|
Högsta Domstolen
Mål nr T xxxx/xxx förnamn efternamn . / . förnamn efternamn Till att fullfölja ansökan om revision för jag anföra följande: Den övergripande dispensgrunden består i att Herr F behandlats som objekt i en häxprocess med flertalet från 1600-talets häxprocesser välkända karaktäristika så att rättstillämpningen som sådan bör avvisas och förbjudas även för framtiden. Rättstillämpningen avviker i så hög grad från etablerade juridiska metodläror och hävdvunna rättsliga principer att det är svårt att inordna dispensgrunderna under rättegångsbalken eller ens vår rättsordning. Kort uttryckt innebär domarna brott mot konstitutionens krav om saklighet liksom en otillåten avvikelse från domareden däri att domarna överlämnat domsmakten till domstolen utomstående utan att utöva en rättslig kontroll över dem eller ens försöka detta.. Vidare föreligger kränkning av art 6 i Europakonventionen till skydd för mänskliga rättigheter samt med all sannolikhet även av art 8, däri att Herr F ej tillförsäkrats en opartisk rättegång och ej heller av oavhängiga domstolar som varit uppbundna till en otillåten fientlig inställning mot den ena parten samt att barnet ej tillförsäkrats skydd gentemot en förälder med stora bristfälligheter som vårdnadshavare art. 8. Hovrättens domskäl är så kortfattade att det ej går att följa domstolens analys och värderingar av målets fakta trots att Herr F till hovrätten införde ny bevisning om yttringarna av Fru L mentala ohälsa av psykologen Lillian Gottfarb betecknad som borderlinepsykos samt över moderns träning av sonen till att framföra falska beskyllningar om brott från faderns sida gentemot honom, nödgas jag lämna en utförligare faktaredogörelse över domstolarnas rättstillämpning i målet med anspelning på häxprocesstekniken som sådan samt i förekommande fall även åberopa specifika dispensgrunder enligt rättegångsbalken utöver bevisföringens otillåtna modell. Incestgeschäftet och den modebetonade häxprocessens historik. Vid sextonhundratalets häxprocesser användes barnvittnesmålen som exklusiva bevis för att den angripna kvinnan var en häxa. I dag vet man att barnen som vittnen ljög till hund-ra procent. Icke en enda uppgift från barnen var sann. I den moderna häxprocessen som i Sverige debuterade hösten 1982 till våren 1983 ut-nyttjas också barnen som bevis mot den utpekade häxan - så gott som alltid barna-fadern eller någon annan man i barnets omedelbara närhet d v s i familjen. Vid sextonhundratalets häxprocesser tolkades barnvittnesmålen av prästerna i samarbete med bödeln. Domaren minimerade sin roll i rättegången till att som enkel addition summera de tecken på anfäktelse och häxeri som prästen tillsammans med bödeln erbjöd domstolen. På den tiden hade religionen ett starkt grepp om människorna och i betydande utsträckning skrämde och hotade prästerna med djävulen och om vad som kunde ske i helvetet. I vår tids häxprocesser har psykologin som en slags politisk surrogatreligion övertagit den kristna religionens tidigare roll. Det nya prästerskapet "psykologerna och med dem förbundna yrkeskategorier" framträder med anspråk på att ensamma kunna tolka barnens beskyllningar och för att verifiera trovärdigheten d v s tecknen i barnvittnesmålen. Förbluffande enkelt sätts domstolen ur spel så till vida att domarna icke gör en självständig värdering och analys av barnens beskyllningar (ofta felaktigt betecknade som barnets berättelse) utan godtar mestadels rakt av vad psykologen må anföra. Detta är i princip lika förödande för rättssäkerheten som under 1600-talets häxprocesser och har lett till att många oskyldiga döms till långa fängelsestraff eller den "lindrigare" varianten att de momentant inte får träffa sina barn med risker att förlora kontakten med dem för all framtid. Många fäder har därigenom fått sina liv förstörda, utslagits från familjelivet och närheten till barnen och efter ekonomiskt ruinerande processer fått mentala skador efter långvariga och grovt kränkande rättegångar. Flera föreningar har bildats runt om i Sverige för att förena de oskyldig dömda när det gäller beskyllningar om sexualbrott. Den kanske mest kvalificerade av dessa föreningar är AFAF (Aktionsgruppen För Falskt Anklagade Fäder) i vilken flertalet medlemmar är akademiker som oskyldiga blivit anklagade eller häktade, alternativ dömda för sexuella övergrepp mot barn eller åtminstone fördömda som fäder på grund av sådana beskyll-ningar. Jag hänvisar till den i hovrätten åberopade utredning som AFAF gjort för att kasta ljus över "Det Svenska systemfelet avseende falska incestanklagelser" där tillvägagångssättet för denna häxprocessföring beskrivs i betydelsefulla enskildheter. I någon mån framgår även däri att det avgörande systemfelet består i att domarna ej fullföljer sin skyldighet i att kritiskt och noggrant granska bevisningen Incestgeschäftet i Sverige är en produkt av en selektiv och ihållande mediapropaganda med omfattande och upprepade kampanjer i bl a tidningarna över hur vanliga sexuella övergrepp på små barn var, inte minst inom familjen och att till synes skötsamma, hyggliga familjefäder mycket väl kunde vara potentiella förövare av sexualbrott mot sina barn. I propagandan för dessa okända brott talades om att mörkertalen var oerhörda. Amerikanska anatomiska dockor importerades - det producerades pjäser, sånger och även filmer för att redovisa detta nya synsätt och bevisföring för ett s k tabubelagt brott. Fackfolk som socionomer, psykologer och andra intressenter reste till USA för att snabbt förvandlas till experter på den nya bevisföringen som vilade på synsättet att barnet skulle separeras från den utpekade förövaren medan psykologer eller motsvarande yrkeskategorier skulle vara de exklusiva uttolkarna av barnens påstådda beskyllningar erkannerligen trovärdigheten däri som enda men starkt övertygande bevis. I USA hade det gått så långt så att psykologerna redan på 1970-talet skröt med att de hade övertagit makten i domstolarna ("Taken over the court-rooms"). Jag hänvisar vidare till en redogörelse i Svensk Juristtidning 1995 sidan 563-578 enligt vilken de båda forskarna (docent respektive doktorand) Margareta Hallberg och Eva Marie Rigné visar hur osäker och problematisk expertkunskapen är ifråga om sexuella övergrepp på barn. De betonar hur ämnet sexuella övergrepp mot barn förmått journalister till aktivister som propagerar för vissa uppfattningar om utbredning och förekomst av sexuell barnmisshandel. Ämnet fördes in i den allmänna debatten som tog sin egentliga början 1983 och det förekom tydliga "toppar" i publikationsmönstret under 1985-86. Vid en datasökning framkom 67 träffar i tre av Stockholmstidningarna och Psykolog-tidningen under 1980-talet (undertecknads anmärkning: av naturliga skäl omnämns ej här det stora incestutbudet i televisionens underhålls- och debattprogram, i filmer och teaterpjäser m m.) Det var journalisterna som var pådrivande som en slags aktivister. Psykologin som kunskaps- och kompetensområde tilldrog sig en betydande roll för synen på sexuella övergrepp. Med exempel från amerikanska studier framfördes argumenten att de