Vittnesförhör med Ann. Socialsektererare på Socialkontoret.

Domaren inleder. Vittnesförhör på Lenas begäran. Det är advokat Iris som inleder.

Iris: Ann, kan du berätta för tingsrätten vad du arbetar med.

Ann: Jag är anställd av socialkontoret som, ja, socialsekreterare och arbetar idag med kontakpersoner, familjehem och adoptioner, faderskapsfrågor, men det är från och med i höst kan man säga, men tidigare var jag familjerrättssekreterare och hade då hand om vårdnads-umgängesmål också. Eller ärenden ska man säga. Vi har gjort lite förändringar i organisationen.

Iris: Hur länge har du arbetat som familjerättsekreterare?

Ann: Jag blev anställd på socialkontoret för tio år sedan. 1986. Nej, det blev fel. Tolv år sedan. Och innan dess har jag arbetat på andra ställen. Jag har arbetat som socialsekreterare sedan 1971.

Iris: Du har erfarenhet av liknande ärende där umgänget är tvistigt?

Ann: Ja, det har jag.

Iris: I vilket sammanhang har du kommit i kontakt med det här ärendet?

Ann: Ja, det här ärendet kom jag i kontakt med i och med att jag fick uppdraget av min chef att göra utredningen på grund av tingsrättens begäran. Och jag skall väl tilläga att innan dess hade jag haft nått eller några telefonsamtal med Lena eftersom någon gång sommaren, hösten 1996.

Iris: Kommer du ihåg varför Lena har sökt kontakt med familjerätten?

Ann: Ja, hon sökte. Nu är det så att jag har inga journalanteckningar från den tiden för att jag får ju många sådana här telefonsamtal och förfrågningar i sådana här ärenden utan, eller i sådana här frågor utan att det blir direkt ärenden och jag började inte föra journalanteckningar förrän vi öppnade det som ett ärende och det här öppnades inte som ärende av mig för att det kom en remiss från tingsrätten. Men jag kommer ihåg att hon ringde och ville ha lite råd och stöd beträffande, dels umgänget och dels ville hon då ha ha hjälp med att sätta ut galler, ekonomiskt bistånd till det här gallret då för köksfönstret. Vad jag minns det som så uttryckte hon en oro och ville ha ett galler för ett fönster som så att säga var tillgängligt ifrån en sån här gång utanför, vad heter det , loftgång.

Iris: Har du något minne av vad hon var rädd för?

Ann: Ja, nu har det ju hänt så hemskt mycket efter så jag, men jag kommer ihåg att hon uttryckte en rädsla för Jan då. Och eftersom jag inte har haft hand om ekonomiskt bistånd så hänvisade jag henne till mottagningsgruppen på Socialkontoret

Iris: Känner du till om hon har fått hjälp eller ?

Ann: Ja. Jag känner till att hon fick hjälp med bistånd.

Iris: Så gallret är uppsatt ?

Ann: Det har jag ingen aning om

Iris: Hur mycket kontakt har du haft med Jan ?

Ann: Jag har försökt att räkna efter här. Vad jag vet är att han har varit på besök hos på Socialkontoret, vad jag kan se i dom här digra journalanteckningarna, vid tre tillfällen hos mig och Agneta. Men dess emellan har det ju varit ett flertal telefonsamtal och kontakt per fax.

Iris: Med Jan ?

Ann: Ja, under utredningstiden.

Iris: Har du några anteckningar eller minnen av innehållet i telefonsamtal eller faxen?

Ann: Jag har ju inte nått minne av något enstaka mer än vad som står i journalen, men det har ju rört saker som handlat om utredningen och umgänget med Kalle.

Iris: Har parterna haft gemensamma samtal?

Ann: Inte hos mig och Agneta som co-handläggare.

Iris: Varför inte?

Ann: Vi brukar ju ha det som regel att parterna träffas gemensamt åtminstone ill att börja med. Men, det var Jan som bestämt motsatte sig gemensamma samtal med Lena.

