"Unga män mest rädda att få barn"

Forskare vill stärka pappors ställning i vårdnadstvister: Rädsla att mista sitt barn gör att män tvekar att bilda familj.

På DN Debatt 3/2 går tio arga kvinnor till storms mot de senaste 25 årens familjerättsliga lagstiftning. Deras huvudangrepp riktar sig mot papporna, som de anser har fått för stor makt över både barn och mödrar efter att familjen har splittrats.

Eftersom vi under många år har arbetat och forskat runt vad som händer med skilsmässofamiljer opponerar vi oss mot artikelns huvudbudskap - vi ser detta som ett försök att vrida klockan många, många år tillbaka.

Bakgrunden till domstolarnas ökade makt är de uppföljningar av vårdnadsutredningar som bland annat gjorts av Socialstyrelsen i ett antal län i landet. De visar att i ungefär hälften av fallen bedömdes föräldrarna vara lika lämpliga som vårdnadshavare. Det vill säga egentligen skulle man kunna singla slant om avgörandet. I stället tvingades domstolen göra en förälder till vinnare och den andra till förlorare, med all den bitterhet som detta skapade. Detta kunde knappast vara till barnets bästa!

Socialstyrelsen inhämtade alla vårdnads- och umgängesärenden avgjorda i domstol under första halvåret 1999. En preliminär genomgång av 475 domar visar att i endast 10 fall beslutades om växelvis beroende mot den ena förälderns vilja, det vill säga 2 procent.

Samarbetssamtalet är ett sätt att lotsa oeniga föräldrar igenom skilsmässan och få dem att börja samarbeta om barnen, och för barnens del ökades chanserna att få behålla kontakten med sina båda föräldrar. Konstigare är det inte.

Att detta arbete från socialtjänstens sida har resulterat i en kraftig minskning av vårdnadstvister vid våra domstolar är ställt utom allt tvivel. Det är också ett uttryck för att man har förstått att djupa äktenskapliga konflikter inte kan lösas av en domstol.

Vill ni att man återigen ska utsätta djupt olyckliga och krisdrabbade föräldrar och barn för utdragna och förnedrande utredningar, som tvingar de vuxna att förtala och smutskasta varandra? Vill ni ha tillbaka de upprivande domstolsprocesserna, där advokater och experter får föräldrarna att känna sig som maktlösa, dåliga föräldrar? Vill ni att barn i åratal ska leva i ovisshet om hur deras framtid ska bli och vara rädda för att en av föräldrarna ska uppleva att de är illojala?

När vi i början av 70-talet studerade vårdnadskonflikter mötte vi en del män som kände sig tvingade att strida om barnets vårdnad, inte för att få ta hand om barnet utan för att inte vara rättslösa. Då fanns det inga möjligheter att ha gemensam vårdnad eller växelvis boende.

Lagen om gemensam vårdnad tillkom för att både de fäder som var med om en skilsmässa och de som levde i samboförhållanden skulle tillerkännas ett fortsatt faderskap på det juridiska planet. Detta är en lag som har anpassats till unga familjers strävan efter jämställdhet mellan könen och en markering av att kvinnor inte kan ha ett synsätt i äktenskapet och ett helt annat när relationen går sönder.

Artikelförfattarna skriver att gemensam vårdnad kan skapa stora svårigheter för barnet om den utdöms mot en av föräldrarnas vilja. Men de menar väl att det skapar svårigheter för mamman: "I många fall väljer säkert pappor att ta chansen både till makt och ansvar. Men i de fall då en förälder inte vill det, alltså då en förälder vill ha makt men inte samarbete, inflytande men inget helhetsansvar, uppstår problem."

Men varför tror man att en man vill ha makt utan ansvar? Det är klart att den som har barnet boende hos sig i vardagen har både makt och helhetsansvar. En umgängespappa som träffar sitt barn varannan helg har varken makt eller inflytande, hur gärna han än skulle vilja det.

Men räknas han på det juridiska planet har han åtminstone en fördel. Han har rätt att få upplysningar om sitt barn om det till exempel ligger på sjukhus, ska vara med på en skolutflykt eller om det är föräldramöte på dagis. Han behöver inte mötas med hänvisning till sekretesslagen om han juridiskt står jämställd med mamman. Han behöver inte vara beroende av hennes välvilja.

En man som strider för att få behålla vårdnaden om sitt barn efter skilsmässan strider alltså både på det juridiska och det emotionella planet. Att i juridisk mening vara vem som helst i relation till sitt barn är en kränkning som nog inte många kvinnor kan förstå, därför att de som regel inte behöver utsättas för det. Men känn efter lite!

Två tredjedelar av skilsmässorna initieras numera av kvinnor. Varför män ligger lågt kan möjligen ha att göra med det faktum att de vet att de riskerar att förlora kontakten med sitt barn. Att de nu, via den nya lagen, kan känna sig lite tryggare är glädjande. Ni ska veta att unga killar i dag har samma rädsla för att bli med barn som unga tjejer hade förr i tiden - men av olika skäl: Killar vet att de kan mista sina barn. Tjejerna visste att de stod ensamma.