nya kunskaperna om övergreppen bara var "toppen på ett isberg" och de kliniska psykologerna manade till en misstänksam hållning gentemot föräldrarna och andra vuxna för att tidigt kunna slå larm. Toppen-på-isberget visade sig effektivt för att väcka medieintresset. Även inom rättsväsendet började individer framträda som tar på sig en aktivistroll och för fram anspråk som inte sällan kan spåras tillbaka till den omstridda barnpsykologiska kun-skapen. Till de båda forskarnas beskrivna redogörelse härovan bör även nämnas incestgeschäftets politiska genomslagskraft. De politiska partiernas kvinnoförbund som var på väg att avvecklas som obehövliga markeringar av negativ värdeladdning fick förnyad aktualitet genom att indragas i en nyväckt könskamp vari mannen sågs mindre som medmänniska och partner till kvinnan än som en best d v s den manliga motsvarigheten till en häxa. De manliga politikerna blev snabbt engagerade i feministrörelsen utan att ens våga bekämpa dess politiskt totalitära grundinställning med dennas egentliga hot mot familjen och förödande angrepp på rättssäkerheten som sådan. Inför dessa propagandaanslag stagade av de "nya kunskaperna" och det politska uniforma gensvaret hade domstolarna d v s domarna som individer just inga möjligheter att stå upp för rättssäkerheten och skydda oskyldigt utpekade - tvärtom. I en rättegång vid Södra Roslagens Tingsrätt 1982 introducerades den amerikanska häx-processen i vårt rättsystem - varför 1900-talets häxprocesser snart kan anses ha ett makabert tjuguårsjubileum med förödande konsekvenser för många människor. Så gott som dagligen möter tidningsartiklar om oskyldiga som suttit häktade i många månader falskt anklagade för sexualbrott de ej har begått medan andra beviljats resning. Säkerligen en ringa del i ett stort mörkertal. I den nyssnämnda rättegången meddelade Södra Roslagens Tingsrätt dom den 12 november 1982 , DT1053. Till huvudförhandlingen vid tingsrätten infann sig ett tv- team, radioreportrar samt ett antal journalister vilka alla skulle förevisas de nya kunskaperna om incestens stora spridning. Den som skulle gå i god för dessa nya kunskaper var dr Christina Citron, Farsta PBU som i dag driver samma teckentydning i häxprocessen mot Herr F, vilken i korthet kan uttryckas med att i pricncip allt eller med andra ord vad som helst är eller kan tolkas till ett tecken d v s indicium på att sexualbrott förövats mot det undersökta barnet. Gentemot en sådan bevisföring har den utpekade i dag nästan lika små möjligheter att freda sig som 1600- talets häxor. Genom sekretessbeslut utestängdes massmedian från det ovannämnda målets huvudförhandling. Tingsrätten som ännu inte varit utsatt för obehörig påverkan om den nya bevisföringsmodellen ställde sig ytterst tveksam till de nya kunskaperna. Tingsrätten konstaterade att: "enligt tingsrättens bedömning uppvisar PBU-utredningen sådana väsentliga brister att denna utredning ej kan läggas till grund för antagandet att (den utpekade) skulle ha gjort sig skyldig till det av modern framförda påståendet om otillbörligt beteende mot (barnet)." Vidare konstaterade tingsrätten att "i psykologen Billings utlåtande uttalas att man vid bedömning av (barnets) utsagor inte kan bortse ifrån suggestioner, ledfrågor, övertolkningar och felciteringar förekommit. Billing har även framhållit att moderns påståenden om vad barnets skulle ha berättat i stor utsträckning är rena konstruktioner och ej står i överensstämmelse med ett barns kapacitet i den åldern (barnet) då befann sig.(anm. tre år och en månad). Tingsrätten anförde vidare: "Psykologen Hellis Sylwan har emellertid förklarat att hennes slutsatser huvudsakligen bygger på vad (barnet) spontant uttryckt i lekar, teckningar, fantasier, kroppshållning och minspel. Psykiatern Christina Citron som också hörts som sakkunnig i målet har uttalat att hennes slutsatser enbart grundas på vad modern uppgett. Samt att de anser att terapeutiskt samarbete med fadern inte var meningsfullt förrän han tillstått vad han gjort?. Efter vissa övergångsperioder tillerkändes fadern oinskränkt och obevakad umgänge med dottern av en enhällig tingsrätt. Svea Hovrätt (avd.8) meddelade dom i målet den 16 maj 1983 i (mål T932/82). Under den gångna halvårsperioden hade uppenbarligen lobbyverksamheten från incestgeschäftets drivkrafter främst feministrörelsen varit framgångsrik i hovrätten. Majoriteten i hovrätten, ordföranden, (lagmannen) och två nämndemän fastställde tingsrättens dom. Minoriteten uttalade att: "utredningen i målet visar inte att (fadern) betett sig sexuellt otillbörligt gentemot (dottern) men gör det inte heller så osannolikt att möjligheten kan lämnas utan avseende (anm. poängen med blotta beskyllningar) Därmed nödgas man enligt vår mening lägga antagandet att sådant beteende förekommit till grund för avgörandet. De sakkunniga synes i allt väsentligt ha samma uppfattning vad gäller betydelsen för vårdnads- och umgängesrättsfrågor av ett otillbörligt sexuellt beteende gentemot ett litet barn i (aktuell) ålder från fadern sida. Den kan sammanfattas på följ-ande sätt. Fadern bör skiljas från barnet och inte tillåtas träffa det. Främsta skälet härtill är risken för ett upprepande. Endast om och när denna risk kan uteslutas bör därför fadern få rätt till umgänge med barnet. Någon annan utväg står därvid knappast till buds än att fadern berättar vad han gjort och lovar att inte göra om det. Fadern torde i allmänhet behöva hjälp i form av samtalsterapi med att genomföra detta. Övrig utredning ger knappast någon vägledning i frågan om risk av angivet slag kan antas föreligga. I allt fall saknas underlag för det motsatta antagandet. Man måste således räkna med en sådan risk. Ehuru andra skäl till ändring av tingsrättens dom ej föreligger, föranleder detta att (fadern) ej för närvarande kan få rätt till umgänge med (dottern) och inte heller med (andra dottern, två år yngre)." Vad som inträffat är att lobbyister funnit sympatisörer och aktivister i hovrätten och som det senare visat sig även i högsta domstolen. Som tillmötesgående till trendiga nymodig-heter - till och med insmusslade i lönndom - offras erkända rättssäkerhetskriterier till förmån för en enfaldig förkunnelse och med uppoffrande även av barnets välfärd. Denna egenartade upprinnelse i smyg av en slags rättskälla utspreds snabbt i hela domarkåren med tragiska följder för oskyldiga. De som under 20-årsperioden fått sina liv spolierade av häxprocesser kan uppgå till tusentals i brottmålen, vårdnasmålen och målen om sam-hällsvård av barn. Domarnas beskedliga uppslutning till häxprocesserna är en god illustration av H C Anderssens saga om Kejsaren nya kläder för att nu uttrycka saken milt. Enfalden i de sakkunnigas förkunnelse är iögonfallande liksom deras intresse för geschäftets ekonomi. Barnet som inte underkastats något så kallat traumatiskt skall behandlas, även oskyldigt utpekade också de skall behandlas av samma eller kollegiala psykologer. Det infantila i de sakkunnigas förkunnelser framträder i att om sexualförbrytaren erkänner och ber om ursäkt så är han lämpad att träffa sitt barn. I okunskapen