Iris: Anser ni att det är viktigt med gemensamma samtal speciellt när det är frågan om att få igång ett umgänge med ett sådant litet barn.

Ann: Ja. Det är ju självklart att vi anser det viktigt. Hela lagstiftningen går ju ut på. Att man skall förmå parterna till samarbete och samverkan.

Iris: Kommer du ihåg att Lena vad hon hade för inställning till gemensamma samtal?

Ann: Ja. Hon var i princip positiv till samarbetsamtal även om hon till att börja med uttryckte en viss tveksamhet med tanke på läget. Men hon tackade ja till ett erbjudande.

Iris: Har ni försökt förklara för Jan att det här är viktigt att föräldrarna skall kunna samarbeta och kunna tala med varandra?

Ann: Jag kan inte säga att jag har något bestämt minne av att då och då gjorde vi det men jag är ju säker på att vi har gjort det eftersom det liksom är regel i alla sådana här ärenden att man gör det och det är ju inte så att bara, så att säga. Vi försöker ju att göra ett motivationsarbete för att få gemensamma samtal eller att remittera vidare till familjerådgivningen som vi har på socialkontoret som gör sådana här. Har det som huvuduppgift.

Iris: Har det kommit upp på tal att remittera dem vidare till familjerådgivningen?

Ann: Jasså, jag kan inte säga det till 100% säkerhet, men jag är nästan säker på att vi pratade om det i början. Eller PBU, att vi hade den diskussionen att försöka få dem att samarbeta.

Iris: Har du något minne varför Jan avböjde samarbetssamtal, gemensamma samtal?

Ann: Ja. Han sa att dom hade försökt eller att dom hade redan tidigare varit på ett flertal hos olika personer. Jag tror att han uttryckte fyra stycken. Att det hade gjorts försök och att det inte hade lett någonstans och att han därför inte trodde på att det skulle ge någonting.

Iris: Men det framgår av utredningen att samarbetssamtal hade de endast vid två tillfällen.

Ann: Ja, men det är Jans utsago att uppge olika personer. Samarbetssamtal är ju en definition så att säga, men gemensamma samtal hos flera olika personer.

Iris: Lena har framställt en önskemål till er att ni tar kontakt med en namngiven läkare. Varför har ni inte tagit kontakt med läkaren?

Ann: Ja det beror på att Jan bestämt förnekade att han hade kontakt med en läkare annat än att han vid nåt enstaka tillfälle hade varit hos någon och fått sömntabletter. Och att han ansåg att, ja han motsatte sig bestämt att vi skulle ta någon kontakt i det här fallet.

Iris: Förnekade han att han hade kontakt med psykiatiker eller han bara tillåter er att inte ta kontakt med honom?

Ann: Jag tror aldrig ordet psykiatiker nämdes utan vi pratade om läkare och jag har kollat upp det här med Agneta precis också eftersom hon också var med och att Jan uppgav att han inte hade någon regelbunden kontakt med någon läkare. Och att han ansåg att det var mycket kränkande , integritetskränkande och ta kontakt, underförstått denna läkare. Han motsatte bestämt någon kontakt från vårt håll med läkare

Iris: Du säger att ordet Psykiatiker. Du minns inte det har förekommit men Lena har ju uppgett Psykiatiker, överläkare vid namn till er.

Ann: Ja Lena har gjort det. Fast, ja det här med namnet tror jag kom senare. I början var det tal om en läkare och då möjligtvis en psykiater. Och namnet kom vid ett senare tillfälle.

Iris: Anser du att det här skulle varit viktigt för er bedömning och förslag om ni skulle kunna haft kontakt med den läkare som har träffat Jan?

