan: Det var det tillfälle då du blev så arg för att han inte sovit när jag drog Kalle i barnvagnen.
Lena: Ja, det kommer jag ihåg. Det var första gången.
Jans ombud: Då undrar jag naturligtvis Lena om du tycker att du har gjort att man kan begära om att far och son får träffas en gång på egen hand sen separationen?
Lena: Jag tycker så här. Jag tycker att jag har gjort allting som jag har kunnat. Utifrån den situation som har varit som är. Det tycker jag verkligen att jag har gjort.
Jans ombud: Men Jan har ju, vi är väl överens om att, Jan har ju begärt vid ett otal tillfällen under en mycket lång period om han få träffa sin son. Och han har lyckats med det i ett tillfälle och det är du som har bestämt det. Tycker du att det är rimligt om man nu tittar i backspegeln nu? ?
Lena: Ja. Den här situationen är ju så fruktansvärd överhuvudtaget så att det är ju liksom Jans version att det här att det inte har tillåtits. Men det är ju så här att det ser ut som det gör beror ju på situationen. Utifrån den situation som varit och är så tycker jag att gjort allt som jag kunnat.
Jans ombud: För vad?
Lena: För att, ett umgänge. Ja. det tycker jag. Det kan jag säga.
Jans ombud: ditt ombud viskar något till dig. Jag vet inte om. Jag förstår inte. Du tycker att det är fullt tillräckligt att se till att man vid ett tillfälle får träffa sin son?
Lena: Det är ju så här att det här är ju Jans version av det. Att han inte har fått och så vidare. Och jag har ju just berättat om min uppfattning om det hela varför det ser ut som det gör och hur jag har agerat. Och jag svarar igen. Jag tycker, jag säger inte att det är fullt rimligt. Jag säger igen att den här situationen är ingen bar situation utifrån det och det är ingen bra relation mellan far och son. Men det är utifrån. Varför ser det ut så här idag? Jag tycker att med bakgrund av hur det är så har jag gjort allting jag kan.
Jans ombud: Jan har berättat för mig att du i ett mycket tidigt skede vid ett flertal tillfällen av graviditeten upprepade gånger att han aldrig skulle få träffa barnet. Är det så att du kan ha sagt det, eftersom Jan påstår till och med att han har bandat in dem samtalen, så det finns så det är bara att spela upp och lyssna.
Lena: Ja, jag kan säga så här att det stämmer inte. Jag kan säga så här. Jan och jag hade, som ni har förstått många gräl, många bråk, och jag har ju naturligtvis vid nåt tillfälle i bråk sagt så. Att Jan och Kalle inte skall få ses. Men jag vill verkligen säga det att det är orden och inte, jag menar det är handling och inte orden som räknas. Jan har ju vid flera tillfällen sagt att han aldrig skall se Kalle, att han skiter i oss. Att Kalle skall få en turk till pappa. Att du skall bli ensam mamma.
Jans ombud: Jag vill bara att du svarar
Lena: I samarbetssamtal med Aja pratade Jan om att han skulle flytta till Göteborg.
Jans ombud: Lena. Då tror jag bara att det är en fråga till jag skall ta. Ditt ombud har frågat dig när kan en upptrappning av umgänget ske och när kan umgänge ske utan kontaktperson. Då svarar du: Det skall inte finnas en enda misstanke om att Jan inte kan behärska sitt humör: Du skall känna 110% säker att Kalle är i trygga händer. Och du säger också hur skall jag kunna lämna ut mitt barn till honom på egen hand. Är det riktigt det jag säger?
Lena: Ja
Jans ombud: Tack då har jag inga ytterligare frågor.
Ordföranden: Om jag återkommer till de här umgängestillfällena så sker i närvaro av Dick. Jag har förstått att Kalle var trött när han kom hem och det är ju ganska naturligt eftersom han har varit igång ungefär fyra timmar. Men hur reagerar han annars?
Lena: Det kan jag väl svara på samma sätt som jag inte kan svara på att jag inte vet hur han reagerar när Jan avbryter. Det är liksom. Kalle är så liten att man har inte kunnat prata riktigt sådär med honom. Jag vet inte vad som rör sig i hans huvud.
Ordföranden: Men har inte reagerat på något sätt du kunnat märka? Han har varit som vanligt?
Lena: Ja
Jans ombud: En kort kommentar till. Vi skall inte ställa några fler frågor, men så att det inte råder något missförstånd av den delen. Jan har aldrig påstått att under perioden med kontaktperson med i bilden, så ställde ju Iris ett antal frågor till Michael. Men Jan har aldrig påstått eller gjort gällande att Lena skulle motarbetat ett umgänge i det skedet. Alltså under dom här åtta tillfällena när det fanns en kontaktperson med. Jag vill bara klargöra det. Det finns inget påstående om det utan där har det ju fungerat bra.
Lena: Får jag bara säga en sak att, det trodde jag på något sätt framkommit att, men alltså, mitt syfte hela tiden är liksom att skydda Kalle. Att någonstans så fanns det ju med att jag, omständigheterna till att jag vill skydda Kalle beror också på omständigheterna. Jag tycker att de skall vara med.
Iris: Jag ska nog kommentera det här påståendet att
Ordföranden: Vänta, är det under förhöret? Du har ingen fråga till Lena?
Iris: Nej
Ordföranden: Då avslutar vi förhöret
Läs från början
Index