eller enfalden förnekar de nya kunskaperna att människan är ett däggdjur, underkastad med varierande styrkegrad uttalade drifter även de sexuella. I stället förevisas människan som en slags produkt av psykologiska interventioner eller att hittills ha undkommit sådana. Det torde höra till en domarens kunskaper att inse att ett sexuellt övergrepp domineras av sexuella yttringar liksom att sexuella avvikelser av många skilda schatteringar mestadels präglar individen så till den grad att man inta kan prata bort avvikelsen med aldrig så avancerade "terapier". Självfallet ska en far som har så stark och pervers driftsinriktning mot andras eller egna barn att han ej kan hejda eller kontrollera dessa inte få minsta chans att vara ensam med barnet - oberoende av om han ber om förlåtelse eller ej. Han är en potentiell men mycket stor fara för barnen. Jag hänvisar till artikel i Dagens Nyheter (lördag 13 april 2002) enligt vilken som sensationell nyhet den egentligen banala självklarheten förkunnas att:" Sexbegär styr ofta förövaren" I en doktorsavhandling av psykologen, Inga Tidefors Andersson framkommer att: "De tjugo män som dömds för sexualbrott och som avtjänar sina straff på Skogomeanstalten utanför Göteborg beskriver i intervjuerna om sexuell upphetsning, och att de försöker stimulera barnen sexuellt och att de genomför fullbordade, kompletta samlag. Övergreppet framstår som en sexuell handling i högre grad än vi tidigare trott." Incestgeschäftets "nya kunskaper" har verkligen missat det avgörande att det är sexualbegäret som styr förövaren. Detta i sin tur medför att det knappast föreligger några bevissvårigheter. I vart fall förelåg de icke före den amerikanska psykologundersökning-ens införlivande med rättegångarna i Sverige. Dessa omständigheter borde rimligen stoppa alla ansatser till häxprocesser gentemot de oskyldigt och falskeligen beskyllda och istället rikta uppmärksamheten mot den som ställer sig bakom och framhärdar i sådana beskyllningar. Även motivbilden måste alltid tillmätas betydelse. Bevisproblemen uppstår i allt väsentligt vid strävandena att överbevisa en oskyldigt anklagad. För att återkoppla till aktuella dispensgrunder påpekas att inte ens Fru L har anklagat Herr F för sexuella avvikelser eller för att vara homosexuell eller pedofil eller bådadera. Fru L envetna, fixering vid egentligen egna och naiva beskyllningar utan ens antydan till sexuella inslag är ett starkt belägg för att hon icke kan anförtros vårdnaden om sonen och röjer hård fixering till sjuka sexuella fantasier, något som för övrigt dr Gunnar H och psykologen Lillian G verifierade eller med andra ord diagnostiserade. 1. Häxprocessen mot Herr F Det i sig märkliga inträffar att Herr F betraktas icke som häxa, icke som sexualförbryt-are men behandlas samtidigt som en sådan, framförallt där i att han ej förtjänar att ställas under principen - likhet inför lagen. Denna omständighet åberopas även som specifik dispensgrund. Genom att gemensam vårdnad blivit den obligatoriska lösningen även i de fall den andre föräldern motsätter sig en sådan lösning borde likställigheten för föräldrarna när det gäller vårdnadsanspråken leda till att en far i dagens rättegångar borde ha större utsikt till gemensam vårdnad än i rättegångar som skedde enligt lagstiftning förre 1998. Fru L framstår som en dålig mor och en förälder som lämpligen ej ensam kan anförtros vårdnaden om barn. I utredningen enligt § 50 Socialtjänstlagen vilken avslutades 199x framkommer att Fru L på grund av "relationsproblem med sin mor var under tonåren placerad vid olika institutioner och i familjehem samt vidare att hon i läkarutlåtanden uppgivit att hon inte kunnat arbeta på grund av hälsoproblem sedan 1988." Icke heller därefter har hon arbetat utan varit ett stort problem för hälsovården och sin omgivning. Hon har som 36-åring i princip aldrig förvärvsarbetat, aldrig presterat någonting - utöver att ställa till problem. I hovrätten påstod hon att hon studerade xxxxx de senast tre åren och fått 60 poäng. Enligt kontroll framkommer att hon förvärvat 2x 5 poäng vid xxxx, bil 2. Gentemot barnets fader har hon ihärdigt ägnat sig åt att få fast honom med stöd av och av typiskt falska sexualbrottsanklagelser samt senast olaga hot. Sexualbrottsanklagelsen bottnade initialt i Fru Ls tolkningar av hur sonen suger på fingrarna och senare på enstaka ord av sonen vid samtal med henne, upprepade i syfte att förmå pojken att till utomstående förståsigpåare vidareföra dessa enstaka ord eller till och med meningar som skulle förverkliga hennes målsättning att ensam få kontroll över barnet. Hon har kommit i bråk med grannarna och vållat sonen svårigheter bl. a. genom att opåkallat få sonen till upprepade polisförhör, upprepade opåkallade läkarundersökningar av både anal och könsorgan vid två tillfällen samt upprepade samtal med psykiater och psykologer. Hon framträder således som i princip ett enda stort problem. Om man jämför detta med fadern, så har han studerat i flera år varav några år på universitetet. Han är välutbildad som xxxx. Han har arbetat i flera år och i olika länder och arbetar nu med xxxx inom avancerade tekniska framtidslösningar på xxx. Fadern har flera olika intressen inom utveckling av framtida teknik inte bara inom xxxx. Dessa intressen vill han kunna väcka och utveckla hos sin son. Han önskar även kunna medverka och vara engagerad i sonens framtida utbildning, utveckling och karriär samt icke minst hans trygghet över huvud. Om fadern nu inte ska behandlas som en i förväg fördömd häxa borde redan beskrivna omständigheter i skillnaden mellan föräldrarnas sociala inriktning, prestationer och moderns sociala tillkortakommande och däri visad oförmåga att skapa trygghet för ett barn oberoende om detta är ett uttryck för hennes psykiska ohälsa eller ej avgöra vårdnadstvisten till fördel för fadern. 2. En egendomlig komplikation i målet är socialsekreteraren Monica Söderströms ihärdiga kamp för både incestgeschäftet som vapen i vårdnadstvisten och för modern som vårdnadshavare. a) Tyvärr är det vanligt att socialsekreterare som anförtros att medverka vid vårdnadsutredningar ofta tar parti för den ena parten - mera sällan för fadern. I detta fall har Monica Söderström drivit målet som en egen personlig rättegång påfallande likgiltig för pojkens välfärd och framtid. b) Av Tingsrättens dom framgår att Monica Söderström som handlagt den socialutredning som startades strax efter pojkens födelse och som avslutades i maj 1998 skulle det inledningsvis som fanns oro över Fru Ls hälsotillstånd. Men att de omsorgs-brister som tidigare uppvisades av Fru L inte längre föreligger och att Fru L nu har förmåga att ta hand om pojken. Detta är inte sant. c) Av Monica Söderströms brev daterat den 6 februari 19xx, framgår att hon var mycket missnöjd med det barnspsykiatriska teamets undersökning vid barn & ungdomspsykiatriska kliniken vid Karolinska Sjukhuset. Exempelvis efterlyser hon konkreta exempel på att Fru L var orolig och ångestfylld och hur pojken känner av och påverkas av detta och att Fru L skulle behövda hjälp. d) I sitt svar den 15 februari framhåller dr. Åsa Lundberg och cheföverläkaren Göran Bodegård att: "tyvärr har remitterande instans (förmodligen Monica Söderström) inte givit oss möjlighet att hjälpa modern i sin oro genom att inleda en psykiatrisk kontakt för stöttning och ställningstaganden till eventuell behandling ".