Ann: Ja, alltså . Vi kan väl säga att vi bedömde det som mycket olustigt att ta kontakt med en läkare mot Jan s bestämda förnekande och att han så bestämt motsatte sig det. Man gör ju allting för att, så att säga, främja samarbetet med båda parterna för att det skall så att säga fungera fortsättningsvis också. Och sen i och med att båda parterna från början ställde sig positiva till att ha en kontaktperson, åtminstone inledningsvis då ansåg vi att det var inte helt nödvändigt att ta den kontakten, med läkare.

Iris: Du säger att båda parter var positiva till kontaktperson. I utredningen står att Jan motsatte sig.

Ann: Ja, fast jag sa inledningsvis och att vi ändå var så pass säkra på att vårt förslag bestämt skulle bli umgänge med kontaktperson.

Iris: Ni var säkra på det?

Ann: Ja, vi var säkra, vi var säker på att vårt förslag skulle utmynna i det så småningom.

Iris: Varför var ni säkra på det?

Ann: Jo, på grund av den djupa konflikten som rådde och det som framkom.

Iris: Men ursäkta mig. Du sa att det kändes olustigt att ta kontakt med läkare som Jan motsatte sig. Det är självklart. Jag skulle nästan tro att ni inte får göra det. Men jag frågade dig om det skulle kunnat vara en viktig kontakt för er ifall Jan skulle ha medgett er när ni tog ställning till, när ni bedömde och tog ställning till vad ni skall föreslå?

Ann: Jag kan väl säga så här att självklart är det bra med upplysningar, men samtidigt, jag vet inte. Lena har ju aldrig framfört att Jan skulle varit våldsam mot Kalle, så att på nåt sätt så. Vi kunde ju ha framfört det i utredningen i så fall, men samtidigt så ansåg ju vi att dom upplysningarna skulle ju så att säga lika kunna komma från att rätten själv kallade in doktorn som vittne. Vi ville på nåt sätt hålla oss utanför den psykiatriska bedömningen.

Iris: Läkaren kan inte höras om inte Jan gör

Ann: Nej, dessutom det. Det är klart att vi kunde ha framställt det till honom men jag är tveksam till att vi hade kunnat fått nåt svar.

Iris: Men alldeles du att ''Vi var så säkra på att det här kommer att utmynna i umgängesrätt i närvaro av kontaktperson''.

Ann: Åtminstone till att börja med. Ja.

Iris: Ni har i utredningen uppmanat Jan och Lena att söka hjälp på PBU. Varför gjorde ni det och varför blev det inte av?

Ann: Med tanke på att deras svårigheter att träffas och samarbeta och , ja Kalles situation så tyckte vi att det var rätt ställe att få hjälp fortsättningsvis, eftersom vi så att säga avslutat vår utredning och kontakt.

Iris: Känner du till om Lenas inställning till att söka hjälp hos PBU?

Ann: Ja, hon var positiv till det.

Iris: Känner du till Jans inställning?

Ann: Jag är nästan 100% säker på att han var negativ

Iris: Trots att PBU har rätt utbildning för att hjälpa föräldrar och speciellt med små barn.

Ann: Vad jag vill minnas så har Jan uttryckt tveksamheter att träffa Lena och samarbeta med henne eftersom han ställer sig mycket skeptisk till att det skulle gå att få igång ett samarbete.

Iris: Jag vill fråga dig som har stor erfarenhet i det här ämnet. Vad anser du om behovet av föräldrarnas förmåga att samarbeta speciellt då barnet är så litet som Kalle. Han är idag två år och åtta månader gammal.

Ann: Förlåt. Nu förstod jag inte frågan.

Iris: Vad anser du om behovet av att föräldrarna ska samarbeta när barnet är så litet?

Ann: Jo, det anser jag givetvis i alla sådan här fall att det är det som är de absolut viktigaste för ett barn. Att föräldrar kan samarbeta. Och lösa, men ändå förmildra konflikterna så mycket som möjligt eftersom barn är oerhört känsliga för sådan här spänningar och konflikter.

Iris: Har du fått någon uppfattning om varför Jan är så negativ att träffa Lena och få hjälp på PBU?