När man får barn sker detta i dag oftast därför att man vill ha barn, vill leva med det, se det växa upp, ha "makt" och inflytande över det, påverka det, älska det. Mannen uppmuntras att ta pappaledigt, knyta an till sitt barn, vara lika viktig som mamman, vara delaktig och jämlik - inte bara "hjälpa till" som förr i tiden. Allt detta är väl och bra så länge föräldrarna lever ihop, men när det spricker räknas pappan inte längre som den viktiga person i sitt barns liv som han trodde att han var.

Det är här den gemensamma vården kommer in. Det är kränkande för männen att det ska vara upp till kvinnans goda vilja om han i fortsättningen ska räknas som barnets förälder. Det var inte bra att en kvinna förut hade makten att ta ifrån pappan den gemensamma vårdnaden om hon var arg på honom. Det var alltför lätt att få hjälp av domstolen att straffa honom.

Vi är överens med "de tio" om att det finns situationer där växelvis boende inte är bra för barnet, till exempel där föräldrarna är ovänner, eller avståndet är för långt för att barnet kan ha samma sociala kontakter på båda håll, eller där barnet själv är ovilligt att bo med båda.

Men det måste samtidigt sägas att om föräldrarna har en stark konflikt är inte heller någon annan vårdform tillfredsställande. Det är svårt för ett barn att bo hos en mamma som förtalar pappan och mycket motvilligt släpper i väg barnet till umgängesträffarna. Det är också smärtsamt för barnet att besöka pappan varannan helg om det också där blir indraget i föräldrarnas bittra kamp. Och om pappan har dragit sig undan och ger upp är inte heller det en bra situation. Barnet blir då i realiteten faderlöst.

Med andra ord är det inte vårdformen som sådan, utan föräldrarnas konflikt som är det svåra. I dessa konfliktsituationer måste föräldrarna få kvalificerad hjälp att lösa sin konflikt, och det är naivt att tro att hjälpen skulle heta domstolen.

Man upprörs över att ett litet barn ska kunna bo växelvis hos mamma och pappa - de två människor som man väl bör anta är de tryggaste i barnets liv. Men en pappa som inte har en god relation till sitt barn väljer nog inte växelvis boende, som är en mycket krävande vårdform.

Och varför upprörs man inte i stället över att så många pappor försvinner för gott från sina barn? Varför är pappors engagemang i sina barns liv så hotande för vissa kvinnor?

Det växelvisa boendet har ofta väckt starka känslor hos många som arbetar med barns uppväxtförhållanden. I vår utvärdering av den gemensamma vårdnaden från början av 80-talet fann vi att det växelvisa boendet drastiskt minskade mellan 1978 och 1982. Den senaste statistiken visar dock att kurvan har vänt uppåt. Detta innebär att allt fler skilsmässobarn får en vardagskontakt med sina bägge föräldrar.

Nedgången för det växelvisa boendet tolkade vi som ett resultat av de varningar som framfördes från experthåll. Man framförde att dessa föräldrar var upptagna av millimeterrättvisa utan tanke på barns behov av trygghet. Barnen riskerade att bli förvirrade när de inte hade en fast punkt, de blev överbeskyddade och tog ut det "göttaste" från respektive förälder, och fick därmed inte träning i livets hårda skola. Man menade också att de inte lärde sig att etablera djupa känslomässiga kontakter.

Dessa åsikter baserades mer på tro än vetande. Man var inte beredd att ta in barns egna beskrivningar, utan gjorde omtolkningar. Barnen själva framhöll att det växelvisa boendet kunde vara bökigt på det praktiska planet, men att detta kompenserades av att de i vardagen fick ha en fortsatt kontakt med såväl mor som far.

Om ett barn säger att det vill bo hos mamma accepteras det som ett naturligt val. Men om barnet vill bo med sin pappa tolkas detta som ett uttryck för att det tycker synd om pappan. Och om någon säger "jag vill vara med båda" ifrågasätter man det och tolkar det som en lojalitetskonflikt. Så kan myter uppstå.

Vi är i den lyckliga situationen att vi nu träffar 50 av de 85 barn som vi för 18 år sedan intervjuade (beskrivet i boken "Skiljas, men inte från barnen") och får veta hur det har gått för dem. Därmed är det möjligt att få en bild av hur de har klarat av föräldrarnas skilsmässor och vad som har varit bra och dåligt med enskild vård respektive växelvis boende. Vi tror fortfarande att om den splittrade familjen har flera alternativ att välja mellan ökas möjligheterna att de hittar den form som bäst passar deras livssituation.

Påfallande är dock att praktiskt taget samtliga av dessa ungdomar framhåller betydelsen av pappans närvaro i deras liv, och de som har vuxit upp med växelvis boende skulle tveklöst välja samma modell om de kom i samma situation som sina föräldrar, även där föräldrarna inte alltid var världens bästa vänner.

Avslutningsvis vill vi säga till artikelförfattarna: Det är kvinnor som ni som gör att den nya lagen är så viktig.

Bente Öberg
Gunnar Öberg
Ingrid Åkerman

Dagens Nyheter DEBATT 12/2 2000