-"Intensiteten i moderns ångest och osäkerhet och känslan av att på ett negativ sätt skärskådas har varit påtaglig för oss på avdelningen. Att andra i moderns omgivning inklusive oss också känner av och påverkas av detta är klart. Det förordas att mor och barn skall vara tillsammans på ett behandlingshem eller dylik för att återfå kroppslig och själslig styrka.? Dr Gunnar Höst framhöll i hovrätten bl a att den psykiatriker som konsulterades när modern ännu var kvar på BB, där hon visat sig aggressiv och misstänksam mot det mesta, fann att hon var psykiskt sjuk och saknade sjukdomsinsikt. Någon förnyad psykiatrisk bedömning har inte gjorts sedan BUP- kliniken angav sitt yttrande, och ingenting talar för att hon blivit mindre misstänksam eller uppnått sjukdomsinsikt. Han hänvisade även till tingsrättens dom. e) Barnpsykologen Lillian Gottfarb berättade för hovrätten om hur hon förgäves försökt få kontakt med Monica Söderström både via telefon och ett flertal brev för att få henne att förstå hur viktigt det var att Herr F och pojken fick träffas och återfå kontakten. f) I ett åberopat brev av henne till Monica Söderström daterat den 19 december 2000 påpekar hon hur Fru L gör en stor sak av att Herr F hjälpte sonen att kissa vid ett toilett-besök, och hur modern senare tar pojken till ett ytterligare onödigt läkarbesök. Det är fullständigt absurt att detta ska fortgå då det måste vara till skada för pojken som är tvungen att följa med modern till dessa så ofta förekommande onödiga läkarundersök-ningar. g) Lillian Gottfarb fortsätter i sitt intyg till Monica Söderström: "men det är allt mer uppenbart att Fru L har paranoida vanförställningar gentemot Herr F och att hon lider av onormala sexuella fantasier som hon projicerar på Herr F och pojken". h) Monica Söderström tar inte minsta intryck av Lillan Gottfarbs intyg. När det av Stockholms Tingsrätt från PBU begärda yttrandet föreligger i juli 2000 vilket inte ger stöd för Söderströms partitagande ordnar hon själv ytterligare fortsatt psykolog-utredning nu hos PBU. i) Mängden av umgängessabotage även efter tingsrättens dom tvingade Herr F att vända sig till Länsrätten för att begära verkställighet av tingsrättens dom. Länsrätten beslöt att vitesbelägga Fru L med 3000 tusen kronor för varje umgängestillfälle och beslutade samtidigt att Herr F själv ska stå för egna rättegångskostnader. Orsaken till detta anges i domen daterad xxx: "att Fru L blivit uppmanad av social-tjänsten (Monica Söderström) att inte lämna ut pojken för umgänge till Herr F". Monica Söderström opererar alltså som överordnad även för domstolarna. j) Monica Söderström har även såsom det framgår av Länsrättens verkställighetsmål meddelat via ett telefonsamtal med den av Länsrätten förordnade medlaren uttalat att: "de inom förvaltningen diskuterar ett eventuellt omhändertagande av pojken om verkställighet medges". Monica Söderström hotar här alltså Länsrätten med att om man inte följer hennes ordergivning så kommer barnet att omhändertas med troligen påföljande direkta förbud för fadern att träffa sin son enligt vad som kan bestämmas med stöd av LVU. k) I en av Monica Söderströms skrivelse direkt till hovrätten (och i samband med nya serier av falska anklagelser mot fadern nu avseende hot om mord gentemot sonen), framgår att hon "gjort bedömningen att det inte ska vara något umgänge mellan far och son den då aktuella helgen". D v s en bedömning som åter underkänner domstolens dom. l) Monica Söderström vidhåller senare enligt Hovrätten -att umgänge mellan far och son inte ska ske så länge polisutredning i anledning av hennes egna nya polisanmälningar pågår. Det bör nämnas att det är också Monica Söderström som undertecknat den polisanmälan som ingavs den xx:e mars xxxx synbarligen tillkommen för att i likhet med tidigare polisanmälan få huvudförhandlingen i målet uppskjuten på oviss tid.. Uppenbarligen tar Monica Söderström ej intryck av alla föregående polisutredningar, åklagarbeslut om att nedlägga förundersökningar, domstols beslut, domstols domar samt flera läkarundersökningar vilka alla visade att Fru Ls uppgifter var ingenting annat än falska, ignorerar psykologen Lillian Gottfarbs kraftfulla varningar och tidigare läkarutredningar om Fru Ls mentala ohälsa. Att Monica Söderström så ihärdigt ger företräde till egna viljeyttringar är ett flagrant maktmissbruk därtill i strid med en mängd fakta till allvarligt förfång för en enskild, vuxen individ med risker att även skada ett barn måste innebära att hennes kraftfulla partitagande innebär ett allvarligt tjänstefel. Därtill av sådan art att hennes förfarande måste vara resningsgrundande brott i detta mål. Tingsrätten fann sig troligen förd bakom ljuset utan att inse hennes brottlighet med avseende på rättegången. Hovrätten däremot fick en ingående redogörelse över Monica Söderströms maktmissbruk och däri grundat tjänstefel jämte ytterligare bevisning därom men tycks finna detta så ovidkommande för vårdnadstvisten att hennes förfarande med avseende på rättegången med dess framgångsrika målsättning att manipulera domstolarna - ej ens berörs. Hovrättens ställningstagande torde innebära grund för resning såväl på grund av Monica Söderströms brottsliga förfarande som med avseende på hovrättens undanskymmande därav ( RB 58:1 punkt 1 och 4.). I vart fall föreligger grovt förbiseende ägnat att menligt påverka målets utgång. 3) Hur sjuk är Fru L och var går gränserna för att väga in kronisk mental ohälsa när den alternativa vårdnadshavaren ej belastas av sådana sjukdomar. Genom ett flertal nya vittnesmål i hovrätten av Fru Ls grannar förstärktes bevisningen i fråga om denna dipensgrundande frågeställning såväl vid valet av enskild vårdnad som alternativet med gemensam vårdnad. Fru Ls mentala sjukdom bestyrktes genom hennes beteende mot dem och mot pojken förenat med betonande av det från tingsrättens akt föreliggande materialet om hennes mentala ohälsa endast delvis åberopat i tingsrätten sammanställt med bestämda uttalanden av barnpsykiatrikern Gunnar Höst och barnpsykologen Lillian Gottfarb. Det är således en sanning med långtgående modifikationer när hovrätten påstår att parterna i huvudsak utvecklat sin talan på samma sätt som i tingsrätten. Därmed undviker hovrätten att överväga Fru Ls ohälsa och dess betydelse för vårdnadsfrågan trots att den frågan var den mest betydelsefulla i hovrättsrättegången och faktiskt avgörande för den oro för sonen som dikterat faderns vårdnadsanspråk. Fru L är trots att hon är till synes fysiskt frisk förtidspensionerad eller uppbär sjukbidrag och har i allt väsentligt aldrig förvärvsarbetat. Hon är berättigad till färdtjänstresor. Hon isolerar sonen från hans naturliga omgivning. Hennes isolering framkommer även tydligt fram i målet däri att det är socialsekreteraren Monica Söderström som stöd till