Ann: Om varför? Jag menar, det här har ju vi pratat mycket om, men grunden ligger väl i att det fortfarande ligger en så djup konflikt och vad skall man säga, motsatsen till kärlek om man säger så eller om det hör ihop med. Han vill inte det.

Iris: Till sist vill jag fråga dig. Hur kom ni fram till ert förslag; att umgänget mellan Jan och Kalle ska ske tillsammans med kontaktperson?

Ann: Det var ju så självklart redan från början när vi märkte. ja, svårigheterna att inte ens kunna träffas och dom anklagelser dom riktade mot varandra och konflikten att, att det verkade väldigt omöjligt att det skulle komma igång ett umgänge utan hjälp.

Iris: Av kontaktperson.

Ann: Ja.

Iris: Jag har inga fler frågor.



Domare C: Advokat H varsågod.

Jans Ombud: Tack jag har några frågor. Du berättar här att innan utredningen kommer igång så har du en del kontakter med Lena per telefon. Minns du hur många kontakter det var ungefär? Var det 2, 3, 4 , eller ?

Ann: Jasså, jag.. Det är ett tag sedan och jag har haft några ärenden sedan dess, men jag skulle tro att under fem är det i alla fall. Det kan ha varit 2, 3, 4 eller någonting sådant.

Jans ombud: Någonting sådant.

Ann: Och sedan så att säga hänvisade jag henne till ekonomigruppen istället.

Jans ombud: Minst du hur nära i tiden dom samtalen var?

Ann: Ja, Dom var ju mellan sommaren och det att remissen kom, så det måste ha varit i augusti, september någon gång.

Jans ombud: Relativt nära inpå. Så när du träffar Jan för första gången så har du dom samtalen ganska aktuella då från Lenas sida?

Ann: Ja. Det kan man säga.

Jansombud: Det kan man säga, ja. Minns du vad ni talade om? Jag menar att ni pratar allmänt om umgänge och problemen om umgänge. Vad det någonting annat Lena berättade om Jan?

Ann: Nej. Vad jag minns var att hon berättade att de hade haft mycket kontakt med familjerätten på Västermalm. Och att hon hade flyttat till socialkontoret. Så att hon ville alltså informera att det kommer en fortsättning här. De låg i den här konflikten.

Jans ombud: Och när ni då träffar Jan första gången då...Då har Jan berättat för mig att en stor del av mötet gick ut på att diskutera hurvida, alltså vilka kontakter Jan hade med läkare och så vidare. Är det riktigt? Är det din minnesbild också? Jan beskriver att ungefär 70% av tiden gick åt att pumpa honom på information hurvida han var, hur ska jag uttrycka mig, han var lite halvknäpp.

Ann: Ja. jag vet alltså inte om jag skall läsa upp journalanteckningarna från det tillfället?

Iris: Lena tillåter det

Ann: Förlåt?

Iris: Lena tillåter det

Ann: Lena tillåter det, ja. Det var den 28 i oktober. ''Jan på Socialkontoret. Framkommer bland annat att han och Lena har varit på gemensamma samtal hos fyra olika personer och att han därför inte tror på fortsatta samtal. Han vill träffa sin son och tror att det kan vara bra med en kontaktperson till att börja med eftersom han och Lena bör undvikas att träffas. Hitintills har han bara träffat Kalle när hon varit med. Sista gången han såg sonen var i somras när han var ute och seglade. Han har inget eget ombud på grund av kostnaderna. Han undrar om det är möjligt, okej att åka till dagis och träffa Kalle vilket jag avråder ifrån utan att ha fått moderns tillstånd eftersom hon har enskild vårdnad om sonen. Överenskommer om tid för nytt samtal.''