henne, givit Vasa PBU i uppdrag att stödja henne. De initiala beskyllningarna om sexualbrott härrörde från hennes egna fantasier och tolkningar av hur lille pojken sög på sina fingrar. Detta har hon senare omvandlat till sexuella övergrepp vilka senare har lett till sexuella fixeringar enligt hennes egen personliga diagnos på i stort sett samma egendomliga sätt som hon självdiagnostiserat den elöverkänslighet och senare även amalgamallergi hon lider av. En överläkare och en barnpsykolog har var för sig kunnat konstatera Fru Ls oförmåga att kunna skilja mellan fantasi och verklighet. a) Överläkaren och barnpsykiatern Gunnar Höst som ingående studerat samtliga handlingar i målet samt sammanträffat Herr F vid flera tillfällen - har funnit det ytterst anmärkningsvärt att i målet förts in en skendiskussion om sexuella övergrepp utan substans därför, vilket varit huvudorsaken till att avleda uppmärksamheten från den egentliga frågan nämligen moderns omsorgsförmåga - därvid var det knappast tal om att komplettera föräldraskapet utan att snarare kompensera, d v s ersätta detsamma. Dr Gunnar Höst har vidare funnit att Fru Ls bristande tillit till alla i hennes omgivning är så allvarliga och nedbrytande för pojken att dessa utgör e! tt hot för sonens framtid. pojkens uppväxt i den nuvarande situationen leder till att han kommer och skrämmas om vuxnas och deras beteende. Dr Gunnar Höst har inte alls funnit några förändringar i Fru Ls misstro till omgivningen. Dessa pågår precis som förr det vill säga såsom de visades vid Karolinska sjukhusets utredning 1996. b) En av Sveriges mest erfarna barnpsykologer känd för sin integritet, Lillian Gottfarb har träffat Herr F vid ett flertal tillfällen. Hon har träffat Fru L vid ett antal tillfälle men också träffat pojken tillsammans med fadern. Lillian Gottfarb har därför kunnat ge följande diagnos om Fru L: "Fru L är en mycket komplicerad person med egna svårartade problem. Fru L lider av border-linestörning vilken leder till elakartade fobier samt dålig social kontroll. Framförallt bristande förmåga att skilja mellan verkligheten och fantasi." c) Enligt tingsrättens mening "ter sig Fru Ls agerande ( först polisanmälan om sexuella övergrepp och därpå acceptera ett nästan veckolångt umgänge) som så irrationella och verklighetsfrämmande att det finns grundad anledning att ifrågasätta om hennes berättelser angående övergreppen stämmer överens med verkligheten". d) Mera allmänt kan man beskriva Fru Ls svårigheter och symtom som en person som inte lyckats prestera någonting - annat än besvär och problem för sin omgivning En människa med en borderlinepersonlighetsstörning isolerar ofta sig själv och är därmed socialt handikappad. Att Fru L isolerar sig och framförallt pojken från omgivning är visar hur utsatt pojken är. Fru L har uppträtt aggressivt mot grannarna, inte kunnat vare sig behärska eller kontrollera sig och vållat stora bekymmer för framförallt pojken. Detta har bekräftats både av överläkaren Gunnar Höst samt psykologen Lillian Gottfarb. Enligt båda dessa experter växer Fru Ls oro att tappa kontrollen över sonen allt mer ju större pojken blir med åtföljande risker för excesser från henne. För att finna effektiva former för kontrolldriften tar personer med borderline-personlighetsstörning till även elakartade metoder. Fru Ls åtskilliga falska polisanmälningar samt falska incestanklagelser syftar till att få bort fadern ur sonens liv för all framtid. Fru L hindrade pojken från att gå i skolan i flera månader, isolerad i hemmet så han missade mer än halva höstterminen. Sedan fadern påpekat detta blev sonen plötslig mera närvarande i skolan vårterminen. Detta visar att hans påtalade astmatiska besvär ej var orsaken till hans isolering i hemmet. Lillian Gottfarb berättade: "Fru L ser fadern som ett hot och konkurrent till henne om sonen." e) Brottsbeskyllningarna, incestanklagelserna liksom de olaga hoten samt ett flertal andra anklagelser som Fru L förmedlat genom inlärning av sonen är enligt bedömningen av dr Gunnar Höst och psykologen Lilian Gottfarb ett typiska uttryck för Fru Ls psykiska sjukdom. f) Flera av Fru Ls polisanmälningar inkom nära förestående huvudförhandlingarna dels tingsrätten i 1999 varvid målet blev uppskjutet i två år samt ett misslyckat försök i 2002 och ett liknade de försök till hovrättsrättegången utvisande beskyllningarnas betydelse för processuella fördelar, onekligen en oerhörd hänsynslöshet. g) Anklagelserna är till sitt innehåll könslösa och avsexualiserade - göra illa pojkens snopp och stjärt - vilket tyder på att de är resultatet av upplärning och påverkan från Fru L på den då blott fyraårige pojken. Det är onekligen lättare att lära ett litet barn att upprepa att fadern gjort honom illa i stjärten med en sked än med ett könsorgan på samma sätt som beskyllningen att göra hans snopp illa är enklare att lära ett litet barn att rabbla än skildra ett sammanhängande skeende. En god illustration av uttrycket att något har varit i säck innan det kommit i påse. h) Hänsynslöst tvingar hon pojken till flera onödiga och plågsamma undersökningar hos rättsläkare vilka undersökt hans penis och analöppning vid åtminstone två tillfällen. Resultatet av alla dessa underökningar generar ej Fru L från att klamra sig fast vid beskyllningarna och träna pojken att framföra ytterligare och nya anklagelser mot fadern. i) Fru L har genom sonen även anklagat fadern för sexuella övergrepp på sonen vid umgänge i närvaro av kontaktpersonen Anders Johanson. I samband med detta har hon återigen saboterat det av domstol beslutade umgänget mellan fadern och sonen. Både kontaktpersonen och den undersökande läkaren har förgäves gendrivit beskyllningarna av det skälet att det är Fru Ls uppgifter eller med andra ord hennes diagnos som driver henne såsom uttryck för borderlinesymptom. Enligt bilaga A och B till familjerättens skrivelse till hovrätten daterad den 14 december beskrivs de händelser som gjort att modern åter tvingat pojken att besöka PBU, bland annat om ett toalettbesök på ett varuhus samt att pojken badat hemma hos pappan. Däri konstateras att Anders Johanson berättat att pojken uttryckligen ville bada hos pappa samt att: "pojken berättat för kontaktpersonen att fadern ej gjort någonting vid toalettbesöket på varuhuset. Kontaktpersonen hade ej sett någon anmärkningsvärt. En bild av hur Fru Ls påverkan och inlärning av sonens beskyllningar gått till framgår bl. a. av kontaktpersonen Ulla Johanssons skriftliga redogörelse: "Fru L håller på och pratar så mycket om hur det ska gå när Ulla är på toaletten. Jag (Ulla) säger att det är inga problem. När pojken ska gå till pappan så lugnar modern hela tiden pojken att han behöver vara rädd för pappan när Ulla är med.. På vägen hem kunde kontaktpersonen helt naturligt fråga pojken om han är rädd för pappan eller inte? Han svarade att det är han inte..pojken skulle vistas inomhus. pojken tjatade att han ville åka till faderns arbetsplats. Ullas redogörelse fortsätter: "Ulla bedömde att pojkens hälsa tillät att de åkte. Så vi (Ulla, pappa och pojken) väljer att åka och besöka pappas jobb". Ulla berättar sedan till Fru L - vid återlämnandet av pojken, att hon ej följt Fru Ls föreskrifter utan valde att åka till faderns jobb. Ulla skriver i sin rapport: "Modern blir då mycket upprörd, topptunnor rasande och menar att hon inte kunde lita på Ulla heller längre!" När pojken såg moderns upprördhet så försökte han lugna ner Fru L genom att säga. "Det var pappa som tvingade mig" Ulla svarade genast att det var det absolut inte. Modern svarade då inte. "Det är inte ovanligt att pojken inte vill gå hem. Han vill stanna längre, ber att få komma oftare. Han vill sova över," fortsätter Ulla i sin redogörelse. Man lägger alltså märke till hur modern ej ens kan maskera sina försök - direkt eller indirekt - att påverka pojken negativt gentemot pappan närmast som en skräckfigur. Hur hon blir topptunnor rasande inför en oskyldig information men framför pojken. Vilken leder till att pojken tvingas tillgripa en lögnaktig anklagelse mot pappan närmast med ren automatik som röjer hänsynslösheten i hennes regi av sonen. j) Vittnesförhören med människor som väl kände Herr F och som varit i kontakt med Fru L har kompletterat och förstärkt bilden av Fru Ls borderline-störning . Såsom flertal vittnen erfarit så isolerar Fru L sig och barnet. Fru L har alltid persiennerna neddragna och som elöverkänslig har hon det väldigt mörkt i lägenheten. Fru L är rädd för att ta kontakt med människor. Denna rädsla lägger även band på pojken med negativ påverkan och skadeverkningar på hans han utveckling. Inga Halvarsson hade bl. a aldrig sett persiennerna uppdragna hos Fru L. Oron för hur pojken hade det som en isolerad pojke hemma hos Fru L samt oron över att pojken aldrig fick vara ute och leka med barnen på gården ledde till att hon anmälde detta till de sociala myndigheterna. Därefter fick pojken vara ute lite grann. En dag när pojken såg Inga Halvarsson så skrek han åt henne "Min mamma sagt att du är dum!" Lena Blomberg såg inte heller pojken ute. Fru L hade kommit i bråk med en av hennes väninnor vilkens familj så småningom såg sig föranlåten att flytta ifrån grannskapet på grund av Fru Ls trakasserier. Med den kännedom som Lena Blomberg har av Herr F och hans familj så anser hon att sexualbrottanklagelserna mot Herr F, hans bror och hans mamma, vara rena vansinnet och fruktansvärt. AA bb berättade om hur pojken ofta besökte dem och lekte med deras barn. Men kontakten avbröts plötsligt när Fru L hittade på sina anklagelser. En dag när AA såg pojken och Fru L ute vid köpcentrumet så hälsade hon till pojken men pojken vågade inte hälsa tillbaka på henne. Fru L viftade då med en bandspelare och aggressivt hotade AA med: "Om du hälsar på pojken fler gånger så spelar jag in dig på bandspelaren och polisanmäler dig!" Sedan gick Fru L förbi AA och knuffade till henne. Pojken var så rädd för Fru L. Förut brukade pojken springa till AA och krama henne. EE EE berättade: "En dag när jag och min man var och hälsade på en vän som bor på samma gård som Fru L, såg vi pojken som frågade efter sin pappa. Fru L såg att pojken pratade med mig och blev mycket arg" EE anser att pojken är så stolt över sin pappa. Yvonne redogjorde för hovrätten: "Som liten var pojken glad och busig med ett pärlande skratt. Sedan när han inte fick träffa sin far på länge och kom dit med kontaktperson så var han dämpad och sorgsen. Det verkade som om det inte var någon fart i honom. Nu börjar pojken återfå livsglädjen och är inte längre lika sorgsen i ögonen. Först nu börjar hon höra pojkens skratt.. Vid ett tillfälle såg hon pojken tillsammans med mamman och hälsade och vinkade till pojken. Fru L verkade jagad, ryckte tag i pojken och sprang i väg med pojken så han inte skulle hälsa på Yvonne" fortsatte Yvonne. Anklagelserna mot fadern finner hon helt befängda. Det är onekligen obehagligt att en domstol kan lämna bilden av en allvarligt psykiskt störd vårdnadshavare som totalt likgitltg för tvistens lösning om nu barnets bästa skall vara en slags ledstjärna. Hovrättens förhållningssätt åberopas jämväl till stöd för grunden att Herr F behandlas som objekt i en häxprocess närmast för att styrka att oberoende av bredd och styrka i bevisningen för egen sak så är han som fördömd i förväg. 4) Flerårigt umgängessabotage. Det är viktigt att förstå motivet och målen med Fru Ls fixering till av henne påhittade falska beskyllning mot barnets far är yttringar av hennes borderlinesjukdom med dess oresonliga kontrollbehov över pojken och som därför totalt dominerar hennes föreställningsvärld För att uppnå sina mål och utan på det minsta bry sig om några konsekvenser för pojken försökte Fru L att göra sig av med hans pappa genom att få honom dömd till ett flerårigt fängelsestraff. Att pojken riskerade förlora sin far för gott var i hennes motivbild en framgång. Bara några månader efter tingsrättens dom polisanmäldes fadern på nytt och pojken förlorade återigen kontakten med fadern för flera månader. Den här gången enligt Fru L, skulle fadern ha hotat och att mörda sonen genom att kasta honom framför kommande tåg för att förmå honom att ej fortsätta anklagelserna om att göra illa hans snopp. Uppgifter om att pojken är rädd för sin pappa och dessutom ej vill träffa honom är falska och vederlagda av vittnesförhören med både vittnen som känner fadern och som sett dem tillsammans, de anlitade kontaktpersonerna Anders Johansson och Ulla Johansson samt Lillian Gottfarb. Trots tingsrättens dom, fick inte fadern träffa sonen förrän i mitten av december månad samma år. Fru L fortsäter att isolera och hindra pojken att leka på gården bakom faderns lägenhet där många av hans kompisar leker. Detta har bl. a. lett till ett försämrat förhållande mellan pojken och hans kompisar. Trots att pojken så gärna vill det så får han inte ringa sin pappa. "Jag får absolut inte ringa dig från mamma, jag får inte det av min mamma" har han berättat flera gånger för pappan. Fadern fick inte heller besöka sonen när denne fyllde sju år! "Du har ingen umgängesrätt med han just nu!", brukar Fru L svara med när pappa vill gratulera eller lämna födelsedagspresenter till pojken. Att hon fortsätter kontakterna med PBU för s k fortsatt stöd för sina egna inbillningar och fantasier, vittnar klart att hon inte kommer att släppa inbillningar och anklagelserna och för att även i fortsättningen söka hindra varje kontakt mellan fadern och sonen. Detta ligger i hennes sjukdomsbild eftersom hennes kontrollbehov av barnet växer ju större pojken blir och ju fler kontaktytor han söker utanför hemmet. Detta är en mycket allvarig situation för pojken vilket rimligen bör stävjas genom bifall till dispensansökningen enär domstolarnas lagstridiga synsätt på umgängessabotaget uppenbarligen beror på grovt förbiseende. 