Så jag har inte antecknat att vi vid det tillfället har pratat så mycket om en läkare, men jag vet att vi har gjort det. Det kanske var vid andra tillfället och där har jag inte nästan skrivit någonting. Så vid nått av tillfällen har det varit prat om det eftersom vi på ett tidigt stadium. Då hade ju vi alltså redan haft ett samanträffande med Lena på kontoret.

Jans ombud: Varför jag frågar om Lena hade informerat dig så att hennes bild av Jan tidigare var en kille som var i behov av psykiatrisk vård eller liknande?

Ann: Det är möjligt att hon hade gjort det.

Jans ombud: Av vad jag förstår på Jan så upplevde han när han när han kom till er så hade ni redan...

Ann: Ja, Då hade vi redan satt igång utredningen och haft ett första samtal med Lena på socialkontoret. Så det hade varit på tal i ett tidigt stadium. Och även i samband med det här med fönstergallret att hon det oroade henne att han skulle ha psykiska problem.

Jans ombud: Och sen träffar ni Lena först och sen kommer Jan upp. Alltså personligen träffat Lena.

Ann: Vi hade samtal med dem samma dag på kontoret, men först Lena.

Jans ombud: Och du berättar att du väldigt tidigt kommit fram till att man behöver kontaktperson. Det är ju naturligt om far och son inte har träffats på ett tag och att det är konflikt mellan föräldrarna

Ann: Och jag tror till och med att det var nämnt i någon skrivelse från Östermalms familjerätt, att de hade varit inne på det tidigt. Och det är inget ovanligt. Vi har ju ett flertal sådana fall just nu.

Jans ombud: Och skälet för er del var att, om jag förstod dig rätt, var att den här djupa konflikten mellan föräldrarna.

Ann: Ja

Jans ombud: Det kan man säga?

Ann: Ja, och sen måste jag ju säga att man blir ju givetvis påverkad av en sån uppgift att en människa skulle vara psykiskt sjuk och då delvis farlig, att man ändå har det i åtanke utan att veta eller kunna bevisa. Man tar ju inga risker när det gäller små barn.

Jans ombud: Jag förstår och det var dit jag vill komma. Den bilden hade ni redan när ni träffade Jan då, eller den här informationen från Lena?

Ann: Ja. Det stämmer.

Jans ombud: Du. Med kontaktpersoner. Hade ni någon uppfattning hur många gånger som kunde vara lämpligt under en inskolningsperiod med kontaktperson innan man går vidare till ett mer vanligt umgänge. Och du förstår vad jag menar när jag säger vanligt, sedvanligt umgänge? Hade ni diskuterat det. Hade ni funderat i dom banorna på något sätt?

Ann: Man kan ju inte bestämma det i förtid. Man får ju se hur det utfaller, hur det går.

Jans ombud: Har du hört någonting vad som har hänt?

Ann: Nu har ju jag varit sjukskriven ett tag. Jag har bara andrahandsuppgifter på det.

Jans ombud: Om man säger så här. Om det fungerar bra vid fem tillfällen med kontaktperson, kontakt mellan far och son. Vad kan man tänka sig

Ann: Det går inte att säga nått generellt.

Jans ombud: Nej. Men kan vi få någon uppfattning om vad du har för tid? Ni har ju skrivit tills vidare. Det är ju så väldigt allmänt. Det kan ju uppfattas från ett par tre gånger och om det är bra så går man vidare eller 25 gånger.

Ann: Det finns exempel på det också. Från ett par gånger upp till i många år. Det är ju när det flyter smidigt och alla känner sig lugna och barnet mår bra, så att säga, att ...

Jans ombud: Men ni hade ingen sån bedömning?

Ann: Nej.

Jans ombud: Det gjorde ni inte?

Ann: Nej, det gjorde vi inte. Eftersom vi hade föreslagit PBU-kontakt så tyckte vi att det var viktigt att se hur det utvecklade sig.

Jans ombud: För att se hur det utvecklade sig?

Ann: Ja

Jans ombud: Tack. Då har jag inga fler frågor.

Läs från början
Index