5) Metodfrågor - psykologin som vapen mot människorna. PBU har bekräftat faderns oro för sonen. Enligt deras bedömning är pojken en otrygg liten pojke som är rädd att göra fel och mycket angeläget om att vara till lags. Deras personlighetstest med pojken utvisade att han var mycket pressad och drabbad av den aktuella situationen och att det finns anledning att oroas för hans känslomässiga och sociala utveckling. I sin sammanfattning över en sorts sannolikhetsavvägning uttalar utredarna på PBU att: "vi på grundval av utredningsmaterialet ej kan uttala oss om det är rimligt att anta att pojken varit utsatt för sexuellt övergrepp, likaväl som vi ej kan uttala oss om motsatsen." Med ordinär analysmetod och logisk tänkande borde det vara uppenbart för envar att utlåtandets innehåll verkligen motsäger att pojken varit utsatt för sexuellt övergrepp liksom att det ger stöd för att pojken är programmerad av modern. - Efter att först ha bejakat att pappan stoppade snoppen i pojkens stjärt så säger pojken till utredarna att "det går ju inte". - Vid påpekande om att pojken sagt att pappan gjort illa hans stjärt svarar pojken "det glömde jag". Överläkaren Gunnar Höst har också uttalat att PBU:s utredning klart talar för att något övergrepp ej förekommit även med bortseende från Fru Ls behov av stöd genom de fabulerade övergreppen för hennes desperata situation i vårdnadstvisten. Vilka jämförelsetal man arbetat med och i vad mån graden av sannolikheten är större eller mindre än 50% tycks falla utanför utredarnas kunskap och analytiska förmåga. Den oavgjorda lösningen för och/eller emot måste betecknas som vilseledande och är enbart kränkande. Om det ska utredas om en person är HIV-positiv och det noteras att det inte finns några tecken därpå men vederbörande samtidigt uttalar att det ej finns tecken på motsatsen framstår analysen som ärerörig. Om deras oförmåga att uttala sig om motsatsen till att övergrepp skett så kan detta tolkas som bruket av omvänd bevisbörda. Denna är naturligtvis omöjlig att uppfylla inom familjen eftersom den utpekade aldrig kan vederlägga incestbeskyllningar med ett alibi som är det förnämsta rent av enda beviset för någons oskuld. Beträffande undersökningen av PBU har överläkaren Gunnar H yttrat sig direkt avvisande till deras undersökningsmetodik. Dess terapibehandling är ej regelrätt barnpsykiatrisk utifrån ett behov eller symptom. Sexuella övergrepp är ett allvarigt brott. Definitivt inte ett symptom eller sjukdom på det drabbade barnet. Behandlingen sätts in där den inte behövs och är direkt skadlig för barnet samt att den inte har någon berättigande enär det inte finns det minsta substans i beskyllningarna. Enligt både Gunnar Höst och Lillian Gottfarb är Fru Ls symptom sådana att om pojken inför modern förnekar att han är ett incestoffer, blir hans situation ohållbar. Inte heller skall det undanskymmas att allt som barnet må ha sagt till terapeuterna är resultat av regisserade övningar hos modern. Dr Gunnar Höst har funnit det oetisk samt stridande mot sjukvårdslagen att behandla någon utan diagnos liksom att den föregivna terapin blir ett olustigt ältande av sexuella ord som barnet dessbättre knappast förstår. Barnpsykologen Lillian Gottfarb har träffat pojken och fadern och har aldrig funnit några grund för Fru Ls beskyllningar. Hon har kunnat konstatera ett mycket fint samspel mellan fadern och sonen. Lillian Gottfarb är kritisk till PBU:s s k kristerapi samt att man bara hört vad pojken påstått och godtagit detta rakt av utan att undersöka bakgrunden och Fru Ls motiv och påverkan av pojken. Hon fann förhållandet mellan far och son sådana att hon definitivt uteslöt att något otillbörligt förekommit mellan dem. Dr Christina Citron och psykologen Bengt Söderström är båda anhängare av den psykodynamiska skolans trosföreställningar, vilka rönt en förödande kritik för att bygga på ovetenskapliga teorier och fria fantasier vilket medför att deras analyser och terapier är meningslöst charlataneri och att deras bedömningar av utsagors eller berättelsers tillför-litlighet är osäkrare och sämre än vad ordinära lekmän kan åstadkomma. Jag åberopar bifogade artiklar i nr 11 1990 och nr 1och 2 2000 ur Läkartidningen samt Svenska Dagbladet den 25 november 1995 av professor Lennart Sjöberg, bil 3-5 med de avslöjande rubrikerna Diagnosen otillförlitlig och utan prognosvärde vid psykodynamisk arbetsmodell, Projektiva test och psykodynamiskt grundade bedömningar otillförlitlig samt Expertord väger! lättare än inga ord. Även andra inhemska experter och forskare har uttryckt samma uppfattning som professor Sjöberg vilken ej heller rönt någon inhemsk saklig kritik utan bemötts med invektiv enligt förekommande propagandamodell.. Vidare åberopar jag sid 31 -36 och sid 85 - 94 i SOU 1986:20 BARNS BEHOV OCH FÖRÄLDRARS RÄTT med avslöjande redogörelser av två skolor inom den psyko-dynamiska teoribildningen, objektrelationsteorin och relationsskolan, vilka företräder var sin inbördes bekämpande s k förklaringsmodell över människan enligt vilka föräldern är ett objekt enkelt at utbyta och ersättas med ett annat objekt medan enligt relationsskolan föräldern är en resurs värd att bearbetas av dess psykologer. Härjämte hänvisas till Martin L Gross Det psykologiska samhället, en bred undersökning vari visas att psykologin är 1900- talets största svindel med exemplifierande redogörelse över kampen om pengarna mellan ett otal terapier och raden av förklaringsfalsifikat i psykologins namn. Samt vidare till Whores of the Court - The Fraud of Testimony and the Rape of American Justic av Pd. D Margaret A. Hagen med välgrundade avslöjanden över hur speciellt klinikerna ställer till oreda i domstolarna till stor skada för många både barn och vuxna. Enligt tingsrättens dom berättar dr Christina Citron "pojken fick sedan leka fritt och han var sedan ganska arg på henne och gick på henne med en orm. Vid nästa samtal använde hon sig av dockor och pratade bl a om hur det var att bli kittlad och att man kunde bli kittlad mellan benen också." Ett lika enfaldigt som obehagligt beteende från en vuxen (kvinna) att nalkas en snart sjuårig pojke. I hovrättens dom har noterats: "Om han tillerkänns vårdnaden eller om vårdnaden blir gemensam kommer han omgående att avbryta pojkens behandling vid PBU. Behandlingen kan liknas vid en ´mental våldtäkt´ och är direkt skadlig för pojken." Herr F måste var berättigad att skydda sonen mot denna osmakliga hantering. Rimligen måste en förälder vara berättigad att skydda sitt barn mot ett så smutsigt och skadligt tilltag oberoende vad det ges för etikett. Denna omständighet åberopas därför som fristående dispensgrund antingen som ett inslag i häxprocessmodellen eller som ett grovt misstag från hovrätten, vars domskäl i berört hänseende närmast är kritiska mot fel person - fadern. 6) Hovrätten har ej beaktat principen om allas likhet inför lagen, om så vore blir utfallet i en vårdnadstvist klart till fördel för fadern. Följande granskning underställdes hovrätten. 1) Det känslomässiga Fru L kan inte hålla tillbaka sina sjukdomssymptom utan skrämmer och kränker barnet och drar runt med pojken till olika myndigheter, polisen, läkare, psykologer i och för onödiga undersökningar. Modern isolerar framför allt pojken ifrån sunda kontakter. Detta är utryckt för en känslomässig störning hos modern. Herr F är däremot en lugn, sansad och harmonisk person som oegennyttigt älskar sin son och är mycket angelägen om sonens bästa. Han är även angelägen om att det ska finnas en bra och varm relation mellan modern och barnet. 2) Ekonomin Fru L har icke kunnat prestera något - om vi bortser från hennes förmåga att skapa problem och skador åt sin omgivning. I vad mån Fru L har möjlighet att försörja sig på annat än förtidspension, sjukbidrag och/eller socialbidrag är mörklagt av socialtjänsten. Fadern är däremot en välutbildad yrkesman med en gedigen teknisk bakgrund. Han har tydliga framtidsutsikter och som förebild ger han värdefull stimulans till sonen. 3) Sociala kontaktnät Fru L är isolerad, saknar umgänge, och har tidvis varit i hård konflikt med sina närmaste. Herr F är glad, utåtriktad och mycket omtyckt. 4) Psyke/nerver Fru L saknar självförtroende och beskrivs som en borderlinepersonlighet med ständiga konflikter samt starkt behov av kontroll av den omgivning hon till skada för sonen upplever som fientligt inställd till henne. Som förebild för det uppväxande släktet ter sig Fru L svårartad. Hon skrämmer och tränar pojken att beljuga sin pappa. Hon isolerar sig själv och pojken och i en sådan strävan bör man räkna med att hon får ökade svårigheter ju större pojken blir och tvingas därmed att tillgripa allt grövre och allvarligare anklagelser och åtgärder för sitt kontrollbegär. Herr F är lugn, säker och med gott självförtroende som gör honom att till en värdefull förebild för sonen. pojken som många vittnen har antytt är mycket stolt över sin pappa, "Min pappa"! som han brukar säga. Många män i hans situation skulle inte ha klarat av alla de falska anklagelser som Herr F blivit utsatta för och den starkt kränkande myndighetsutövning han onekligen drabbats av. Det förefaller därför att han är psykisk mycket stark. I vad mån pojken tagit skada av att modern utnyttjat honom för egna sjukliga syften är ej utrett utöver den oro för pojkens utveckling som noterades i utredningen från PBU. Om ett barn har någorlunda drägliga materiella förhållanden så är det ju inte ovanligt att barn utvecklas normalt d v s en s k positiv utveckling dock väsentligen i enlighet med sin inre klocka eller egna inre förutsättningar (gener). Om pojken ej tagit svårare skador ännu kan detta bero dels på att hans far alltid har funnits för honom där det behövts och hans absoluta tillit till fadern som klippan i hans tillvaro och basen för hans trygghet dels ock att han ännu är något för ung för att kunna inse vidden av det sjukliga spel mamman bedriver med och runt honom. Jag åberopar emellertid bifogade intyg, bil 3, av dr Gunnar Höst med bl a en analys av pojkens nuvarande situation och en prognos av hans framtid och hans syn på föräldrarna och hans växande insikt om de senaste årens spel om och med honom för att försvåra kontakten med fadern som gör det sannolikt att han bestämmer sig fört att bo hos fadern. 7) Tingsrättens dom kan förefalla att vara ett oberoende ställningstagande gentemot de iscensatta häxprocesskriterierna och att Herr F borde ha varit nöjd med denna dom särskild när umgänget äntligen tycks fungera i beslutsnära former. Emellertid uttalar tingrätten att: "Det inte ha framkommit uppgifter av sådan styrka att det med fog kan påstås att Herr F skulle ha utsatt pojken för sexuella övergrepp. Tingrätten utgår i det följande från detta förhållande." Den rimliga konsekvensen i en dömande verksamhet borde ha varit att analysera orsaken till att Fru L så starkt fixerats vid egna fantasier om sexualbrott trots att hon av oberoende kontaktpersoner fått klara besked att ingen obehörig sexualyttring förekommit samt att hon fått liknande besked av alla undersökande läkare. Möjligen kan tingsrätten felaktigt tagit starka intryck av vittnesförhöret med socialsekreteraren Monica Söderström som så framgångsrik dolt alla av henne kända svårigheter som Fru L har med sin omgivning och med sitt sociala liv och icke minst med sina tidigare sjukdomsyttringar som förvisso icke lämnat henne. Högst egenartat är emellertid tingsrättens tillagsinställning till förhärskande expertkult med gradering av styrkan i dess påståenden. Är icke Herr F en undermålig och sidoställd part i sin egenskap av pseudohäxa måste en domstol vara skyldig att detalj granska och öppet redovisa om icke Fru L uteslutande i eget intresse tränat sonen till de falska be-skyllningar särskilt som ett så starkt och omfattande material talar därför samt låta en sådan bedömning redovisas för valet av vårdnadshavaren. Nedvärderingen av Herr Fs föräldrakapacitet i jämförelse med moderns oerhörda brister innebär att han på grund beskyllningarna ändå inte behandlas som en häxa utan som en med denna näraliggande pseudohäxa. Detta framgår på alla sätt ännu klarare i hovrättens dom. Rättegången i hovrätten borde ha lämnat hovrätten så många, så starka samt värdefulla intryck om vad barnets egentliga bästa måste kräva för pojkens framtid och utveckling att dess knapphändiga domsmotivering visar att fadern var dömd närmast fördömd i förväg. Det som Fru L har utsatt sonen och hans far för är ytterst allvarligt och skall rimligen utmönstra henne från positionen som ensam vårdnadshavare - snarare än att ge henne favörer för de skador hon åsamkat Herr F, hans familj och sonen. På en punkt vid sidan om den genomgående tystnaden över materialet markerar hovrätten påfallande öppet sin - förhandsinställning mot den beskyllde genom en egenartad tolkning av det först i hovrätten åberopade polisförhöret med pojken. Hovrätten påstår att förhöret " trots vad som framkommit genom det polisförhör med pojken som Herr F genom sitt ombud åberopat i hovrätten inte ger tillräcklig grund för att anta att Herr F genom hotelser mot pojken skulle diskvalificera sig som vårdnadshavare". Herr F har ej klena förståndsgåvor och har i pågående rättegång med civiliserade medel i mer än två år framgångsrikt tillbakavisat ihållande beskyllningar om sexualbrott. Han saknar förvisso anledning hota sin son allra minst vad gäller beskyllningarna om att göra illa stjärt eller snopp. Polisförhöret åberopades, faktisk med stark anledning, för att styrka att pojken var inlärd och påverkad av sin moder till att framlägga falska anklagelser icke enbart i fråga om det påstådda hotet som vid en analys främst drar till sig ett speciellt intresse för att det är fråga om en beskyllning som den 6,5 - årige pojken nu klarar att vidarebefordra i form av en hel mening till skillnad mot de enstaka ord såsom göra illa snopp eller stjärten han klarade vid femårsåldern. Vid polisförhöret uppgav pojken på frågan om han och modern pratat om "den här händelsen" d v s hotet vid en järnvägskorsning " vi har pratat jättemycket om det." Upprepning är en av de effektivaste inlärningsformerna och modern skulle knappast älta med sitt barn om en otäck händelse verkligen utvecklats. På en annan fråga om det är någon som sagt åt dig vad du skall berätta svarar pojken "ja, det är mamma som har sagt att jag måste berätta för att jag skall få hjälp nån gång" samt "att jag inte skall gå hem till han och få lugn och ro från honom och allting" ---? Ja När tjuvarna får gå i fängelse då slår andra brottslingar dom. Vissa brottslingar slår dom som har varit dumma mot någon. |